Ulla Molin – trädgårdsarkitekt

Under hösten skapas fyra miniparker i Höganäs som en hyllning till trädgårds­arkitekten Ulla Molin. I trädgårdkretsar är hon en storhet men relativt okänd bland kullabygdsborna. Kullaliv har besökt hennes trädgård och träffat några som kände henne.

Alla trädgårds­intresserade vet var Ulla Molins trädgård ligger i Höganäs. Den höga oxelhäcken på tre sidor av tomten och den tillslutna dörren skapar en nyfikenhet på vad som döljer sig där bakom, liksom det eleganta, blå växthuset som syns från gatan.

Skönheten och rofylldheten slår emot oss när vi kliver in i det dolda rummet en krispig junidag. Ulla Molin vävde med växter och skapade en trädgård där varje beståndsdel, varje växt, kruka, gren, kommer till sin rätt – en trädgård som gör att man stannar till i ödmjuk förundran inför skönheten i varje blad och färgnyans och får en oemotståndlig lust att själv stoppa spaden i den egna jorden och försöka skapa något i hennes anda.

–De första två åren kände jag att Ulla Molin stod bakom axeln på mig. Jag tänkte ibland ”så här hade hon inte gjort”, berättar Christina Ekman Ljungström, som tillsammans med sin man Hans köpte huset på Tallgatan 2007 och tre år senare var med om att trädgården blev byggnadsminnesförklarad. Ulla Molins trädgård hamnade då i ett litet exklusivt sällskap med tre byggnadsminnesförklarade privata trädgårdar – de andra är Löwenströmska trädgården i Vaxholm och parken Jacobsberg, vid Rosendals gård på Gotland.

Byggnadsminnesförklaringen innebär att Christina och Hans förbinder sig att bevara huset och se till att trädgården ser ut som den gjorde när Ulla Molin bodde här 1978–1997. De får inte byta ut växter om det inte handlar om föryngring, inte byta färger. Till sin hjälp har de haft en detaljerad vård- och skötselplan utarbetad av trädgårdsarkeologen Anna ­Andréasson. Planen har precis uppdaterats för att kunna vägleda Christina och Hans i de många svåra frågor de ställs inför när det gäller trädgårdens skötsel på kortare och längre sikt. Hur ska de till exempel förhålla sig till de gamla fruktträden och ”scenen” med det stora fågelbadet.

–Jag tycker det är viktigt att man försöker bevara trädgården även i framtiden – i ett långt perspektiv, som man gör i England med sina berömda trädgårdar, säger Christina när vi står under det gamla äppelträdet.

Det var äppelträdet och den präktiga oxelhäcken runt tomten som Ulla Molin föll för när hon kom hit första gången sedan hon bestämt sig att lämna sitt stora hus och trädgården i Ingelsträde, där hon då bodde. I övrigt var huset och tomten ingenting att glädjas över förstår man i Ulla Molins sista bok ”Leva med trädgård”. Själv måste hon tidigt ha haft en vision, sett någonting framför sig.

Efter åtta år med trädgården har Christina Ekman Ljungström blivit en riktig trädgårdsnörd. Hon har läst på ordentligt om växter, jord, trädbeskärning, och vet vilka blandningar och dekokter – giftfria förstås – som har bäst effekt på olika sorters skadeinsekter. Efter att ha haft många visningar i trädgården är hon också en van guide och berättar ledigt om Ulla Molins trädgårdsfilosofi. En av Ulla Molins viktigaste trädgårdstankar var uppmaningen att sudda ut gränsen mellan inne och ute vilket hon själv illustrerade med de stora glaspartierna i vardagsrummet som öppnar sig mot den stenlagda terrassen fylld med vackra krukor. Hon var tidigt ute med marktäckare – det skulle inte finnas någon bar mark i trädgården. Hon förespråkade en lugn färgskala, många blickpunkter och sittplatser. För Ulla Molin skulle en trädgård vara estetisk men också praktisk och inte kräva för mycket skötsel. Den påbörjade gräsmattan runt trädgårdens centrum – fågelbadet – blev för illigt grön, och förvandlades istället till en silverfärgad matta, inspirerad av strandängarna, bestående av kattfot, malört, lavendel, salvia och veronika.  En matta som inte behöver någon gräsklippare.

–Ulla Molin var så fascinerande som människa. När jag har grupper här brukar jag försöka berätta så mycket som möjligt om henne. Men många är mest intresserade av trädgården, suckar Christina.

*     *     *

De sista åren hade Ulla Molin svårt att orka med trädgården som trots att den är lättskött krävde en hel del ogräsrensning och mycket klipp och blev då tipsad om ett trädgårdskunnigt par – Gunvor och Torsten Andersson, bosatta i Bjuv,

–Hon var något av en legend. Vi kände väl till henne och hade besökt hennes trädgård och även Gröna Gården, som hon drev i Helsingborg, säger Gunvor och Torsten som blev Ulla Molins trädgårdshjälpare 1994, tre år innan hon gick bort.

