Äventyret lockade Rolf Palm

En ny generation keramikälskare håller på att upptäcka Höganäskeramikern Rolf Palm. I vår visas en rad av hans mäktiga stengodspjäser från 1950–90-talen i en unik utställning på Keramiskt center.

I keramikern Rolf Palms vardagsrum finns ett inramat fotografi. En rad slipsklädda män står uppställda tätt tryckta mot varandra. I fokus för deras uppmärksamhet är en liten keramikpjäs som vilar i handen på mannen i mörk kostym.

Rolf Palm stryker bort ett par dammkorn från ramen. Det är sextio år sedan bilden togs.

– Det här var keramikens guldålder i Höganäs, säger Rolf Palm. Det var här det började.

Männen på bilden har samlats på Höganäs museum inför vernissagen 1956 för stengodskonstnären Patrick Nordström. Han som föddes i Väsby utanför Höganäs, åkte till Parisutställningen år 1900, såg det moderna flambrända starkeldsgodset och tog det till Köpenhamn och Den kongelige porcelainsfabrik där han småningom blev chef. Mannen i den mörka kostymen är Nils Thorsson, Nordströms efterträdare som konstnärlig ledare på Den kongelige. De övriga är traktens keramiker, bland dem en ung Rolf Palm. Han är tjugosex år, och mötet med Patrick Nordströms kolugnsbrända konstgods, det halvmatta oxblodet och de dova kristallglasyrerna, väcker en feber hos honom.

– Utställningen fick mig att vilja börja bränna i kolugn. Det var mystiken och äventyret som lockade – sånt ska jag göra!

Själv hade han en liten elektrisk ugn, inte mycket större än en skolåda, i en källare i centrala Höganäs.

– Vi bodde mitt i ett villakvarter. Att bygga en kolugn där var uteslutet, det ryker ju som satan.

Ett febrilt letande efter ny lokal inleddes.

– Jag var helt desperat, hade fått det på huvudet. Jag var uppe på kommunkontoret – har ni någon mark?

Till slut kom tips om ett nedlagt trädgårdsmästeri på Mölle fälad. Trädgårdsmästaren hade gått i pension och ville ha något mindre.

– Vi bytte. På två timmar hade jag köpt ett hus.

Sedan gick det inte lika fort.

– Första vintern hade vi det kallt som satan. Pågen var ett år och tösen tre. Jag gick i ytterrock och raggsockar. Men min fru stod ut. Jag visste ju vart det skulle sluta, med ugnen och så.

Det gällde bara att få igång den.

Foto: Höganäs kommuns bildarkiv

Den stora koleldade ugnen med sju meter hög skorsten restes vid Vattenmöllan på Mölle fälad av Höganäsbolagets ugnsbyggare som var experter på eldfast murning.

– Jag började elda, optimist som jag var.

Men att glasera stengods i levande eld, liksom kineserna under Sung- och Yuandynastierna för tusen år sedan, kräver en alkemistisk allians med metallsalterna och kunskap om glasyrernas kemi. Många av pigmenten överlever inte hettan när ugnen eldas till 1 300 grader.

– Du vet – sätta igång en kolugn när man inte har gjort det tidigare … Det gick det ena lasset kol efter det andra.

En dag hade Rolf tur.

– En gubbe som jobbade på saltugnarna på bolaget kom förbi på sin cykel medan jag eldade. Han lutade huvudet lite och sniffade. ”Du ska ta väck den stenen”, sa han och pekade.

En aning mer luft, en strimma syre, och plötsligt ställde alla stjärnor sig rätt.

– Sedan dess missade jag inte en ugn.

Med sitt drejade stengods med klassiska enkla former – vaser, skålar, fat och urnor – som yta för de flambrända glasyrerna förnyade Höganäskeramikerna en urgammal tradition. De antika kinesiska stengodsglasyrerna kräver en levande låga, höga temperaturer och möjlighet att trolla med syrets kemi – att reducera och oxidera. En elektrisk ugn blir bara varm.

– Jag har varit fascinerad av kineserna hela tiden, bekänner Rolf Palm. De hade järnhaltiga leror och när det smälte ut en genomskinlig glasyr i de primitiva ugnarna med dåligt drag blev resultatet grönt. Från oliv till vitt – det var äkta celadon.

Själv fick han fram den attraktiva duvblå chünglasyren första gången mer eller mindre av en slump.

– Jag provade med vedaska som jag slammade upp. Under hade jag en kopparblandning. Glasyren blev transparent, men där det var tjockt blev det blått. Jag visste inte var det var, men när jag visade det för Åke Holm som var min mentor sa han: ”Det är ju chün!”

När den fosfathaltiga askglasyren smälter ut bildas ljusbubblor.

– Den ser blå ut men egentligen är den grön, förklarar Rolf.

Foto: Li Fernstedt

En gång i tiden hölls glasyrrecepten hemliga.

– De bevakades som döden, minns Rolf Palm.

Smusslandet och smygandet triggade honom bara ännu mer. När Rolf som ung arbetade på keramikfabriken Andersson & Johansson skrev han i obevakade ögonblick ner lite recept. Pigmenten till glasyrerna skaffade han hos färghandlaren i Höganäs, ett hekto av allt som fanns att få tag på i affären från falu rödfärg till kobolt och koppar.

När resultaten småningom började komma skrev han ner dem i sin glasyrbok. Styckeproduktionen är numrerad och daterad.

– Det kunde gå en månad från det att jag glaserade tills jag brände. Då hade jag det uppskrivet.

Numreringen har lett till återkopplingar långt senare.

– En stockholmare hörde av sig efter att ha sett beteckningen i botten på en grej han hade köpt på auktion. Så jag slog upp den. ”Ser så jävlig ut att jag antingen måste slänga den eller sälja den dyrt till en stockholmare.” På en annan hade min son ristat en streckgubbe i leran. Den fick gå som japansk.

Våren 2016 hyllas stengodsmästaren Rolf Palm med en utställning i Galleriet på Keramiskt center i Höganäs. Det blir ett återseende för honom själv. Verken lämnade för många år sedan hans verkstad för att försvinna in i privata samlingar. Nu visas de offentligt igen. Utställningen blir därför ett slags möte mellan konstnären och stengodssamlarna, de som har förälskat sig i hans pjäser och som lever med dem i dag. Flera av dem hör till en yngre generation. Det är bland deras favoriter urvalet har skett.

Rolf Palm är i dag åttiosex år och den siste av guldåldersmännen från 1956. Verkstaden stängdes vid mitten av 1990-talet. Rolf Palm har haft separatutställningar på Höganäs Museum, NK i Stockholm och på Kulturen i Lund. Verk av honom finns i bland annat kung Gustav VI Adolfs och Nationalmuseums samlingar.

Foto: Li Fernstedt