Inte utan min morsa

Trots många framgångsrika år på Kaffestugan vid ­Krapperup så var ett utökat samarbete mellan mor och dotter inte en självklarhet. För Isabella Hagman var det dock givet att mamma Mette skulle vara med och köra Tunneberga Gästgifvaregård och vissa döttrar brukar få som de vill.

En eftermiddag mitt i sommaren när lunchrusningen är över så sitter de nya ägarna till Tunneberga Gästgifvaregård fint intill varandra i det som kallas för Edvard Persson-rummet och som är ett komplement till huvudmatsalen.

En mild bris drar genom de tunna virkade gardinerna. De fick vara kvar när Mette och Isabella Hagman genomförde en omfattande renovering av den salsliknande mittlängan. Ändå känns det som om det var så här, precis så här, som det varit tänkt och eventuellt sett ut från början.

Det stora rummet med tre vita väggar och den fjärde mot trädgården matchande grön, med sina grafitgrå stolsryggar och omklädda sitsar, filmaffischer av Edvard Persson – som bodde intill i Rekekroken och ofta uppsökte gästgiveriet – och den framtvättade fiskbensmönstrade parketten, andas en tid som flytt men som genom ett mirakel har blivit återuppväckt; som när man rengör ett gammalt sepiatonat fotografi och alla färger framträder ljust och klart.

Det finns många konster i livet och en av de skönaste är att förstå vad man har i väggarna, i historien och själen.

– Ja, det var en matsal ursprungligen, fast på 30- och 40-talet låg det ett skrädderi och en frisör här, sedan var det en bostad under många år, säger Mette.

Det var de förra ägarna Leif och Thomas Franzén som återskapade det stora rummet till matsal, i det som är mittenlängan i fastigheten, och det är den som nu Mette och Isabella i första hand lagt sin hand över.

– ”Vi börjar här” sa vi när vi kom hit, för det var rätt slitet och hade en tidstypisk 80-talskänsla, säger Isabella.

– Vi ville ha det modernt mysigt fast med en klassisk touch, därför har vi till och med sytt dukarna själva på ett sätt som vi tycker passar och låtit göra en köksbänk i den ena änden för det ska kännas som ”hemma hos oss” men ändå fräsigt och annorlunda.

Denna relativt genomgripande förändring, iscensatt av nya (!) ägare, passerar dock inte obemärkt i en by som värnar om sin historia. På Jonstorps byalags hemsida omtalas en präst som för länge sedan menade att: ”jonstorpsborna är ett illbattigt och hårt släkte”. Han flydde till Farhult, där han påstod att folk var mer ”veliga”. Skribenten på hemsidan gör tillägget: ”Det var nog lika så gott.”

– Människor är i allmänhet oroliga inför förändringar och här i trakten tyckte man väldigt mycket om Leif och Thomas som verkligen gjorde ett fantastiskt jobb.

  – Fast Jörgen Ingelsson är kvar tillsammans med den övriga personalen, så maten är densamma, skyndar sig Isabella att inflika.

– Gästerna kunde komma i början och säga ”Vi ska nog hålla ögonen på er”, ”Vi ska nog se vad ni går för”, men jag vill påstå att vi har övertygat dem om att känslan och den goda maten finns kvar och att vi kommer att vinna deras hjärtan.

Samtidigt vittnar både Isabella och Mette om bybornas öppna armar, om hur de hälsar när de cyklar förbi och ropar: ”Hej hej, vad roligt att ni här!”

– De är skitsöta, säger Mette.

– Ja, och så är de duktiga på att gå till sitt gästgiveri, unga som gamla, par och barnfamiljer.

– Ibland står de i dörren till köket: ”Kan vi beställa varsin ”ägga” att ta med?”. Såklart att de kan eftersom Jörgen är något av det ”goaste” som finns och har så mycket servicekänsla i sig. Han är klockren som köksmästare. Han är så stolt över sitt jobb och över sin mat och han gör så ”goa grejer” och gästerna älskar honom.