Torsten och Gunvor berättar om det första mötet på Tallgatan. Till en början verkade den kända trädgårdsarkitekten mycket speciell och  otillgänglig. Hon synade de tilltänkta trädgårdshjälparna i sömmarna med kritisk blick.

Men det dröjde inte länge innan de blev vänner och Gunvor och Torsten fick smeknamnet ”bjuvsingarna”.

–Ulla blev något särskilt för oss. Vi pratade i telefon flera gånger i veckan. Under vintern när det inte var något trädgårdsjobb var vi hos henne ändå. När vi kom blev vi omkramade, satte oss ner och pratade om vad som hänt i veckan hos oss och hos henne. För mig blev det lite av ett mor- och dotterförhållande. Ulla var så lik min mor, säger Gunvor och berättar att de när trädgårdsarbetet var utfört på onsdagarna ofta brukade fika tillsammans. Ulla Molin tyckte om toscakaka eller glass med krossad choklad. Ibland körde de till Mölle och promenerade, ibland tog de en promenad från huset ner till havet och gick längs stranden.

Gunvor och Torsten beskriver Ulla Molin som en dam med mycket bestämda åsikter. Hon sparade ingen möda på att hitta exakt rätt exemplar av en växt. Det fanns rätt och det fanns fel. Den gula färgen var till exempel bannlyst i hennes trädgård. När vita tulpaner som visade sig ha en gul strimma under blomning fick de raskt grävas upp. När en hortensia blev översållad med blommor som inte höll riktigt rätt färgnyans fick Torsten en skarp order:

–Ulla sa: ”gå ut och klipp av blommorna, de ser så vulgära ut. Jag klippte väl av hälften av dem, säger Torsten och berättar att Ulla bad honom strö alun vid hortensian för att färgen skulle skifta från rosa till lilablått.

Gunvor och Torsten kom snabbt in i jobbet och lärde sig hur Ulla Molin ville ha det. När de blivit varma i kläderna föreslog de att Ulla skulle öppna sin trädgård under det proklamerade Trädgårdsåret 1996. Till slut gav Ulla med sig.

–Det kom flera busslaster, upp till tusen personer. Många långväga från Halland och Danmark. Men Ulla visade sig inte på hela dagen. Hon flög Skåne runt med sin dotter Ingela som var pilot.

Var hon speciellt förtjust i någon del av trädgården?

–Jag minns att hon var förtjust i trädstammarna i plommonlunden, hon smekte dem när hon stapplade runt de sista åren, säger Torsten.

–Gången med klättrande murgröna på östra sidan av huset som hennes arbetsrum vette mot tyckte hon var den finaste delen, menar Gunvor.

Gunvor och Torsten berättar med värme om de många vännerna som passerade i huset genom åren bland annat tecknaren Lisa Bauer, som illustrerade Ulla Molins artiklar och böcker, textilkonstnären Ingrid Dessau, trädgårdsarkitekten Sven-Ingvar Andersson och Torsten och Märta Bergström som efter Ulla Molins död gav ut Anna-Maria Blennows bok ”Ulla Molin trädgårdsarkitekt” och så förstås en av Sveriges mest kända formgivare Signe Persson-Melin som lämnat många spår i trädgården. Många av krukorna och keramikplattorna bär hennes signum.

*     *     *

Vid entrén till Signe Persson-Melins eleganta radhus i Västra Förstaden i Malmö möter en trädgård, som med sina häckar, formklippta klot och krukor avslöjar en hel del inspiration från vännen Ulla Molin.

–Det där med häckar är viktigt – det har jag tagit upp. Har man umgåtts så mycket med Ulla som jag är det klart man blir påverkad, säger Signe enkelt och avslöjar att hon precis som vännen är lika noga med vilka färger hon släpper in i trädgården. ”En pion får inte vara underklädeslaxrosa om den ska vara vit.”

Det var på Signes debututställning 1953 på Galerie Modern i Stockholm hon träffade Ulla Molin första gången. Efter det första mötet hade de lite ytlig kontakt. När Ulla långt senare lämnade stockholmslivet och flyttade till sommarstället i Ingelsträde hörde hon av sig.

