Paret som vågar

Säga upp sig och starta inredningsbutik. Flytta in i en gammal kåk och leva i elva år utan rinnande dricksvatten. Köpa ett hotell när man aldrig drivit hotell förut. I dag skördar Marie och Anders Truedsson frukten av att ha vågat trotsa olyckskorparna. – Det handlar om att våga leva sitt eget liv, säger Anders.

Deras hem har varit med i otaliga inredningsreportage och inspirerat långt utanför Kullahalvön. Och redan vid åsynen av skånegården anar man att där väntar ett litet paradis. Innergården á la Bröderna Lejonhjärtas Nangijala gör ingen besviken med sina kullerstenar, stockrosor och drivande blomblad. Genom ytterdörrens fönster skymtar detaljer som väcker längtan efter att upptäcka insidan. Fantastiska skåp, blomarrangemang, detaljer, takbjälkar, allt samverkar till en lekfull helhet där ögongodis väntar runt varje hörn.

Men så har det inte alltid varit. När Anders och Marie köpte gården för 15 år sedan prövade den minst sagt deras tålamod.

– Det var traumatiskt. Det blåste rakt in genom fönstren och var svinkallt, berättar Marie Truedsson och ställer fram kaffe i det nybyggda uterummet på baksidan av huset. De höga glasväggarna ger känslan av att sitta ute i trädgården och fri sikt över de omgivande fälten.

– Duschkabinen rasade i golvet, det började rinna vatten, avloppet var felkopplat… Plötsligt hade vi inget vatten alls och fick duscha på badhuset. Huset testade oss, känns det som, säger hon.

– Jag grävde upp avloppet flera gånger, bytte ventiler, pumpen, tills vi insåg att felet låg på andra sidan huset där en koppling inte var åtskruvad, säger Anders och skivar upp en toscakaka, vackert placerad på ett glasfat på fot av utsirad kristall.

Under den första tiden i huset arbetade Anders i Malmö medan Marie flyttade sin inredningsverksamhet Slottstallet från Kulla Gunnarstorp till en avdelning av skånelängan.

– Jag hade ångest. Skulle det alls komma några kunder? Jag tog extrajobb vid sidan av för att kunna driva butiken vidare, berättar hon.

Marie hade utbildat sig i möbelrenovering och satsade på att köpa in möbler och inredning i vintage-stil, först från Thailand men sedan insåg hon att det var äldre franska möbler som var vägen framåt.

– Fast i början förstod inte många vintagestilen. De undrade när vi skulle göra klart möblerna, måla dem och så.

För runt tio år sedan kom så vintage-schvungen och alla ville ha Slottstallets möbler. I dag är företagets nisch tydlig: franska skåp med patina. Men även inredningsdetaljer som bord, kupor, tallrikar, servetter – och sådant som Marie hittat och uppskattar för sin unika personlighet, som en gammal skrivmaskin.

Hennes dröm om att bo på landet på en gård och få verka hemifrån har uppfyllts. Men att det skulle bli så var högst osannolikt när nyutexaminerade Marie, 19 år, var en av Sveriges yngsta poliser och till råga på allt en kvinnlig sådan.

Signalisten Anders Truedsson var en 19-åring som verkligen uppskattade sin militärtjänst. Utlånad från armén till Malmö flottbas 1976 som kryptotekniker chiffrerade och dechiffrerade han meddelanden med känsligt innehåll.

– Vi gjorde nytta hela tiden, det var roligt, säger han.

Det var förmågan att snabbt se samband och tendenser som placerade honom på tjänsten. En talang och en utbildning han sedan haft nytta av hela livet.

– Anders är väldigt snabb att dra slutsatser. Ofta drar han dem för tidigt för andra människor. Vi kan gå tillbaka till en idé han hade för flera år sedan och inse att nu är det rätt tid att plocka upp den, säger Marie.