Isabella och Mette har framgångsrikt drivit Kaffestugan i Krapperup sedan 2004 och där skapat ett schlaraffenland och ett paradis för kakälskaren, ett ymnighetshorn som muntert bågnar av smarriga och voluminösa bakverk tillsammans med räkmackor och lena krämiga soppor som får tungan att gå som ett paternosterverk över läpparna. Nu adderar de alltså en gästgivargård med 140 platser. Därtill hör ett kök i Ängelholm som är hjärtpunkten för deras cateringverksamhet och så Tomtelund som är en festlokal ett par hundra meter från Tunneberga med plats för 120 personer.

Att de på detta sätt har skaffat sig en del att göra – för att nu uttrycka det milt – genom det senaste förvärvet är en del av deras masterplan:

– Jag älskar att jobba, riktigt ända in i själen älskar jag att jobba, säger Isabella och ser helt igenom lycklig ut. Då vet man liksom vad man ska göra. Jag älskar att vara på arbetet med mina kolleger och mina gäster. Jag älskar att fixa i trädgården och till och med att tömma hängrännor, som för övrigt inte varit rensade på år och dag, det blir så fint och så glada folk blir när de ser det.

– Jag förstår din känsla för den har jag också, och när vi kom hit så var det onekligen en del att ta tag i. Jag älskar att gå runt och mysa med gästerna men det har jag inte riktigt hunnit än, säger Mette.

I denna sin gemensamma arbetslust kompletterar de också varandra väl. De har olika prioriteringar, vilket de har lärt sig. Mette är den lite mer strukturerade och den som har koll på det övergripande och logistiken medan Isabella är den som får mycket av det praktiska gjort.

– Kan jag förbereda så mycket som möjligt för nästa grej så är det toppen, jag tävlar med mig själv hela tiden. Jag är mer maskinen och mamma är den som är duktigt på både det övergripande och de små detaljerna, säger Isabella.

– Det är en fantastisk kombination och den har alltid fungerat på Kaffestugan.

Det som finns i blodet går i blodet. Mette började som sextonåring i krogbranschen i Helsingborg och hon och Claes Hagman, som hon separerade ifrån 2004, drev Rut på Skäret i 23 år, under långa perioder med Mettes mage i vädret eftersom de har fyra barn. Det äldsta, Isabella, serverade på Rut efter att ha kommit hem från Venezuela dit hon reste som sextonåring för att läsa spanska istället för att gå på restaurangskolan, med den hel roman av Mette med i packningen vad man fick och framför allt inte fick göra.

– Efter att det tog slut på Rut 2002 så ville jag göra något nytt, så jag satte jag mig på skolbänken, livsmedelsteknisk utbildning i två år på YTH, det var jättetufft i början men samtidigt så roligt och därefter blev det Lärarhögskolan i fyra terminer.

Mette jobbade sedan som lärare i åtta år i Ängelholm och när elevunderlaget där blev för litet så fick hon ett nytt jobb i Helsingborg. Fast här och precis backar vi en aning; för att helt vara ifrån grytorna verkar bara inte gå för Mette, så redan under tiden på YTH så dök genom Claes försorg ett erbjudande upp från Krapperup om att överta verksamheten i Kaffestugan

– Isabella var i Venezuela då så jag ringde henne och hon sa: ”jag kommer”.

Kaffestugan under Isabella och Mettes ledning har blivit en stor framgång i vilken deras närvaro är en grundsten.

– Vi är fortfarande mycket där. Sedan har vi tre väldigt duktiga flickor i tjugoårsåldern som tar ett stort ansvar, plus några tjejer som är runt 16-17 och som också de är rutinerade, säger Mette.

– Vi sätter brödet, gör i ordning bufférna och så är det jätteviktigt att man visar sig för gästerna, de är vana vid att se oss där. Vi har också fått så mycket beröm under de här åren, det är underbart.

Här kommer vi in på det som är utgångspunkten för hela deras krog- café och livsmedelsglädje:

– När man sköter sitt jobb och sina ställen då sover man gott om natten. Det gör man för att gästerna uppskattar det man gör, vårt mål är att gästen ska känna att de är i centrum, säger Mette.

