Den rockande hotelldirektören

Många har njutit av hans sammetslena stämma och upp­levt hur han med en swing satt mikrofonen i arm­­vecket. Kullalivs Åke Högman har träffat den passionerade hotell­­direktören Tomas Dreilick – en man som lyckas med konst­stycket att vara på flera ställen samtidigt.

Den som en gång fått smak på paradiset vill återvända. Så enkla är vi människor och Tomas Dreilick är inget undantag. Visserligen är den rockande och tatuerade hotelldirektören på Hotel Kullaberg i mångt och mycket just en person som bekräftar en massa regler genom att vara som han är, det vill säga på ett annat sätt, men paradiset vet han exakt var det ligger.

Fast innan han träder in i handlingen för att berätta om detta med sin sammetstämma, som vaggat många till ro vid radioapparaterna, så backar vi filmen några månader.

Det är april och vinden river kyla från havet så att det svider en aning om kinderna. Mölle en torsdag på Gyllenstiernas allé vid denna tid på året är en ganska stillsam historia. Att här i denna avskilda separée exclusif få se ett av de brittiska band som formade den engelska musikscenen på sextiotalet, The Animals, kan som upplevelse betraktat mycket väl mäta sig med Comte de ­Lautréamonts klassiska beskrivning av surrealismen: ”Det oförmodade mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord.” Fast så är nu en gång för alla rock’n’rollens vägar beskaffade.

Det är kort sagt osannolikt och givetvis Tomas Dreilicks verk.

Efter en lite trevande inledning inför en fullsatt matsal på Hotel Kullaberg så tar det fart och mot slutet så är publiken mer att jämföra med punkarna som såg The Clash på The Lyceeum i London i slutet av sjuttiotalet. Ett par glada och aning överförfriskade kvinnor blir så till sig att de klättrar upp på stolarna i högklackat och går därmed över en gräns.

Han gör det så snyggt, men så har han också varit dörrvakt en gång i tiden. Tomas tar försiktigt tag om deras liv som om han höll i en Mingvas och lyfter sedan ner dem på golvet. Inget argument­erande eller tjafs. Bara denna enkla och handfasta markering. Kvinnorna finner sig glatt och fortsätter att klappa händerna till Bring it on home to me som The Animals framför med extra mycket inlevelse. Bandet avslutar givetvis med paradhiten The House of the rising sun.

*     *     *

Nu hoppar vi fram till maj och här kommer han äntligen, huvud­personen, klädd i svart med det silvriga håret som ett slags utropstecken från en värld som inrymmandes kentaurer och skogsrån och med det där leendet som i brist på en bättre beskrivning får sägas vara outgrundligt.

För att försvinna igen:

– Jag ska bara ut med hundarna.

Det är något som kommer att bli kännetecknande för den här intervjun, dels att han ska ut med hundarna och dels att han av olika anledningar försvinner.

Till slut sitter vi i konferensrummet på Hotel Kullaberg övervakade av en oljemålning före­ställande en ung man i en turban och en guldskimrande rock.

– Om en stund så måste jag öppna för gäster, inleder Tomas. Som för att förekomma sitt vanligaste förvandlingsnummer: ”Now you see me, now you don’t.”

Fast vi hinner en bit innan dess.

– Jag är från början malmöpåg, säger han och imiterar malmöitiska på ett sätt skulle göra en gammal Kockumsarbetare grön av avund, om en sådan tanke överhuvudtaget är möjlig.

De första två åren levdes alltså i Malmö. På Lundavägen 13. Sedan skiljdes föräldrarna, pappa Yngve Malmström, ja den släkten Malmström som grundade klädkedjan, stannade kvar i Malmö. Mamma Ann-Marie som hade varit cirkusartist och sedan blev mannekäng träffade Torsten Kjäll, de flyttade till Stockholm 1955 och Tomas blev Tom.

– Tom var fräckare, Tomas kunde man inte heta, så det blev mitt namn.

Tom Kjäll.