Förmågan att snabbt räkna ut strategier har byggt Anders en framgångsrik karriär som affärskonsult inom marknadsföring. Killen från Kristianstad som började som biträde i Jeanshopen i Helsingborg blev så småningom vd på en byrå, och innan det var han med och startade videobranschen i Sverige, liksom tevespelsbranschen och telemarketing.

– Jag har arbetat med marknadsföring i större delen av mitt liv, säger Anders. Jag har också gjort fler misstag än alla andra, tillägger han leende och klappar om Gulliver, en närhetssökande fransk briard som sedan lugnt lägger sig tillrätta på golvet intill husse.

Anders drivs av att starta nytt. Nya projekt, nya idéer, nya saker som kan förbättra och göra nytta. Marie är förvaltaren som vill göra skillnad, nytta, vara till hjälp för människor.

Det var på en ”tura” till Helsingör de träffades. Hon var 17, Anders var 19.

– Direkt när jag såg honom visste jag, säger Marie. När jag såg honom stå där i dörröppningen på färjeläget.

Anders då? Var han lika säker?

– Nej, inte direkt. Men innan kvällen var över var jag övertygad. Vi blev ihop där, säger Anders.

Tre månader senare var de förlovade.

– Det har alltid gått väldigt snabbt med oss, oavsett vad det handlat om, konstaterar Marie. Anders är sådan och jag bromsar ju inte heller.

Marie bär fortfarande med sig händelser från tiden som polis, speciellt de som involverade barn som råkat illa ut. Men fördomarna och otidigheterna skakade hon av sig.

– Det var tufft att vara ung kvinnlig polis. Jag mötte fördomar både inom och utanför kåren. Och jobbiga händelser fick man hantera ensam. Klarade man det inte hade man ingen plats inom polisen. Men det var också väldigt roligt.

Marie hann med mycket under sina 22 år inom polisen – våldsroteln, ordningspolisen, kvarterspolisen på Elineberg och Ättekulla, trafikundervisning med mera. De sista åren arbetade hon med att bygga upp polisens informationsavdelning i Skåne.

– På den tiden var journalister ett rött skynke för polisen. Det gällde att hålla dem på så långt avstånd som möjligt. Men jag ansåg att vi kunde tala om vad vi gör, varför vi gör det och använda journalisterna för att nå allmänheten med rätt information. I stället för att allt vi gjorde tolkades på olika sätt och ofta felaktigt.

Men en dag kände sig Marie färdig med polisen.

– Jag behövde få mer utrymme för min kreativitet. Det är ganska strikta ramar inom polisen.

Det behövdes dock ett gnälligt samtal med Anders i bilen på väg till jobbet innan friheten kunde förverkligas.

– Jag satt och klagade på mitt jobb – igen. Då sa Anders: Men säg upp dig då. Nej, men det kan jag ju inte göra, sa jag. Det kan du väl, sa Anders. Jag tänkte lite och frågade honom försäkerhets skull: Är du med på det då?

Javisst, sa Anders.

Samma dag gick Marie till sin chef och sa upp sig.

– Det kan du väl inte göra, sa min chef. Det gör man ju inte! Men jag stod på mig. Han föreslog tjänstledighet men jag ville sluta. Jag behövde bränna broarna. För att satsa helhjärtat kunde det inte finnas en väg tillbaka.

Och så började Maries dröm om att driva en inredningsbutik ta form. I dag, 17 år senare,

önskar hon att fler vågade säga upp sig.

– I stället för att klaga på jobbet – gör något. Många säger att ”jag kan inget annat än detta”. Men vem kan det?! Man får lära sig.

I dag driver Anders Titel Books, som bland annat gör böcker för ett av Sveriges största internationella företag och tillsammans med Läsfrämjandet producerar böcker till McDonalds Happy meal. Han hjälper företag att fullfölja sin affärsidé och fylla verksamheten med innehåll som är tydlig både för dem själva och kunderna. Verktyget är böcker.