–Hon tänkte att vi kunde hjälpas åt lite och såg chansen med min verkstad. Hon ville att jag skulle göra glaserade plattor och lite olika grejer till Gröna Gården. Ulla hade alltid bråttom – allt skulle helst vara gjort ”igår”:

I Stockholm lämnade Ulla Molin redaktörsjobbet på tidningen Hem i Sverige men hade inga planer på att ta det lugnt. Inspirerad av vännen och journalisten Eva von Zweigbergh som startat en ”grön verksamhet” med café i Värmland ville hon göra något liknande. 1967 öppnade Ulla en grön rådgivningsbyrå och inspirationsverkstad i tre våningar på Norra Strandgatan i Helsingborg. I Anna-Maria Blennows bok om trädgårdsarkitekten finns flera bilder från det modiga projektet. I entréplan möttes besökaren av en innergård som inspirerade till häftiga utomhusgolv skapade av tegel, kullersten, kalkstensskärv och trätrallar. På takterrassen, med utsikt över Rådhuset och Kärnan, där kryddor och rabarber växte, kunde man kliva in i ett engelskt växthus som gick att beställa för en tusenlapp. Ulla Molin hade tipsen och råden för allt som hade med uteliv, att göra. Här kunde man prova sköna vilstolar och moderna trädgårdsredskap, förundras över ett ett weekendkök signerat Stig Lindberg och köpa serviser anpassade för utematlagning.

–Publiken var inte mogen. Många kom och tittade och danskarna älskade det men folk handlade inte. Hade Gröna Gården fått leva lite längre hade det blivit en vallfärdsgrej av det, säger Signe och berättar att hon och Ulla hade stora förhoppningar för en serie av planteringskärl och fågelbad i eternit som de tagit fram till Gröna Gården. Serien var såld till en stor varuhuskedja, men förhoppningarna om en trolig försäljningssuccé grusades när larmrapporterna om asbest, som eterniten tillverkas av, kom.

Efter fyra år tvingade de svaga försäljningssiffrorna Ulla Molin att lägga ner sin inspirationsverkstad i Helsingborg.

–Det var stor en besvikelse för henne och ett väldigt avbräck.

Men snart hade Signe och Ulla ett nytt samarbete på gång. Signe formgav Boda Blom – en serie genomtänkta vaser för olika sorters buketter och Ulla visade hur de skulle användas. Tillsammans åkte de på en pr-turné genom landet och gjorde också en utställning med vaserna på Bosjö kloster och ett danskt slott.

–Vi hade väldigt trevligt och roligt. Ulla var väldigt duktig på att arrangera blommor. Allting hon gjorde var väldigt exklusivt. Hon var en petimäter. Noga, exakt.

Signe försvinner iväg och återkommer med en liten, orange broschyr som låg med i kartongen när man köpte en Boda Blom-vas. Den mer än fyrtio år gamla broschyren med vännen Lisa Bauers fina teckningar av Ullas blomsterarrangemang känns mycket modern.

Signe hittar också fram några brev från Ulla – ett av dem daterat den 19 december 1984. På framsidan av det gulnade brevpappret har Ulla Molin har klistrat ett kort föreställande en skål fylld med vackra ägg. Hon skriver:

Kära Signe o. John!

Så här många ägg av ädel kvalitet skulle jag vilja ge Er två som inspirerar, stimulerar, muntrar, piggar upp så de somnande cellerna börjar röra på sig. Jag har verkligen haft tur som fått flera liv. Ett barndomsliv med smultronäng, foreller i en bäck och äppeltunnor på vinden, sen ett långt och verksamt Sthlmsliv, och nu ett Skåneliv med nytt innehåll, som jag inte minst ska tacka er för. Om inte ni funnits och puffat hade ju allt rasat efter Gr. Gården. Tala om vänner!

–Hon skrev förfärligt trevliga brev, säger Signe. Med det var ensidigt. Hon skrev – jag läste.

Signe är full av beundran inför Ulla Molins förvandlingsnummer på Tallgatan 6. Hur hon kunde förvandla ”det tråkiga lilla huset” och den fula tomten fast hon hade dålig ekonomi och nästan ingen hjälp av sin familj.

–Men hon blev väldigt uppvaktad och uppbackad av oss vänner i trädgårdsgänget: Lotte Möller, Margareta Nyman och speciellt Märta och Torsten Bergström. De gjorde allt vad de kunde för att stötta Ulla.

–Ulla var fantastisk. Jag beundrade henne väldigt och hon tyckte att jag var hur duktig som helst och hon var väldigt förtjust i min man John. Han hade förmågan att få henne att skratta. Han hade ett speciellt sätt att tala med henne som fick henne att lätta på trycket.

Signe berättar historien bakom en av de stora skönheterna i Ulla Molins trädgård –  en trädpion som slår ut med fantastiska rosa blommor till våren. När Signes man John, som var formgivare och reklamman, startade en ny firma ville Ulla Molin gärna hjälpa honom att utforma trädgården utanför kontorshuset.

–Ulla hade alltid en massa idéer och var generös på ett speciellt sätt.

Ulla tyckte att en trädgårdspion i hennes trädgård skulle passa utmärkt på den lilla pation i Limhamn, grävde upp den och transporterade den till Malmö. När John flyttade från kontoret femton år senare grävdes pionen upp igen och transporterades tillbaka till trädgården i Höganäs.

Och där står den fortfarande.

Under 2018 är Ulla Molins trädgård öppen under Trädgårdsrundan och under evenemanget Tusen trädgårdar. Övrig tid enligt överenskommelse med Christina Ekman Ljungström.