Han sjunger på sin egen konfirmation och moster Britt-Inger Dreilick hör honom. Hon är en uppburen sångerska som framträder med Thore Ehrling i radioprogrammet Frukostklubben och har hits som Kärlek, nål och tråd, Simsalabim och Sugartime.

– Du måste sjunga ut ordentligt, säger hon och tar med honom till en tysk sångpedagog som så småningom kommer att fälla kommentaren: ”Det är synd att han den där Körberg inte tagit lektioner, då hade han kunna sjunga lika vackert som du.”

*     *     *

Femton år gammal och med skolad röst vinner han med sitt första band Caprice finalen en rockbandstävling i mitten av sextiotalet med The House of the rising sun, ja såklart. När nästa band bildas så är det inget tvivel om vem som är ledaren: Tom&Dom. De blir superstora i Norge trots namnet, på norska tom och dum.

Var det paradiset?

Kanske. Högst troligt, ett av dem i alla fall. Har man en gång öppnat porten till de saligas ängder så har man. I det här fallet bestående av ett ändlöst lyftande av förstärkare och trumset av och på scenen, bussresor utan ände, korvkiosker sent om natten med isröken stående som kvast om munnen, loppiga hotell, galna arrangörer och ännu galnare fans. För det där ögonblicket. På scen! Mitt i ljuset, med micken i en omloppsbana runt huvudet och medmusikerna.

– När jag började spela med Rohdes Rockers så tränade jag och Jan Rohde det där med mickarna så att vi kunde göra det parallellt. Vi hade sett vad Roger Daltrey i The Who gjorde och det plankade vi rakt av, det var bara det att vi gjorde det i stereo, det gillade publiken ska jag säga… och musikerna.

De var ett också ”musikerband”, hade hög cred. I Magnus UgglasSommartid från 1976 lyfter han på hatten: ”Vi slog läger nere i dalen, när Rohdes Rockers sjöng sin sång”.
Nu smäller det till i ytterdörren och Tomas är borta i en blinkning, på avstånd hörs:

– Jaa? Vad kan jag hjälpa till med?

Med exakt samma beslöjade röst som om han presenterade The Hollies med låten He ain’t heavy he is my brother i radiokanalen Retro. Fast han kommer faktiskt tillbaks igen.

– Det var några danska hotellgäster som precis har kommit upp från Köpenhamn men vi öppnar inte förrän klockan sjutton så jag skickar dem till Unn på Knafves, eller till Krukmakeriet, på så vis överlever vi alla, det är bra för byn att vi håller ihop.

*     *     *

Vi ska så småningom återvända till Stockholm men för en stund vara i nuet.

Det är ingen hemlighet att Hotell Kullaberg i modern tid har kännetecknats av en del turer. När Bob Erikson köpte det 1995 som en bröllops­present till sin dåvarande fru så stoppade han in en drös med pengar i storleks­ordningen Joakim von Ankas kassavalv som gick till en totalrenovering och tre containrar med möbler och övrig inredning från Indien till de olika personligt inredda rummen, däribland Karen Blixens och Ernest Hemingways. Denna rätt tunga post i balansräkningen har i sin tur påverkat de arrendatorer som kommit och gått under åren, en parad av mer eller mindre väl skickade.

När nu HK, som det kallas i folkmun, faktiskt har rest sig ur någon form av självförvållad aska, som kulminerade i konkurs för rörelsen 2011, så är det en arrendator som står kvar vid rodret, Tomas. I detta är han allt annat än försvinnande.

– Nu har jag jobbat här i omgångar i nio år, Sedan 2012 och efter konkursen är det jag och Gunilla som är arrendatorer. Det var tufft det första året, det vara inte bara minus i den vanliga balansräkningen utan även på varumärkeskontot var det tomt, folk misstrodde verksamheten och det kan man inte klandra dem för efter alla turer. Fast vi redde ut det.

Precis, där är hon ju!

Gunilla!