– En stor, fin bok att ge till anställda och kunder får du för samma kostnad som en helsidesannons i dagspress, konstaterar han.

Ett nytt, gemensamt projekt för paret är Hotellet & Co och restaurangen Il Gusto i Höganäs. Här erbjuds upplevelser för alla sinnen. En ombonad, hemtrevlig miljö som fylls av smaker, dofter – och upplevelser. Men ingen av dem har drivit varken restaurang eller hotell tidigare.

– Jag drivs av nyfikenhet och den har drivit mig ut på de tunnaste grenarna. Och ibland har jag fallit ner, konstaterar Anders.

Ett sådant tillfälle var när han köpte tillbaka Blanking, den byrå han tidigare varit ägare och vd för – men i följderna av IT-bubblan gick företaget inte att rädda utan fick läggas ner.

Men som med allt annat tar Anders och Marie motgångar med jämnmod och hittar vägar att gå vidare. Som när de saknade dricksvatten i elva år.

– Det blev en vana att alltid ha med petflaskor att fylla vart vi än kom. Människor tog med sig vatten hit också, säger Anders.

I dag har gården kommunalt vatten och problemet är därmed löst. Att ge upp och lämna gården föresvävade dem aldrig. Och just nu har de nyblivna hotellägarna precis planerat hösten på Hotellet & Co och Il Gusto.

– Det ska vara aktiviteter varje månad för att ge närområdet möjlighet till nöje, säger Marie, som precis som förr drivs av att förbättra tillvaron och hjälpa människor.

– Ja, det jag gör nu är besläktat med när jag var polis. Jag brukar tänka att förut jobbade jag på samhällets baksida. Nu jobbar jag på dess framsida. Men målet är samma.

Hotellet är deras gemensamma bebis och att starta ett nytt projekt tillsammans är roligt, även om det mesta de tagit sig för inkluderat den andre. Men så har det inte alltid varit.

I början av 90-talet, när de två flickorna ännu var små, fann sig Marie i en omöjlig sits. Hon skötte barnen och hemmet och jobbade medan Anders kastat sig in i byråvärlden.

– Det var inte roligt, säger Marie.

– Det handlar ju om att inte leva sitt liv genom den andre, utan att få leva sitt eget liv, säger Anders och Marie nickar instämmande.

Paret skilde sig 1994. Och där kunde historien om Anders och Marie slutat. Men i stället fortsätter den med en ny relation. Två år senare blev de tillsammans igen.

– Vi upptäckte att vi inte var klara med varandra, säger Marie.

– Men vi tog inte vid där vi slutade. Vi startade något nytt, säger Anders.

– Anders har blivit lugnare, säger Marie och Anders håller med:

– Jag har förändrat mig. Jag älskar ju att ta hand om min familj, laga mat till dem och servera gott vin.

Och numera är familjen stor. De två flickorna Sophie och Malin, 35 och 33 år, har vardera två flickor.  Barnbarnen är tio, åtta, sju och fem år gamla.

Anders drömde som ung om att kunna cykla till jobbet. Nu arbetar han och bor på sin egen gård – som dessutom har en damm med både fisk och ål – och driver flera verksamheter tillsammans med sin familj. Dottern Sophie arbetar på Titel Books och Malin arbetar med Marie på Slottstallet.

Både Anders och Marie har entreprenörer i släkten och Anders stora förebild var en gång farfaderns bror – som emigrerade till Amerika, gick med i armén där, sadlade om till tenor och reste världen runt och så småningom slutade sina dagar som statist på Metropolitan i New York.

– Han skickade hem tidningar från USA till oss. Jag tyckte han var fantastisk. Att han upplevde så mycket, att han kunde leva så. Det ville jag också göra, säger Anders.

Och än i dag är Anders och Maries valspråk: Dö inte nyfiken.

– Det handlar om en livsinställning. Att förstå vilken nytta man kan göra och hur mycket det finns att uppleva, säger Anders.