Men det finns en annan aspekt och det är ju den att ”släkten är värst” och att man aldrig ska starta affärer med sina kompisar och i ännu högre grad med sina föräldrar… så tiotusenkronorsfrågan till Isabella är enkel: Hur är det egentligen att jobba med sin morsa?

– Helt fantastiskt.

Mette tittar på henne.

– Fast du skäller på mig ibland…

– Det är för att du inte gör som jag säger.

Skratt och sedan medger Mette att det kanske var lite svårt i början och att de hade lite dispyter

– Det har vi fortfarande.

Isabella fortsätter:

– Jag var nitton när vi tog över Kaffestugan och då är man inte inlindad i sockervadd och under åren som har gått sedan dess så har både du och jag skilt oss och då är man ibland inte heller skittrevlig. Vi jobbar ihop, vi umgås och gör mycket tillsammans och man kan inte alltid vara på topp, det vore fullständigt orimligt.

– Vi är bestämda båda två. Det vet de andra som jobbar med oss: ”Så gör vi när Isabella är här och så gör vi när Mette är här”, säger Mette.

Detta var just denna grundtrygghet och teamkänsla som spelade in när Tunneberga dök upp på mamma-dotter-radarn förra hösten. Detta samtidigt som Mette började känna att det inte funkade som det skulle på jobbet i Helsingborg.

– Vi visste att Tunneberga varit till salu länge, säger Isabella. Fast förra hösten ville jag gärna köpa ett annat ställe, vedugnspizzerian vid Möllehässle. ”Ja, det tycker jag att du ska göra om du känner så”, sa Mette då. Fast själv ville hon inte vara med, men lovade att backa upp till hundra procent på Kaffestugan”.

– Då sa Isabella: ”Inte utan dig mamma”, vilket såklart var smickrande och i den vevan sa jag till henne att Tunneberga var till salu och undrade varför hon inte köpte det.

Mette fortsätter:

– Samtidigt så var det så att jag vantrivdes på mitt jobb i Helsingborg och till jul slutade jag. Då sa jag: ”Nu kör vi” och då började vi bearbeta bankerna. Men jag hade inte tagit vilken restaurang som helst, här i Tunneberga finns en potential och ett hjärta.

  Isabella dricker upp det sista av kaffet, ursäktar sig för hon har en del att stå i och säger innan hon går:

– Mamma är den bästa kollegan och man kan lita på henne till 110 procent. Det är skönt att slippa oroa sig för att det inte ska gå bra. Att jag har mamma med mig skapar en stor trygghet.

Mette sitter kvar i Edvard Persson-rummet där sommarbrisen får gardinerna att bölja som om de hade varit regisserade. Hon tittar bort mot dörren genom vilken Isabella precis har försvunnit.

– Hon är en kämpe, jag tror att hon skulle kunna plocka ner månen för sin mamma, och det gör hon också. Hon är jätteduktig på att jobba, är intresserad, hon utvecklas konstant och det roligaste för en mamma är att se sina barn lyckas och jag har vansinnigt duktiga barn.

– Samtidigt har hon ett sånt jävla humör, men det är hennes karaktär, hon är ju väldigt kroppslig och pratar högt och säger vad hon tycker och kan vara lite obekväm ibland, men det är hennes stil. Hon är ingen man kommer och sätter sig på, möjligen jag i så fall, men trots att hon är så bestämd i många saker så lyssnar hon alltid på vad jag säger, vi kan alltid kommunicera.

Humöret, är det sin pappa som hon brås på, eller?

– Ha-ha, jag har ju också haft ett jäkla temperament. Så jag känner igen mig i det och själv brukar jag säga ”Får jag inte som jag vill så blir jag skitsur”.

Mette ler och tillägger

– Fast på en punkt är jag glad att jag inte har fått som jag ville. Jag har tidigare sagt att jag ska sluta när jag är 55, hur jag nu kunde vara så dum, jag älskar den här branschen.