”Hon som lärt mig allt vad det är värt att veta om restaurang- och hotellverksamhet” som Tomas säger i något av våra avbrutna samtal, henne som han hela tiden återvänder och refererar till.

De träffades på caféet i början av åttiotalet. Yes DET caféet, Café Opera, då var alla de stora stjärnornas vattenhål och där Kal P Dal en gång sa till Magnus Uggla att ”när Pedalen är i stan så ska ugglan dra hem till holken”.

Klart att de träffades där.

– Hon var inte direkt intresserad i början, men tyckte att bandet jag spelade i var bra.

Fast det blev de två. Såklart, hur skulle det ha kunnat bli på ett annat sätt? Vilket ledde till att Tom Kjäll fick en anledning att vara mera hemmavid än att vara ute och bära förstärkare mitt i natten i Alingsås eller i Skövdes Folkets park, något som också sågs med goda ögon av Gunilla som jobbade i hotell- och restaurangbranschen och visste en del om musiker.

– Så jag slutade. Eftersom jag tränat en hel del kickboxning och judo fick jag först jobb som dörrvakt på Berns, men genom Gunilla blev jag allt mer intresserad av den värld som hon jobbade i.

*     *     *

Medan hotelldirektören återigen och för femtielfte gången reser sig ur stolen för att skynda till några mer eller mindre förvirrade gästers hjälp så gör vi en recap, häng med nu:

Tom Kjäll blir Tomas Dreilick 1985. När han och Gunilla gifter sig det året så tar de det legendariska namnet; som bland annat alltså bars av den uppburen sångerska och långt tidigare av Johan August Dreilick, en betydelsefull industriman under 1800-talet och i 30 år ägare av Ruuthska bruket i Helsingborg. Tomas har nu sadlat om och är anställd på den statliga hamburgerkedjan Clock, avancerar i raketfart och blir restaurangchef på flaggskeppet vid Klarabergsviadukten som han också lyfter till nya höjder, ”Pojken med guldbyxorna” är hans egen beskrivning. Det leder till ett jobb i Kuwait och ett stipendiejobb på Pepsico USA. Sedan gör vi en gir i 180°, han och Gunilla köper gästiset i Brösarp på Österlen och driver det fram till 1993, och hääääääär drar vi i bromsen, för det är då paradiset, det riktiga, uppenbarar sig.

Cirkeln sluts för Tomas. Han och Gunilla tar över arrendet på restaurangen på Kullagårdens värdshus uppe på Kullaberg 1993.

– Jag var faktiskt salig över att få komma tillbaks hit. Jag och mamma och min styvfar bodde på pensionat Andersson snett mitt emot Hotel Kullaberg på somrarna under ett tiotal år från mitten av femtiotalet och framåt. När den tiden var förbi hängde jag på diskoteken, Loco Palada och Seaside som låg uppe i backen och vände plattor på Klubbhotellet.

Ja, har man en gång satt tänderna i en så fet madeleinekaka som Mölle med omnejd utgör så ska det till rätt mycket för att inte förstå var paradiset ligger.

Tomas och Gunilla drev Kullagårdens restaurang i tre år och folk kan fortfarande tala om lille­julaftnarna där upp på berget som om det vore Studio 54 som hade haft bartömning.

– Efter att jag under en period varit driftschef för Wallmans salonger i Malmö tog jag och Gunilla över Perstorps Brukshotell som vi körde under en period och jag blev också vald till årets Perstorpsbo. Sedan blev jag hotelldirektör på Hotel Kullaberg 2007, då hade Gunilla och hennes syster Helena startat ”Systrarna på Piren” året innan.

Dessutom hade Tomas varit med att starta en radiokanal, Vinyl, 1999 i Kronprinsen i Malmö som sedan köptes av Bonnier, den följdes av Gamla godingar.

– För tre år sedan drog samma gäng igång Retro FM. Jag sänder sex dagar i veckan från en ministudio i källaren på hotellet.

*     *     *

En tämligen turbulent resa vidtog alltså för Hotell Kullaberg i början av tvåtusentalet. Många kockar och en allt tunnare soppa, som alltså ledde fram till konkursen 2011, vilket i sin tur innebar att Tomas och Gunilla tog över på riktigt och nu har skapat en stabil välmående verksamhet med ett jämnt flöde av hotellgäster, restaurangbesökare, turister, locals och som emellanåt pyntas med artistbesök som till exempel The Animals, Torsten Flinck, Janne Schaffer och de som nästan har blivit ett husband, The Cadillac Band och som gärna ser till att hotelldirektören själv sjunger en låt eller två, något som också förundrade besökare på ”Systrarna” emellanåt kan få njuta av sena kvällar. Bar bringa, vickande höfter och That’s all right mama.

Det är här man kommer fram till the million dollar question: Hur har han orkat hänga kvar, inte minst under de svajiga åren?

Svaret kommer lika snabbt som Tomas med en sving kan sätta mikrofonen i armvecket, ett av hans bästa trick.

– Jag älskar det här hotellet!

Paradiset på riktigt. Som återfanns. Som kälken Rosebud i Orson Wells Citizen Kane.

– Jag har gjort det ända sedan vi bodde på Pensionat Andersson när jag var liten. HK var det fina hotellet och när vi ibland åt här så var det något väldigt stort.

– Jag älskar mina barn och min fru och så älskar jag Hotel Kullaberg. Jag är lycklig varje morgon när jag sätter nyckeln i låset. Kockarna brukar fråga mig vad jag går på, jag kan förstå dem. Hur kan man vara en sådan nörd att man gladeligen arbetar 500 timmar i månaden?

Det är en av anledningen till varför hotell- och restaurangverksamheten äntligen rullar som den ska.

– Jag och Gunilla har slitit en hel del genom åren, jag klagar inte, det är så det är, men när man som nu börjar få utdelning känns det fantastiskt, det är moroten. Vad som kul är också att barnen är med på ett hörn av verksamheten.

Nathalie som är tatuerare som också har tatuerat hela familjen och Sebastian som driver Surf Café i källaren sommartid.

It’s a family affair.

*     *     *

Vi börjar närma oss slutet och man kan som läsare tycka att det var väl trots allt en ganska lång stillsam sittning med intervjuoffret.

Inte riktigt så.

Pratstunderna har skjutits på en, två och tre gånger och emellanåt har det känts som en ­klassisk intervju med Van Morrison som handlar om en intervju som skjuts framåt och framåt och som till slut inte blir av.

Fast det är nu vi kommer fram till lösningen på mysteriet på den försvinnande hotell­direktören och det står fullständigt klart när det blir fredag kväll och det är dags för after work med pytt och öl i bistron.

Solen sprakar över paradiset och lägger guld över berg och hav. Fönstren på Hotel Kullabergs restaurangveranda färgas till ockra och bladguld. Däcket är fullt, inte en plats är ledig och det är ändå långt till turistsäsongen, matsalen är i det närmaste full, bistron är definitivt full, dörrar och fönster öppna, fläktarna snurrar och allt är inbäddat i en musikalisk påminnelse om en annan och eventuellt lyckligare tid, ett ständigt snurrande sextiotalssoundtrack med Tom Jones, Shangri-Las och såklart The Animals: There is a house in New Orleans…

Tomas häller upp öl, Tomas är ute i köket, Tomas är i receptionen. Jag hänger med Bob och Per en stund och när jag ska gå så är Tomas tillbaks i baren. Jag säger hej till mitt sällskap och när jag är på väg ut så ser jag honom i mitten av matsalen i färd med att plocka av ett bord samtidigt som han konverserar ett par gäster. Jag vänder mig om mot bardisken. Hur går det till? Ingen kan vara på två ställen samtidigt. Förutom…

Det är i det ögonblicket jag begriper det hela. Det är självfallet att en så passionerad hotell­älskande hotelldirektör självfallet har ytterst lite tid för en journalist.

Tomas Dreilick har ju världens finaste hotell att rå om.