Stjärnorna på slottet
I år är det 50 år sedan slottet och maktcentrat Krapperup blev en stiftelse. Den 25-27 augusti firas jubileet med olika festligheter. Kullaliv har tittat in bakom slottsmurarna och tagit pulsen på några av dem som värnar om slottets historia.
17 maj 2016. En strålande vacker vårdag. Gnistrande grönt i slottsparken. På borggården innanför vallgravarna är de fullt med parkerade bilar. Gyllenstiernska Krapperupstiftelsen har styrelsemöte och ska bland annat ta beslut om forskningsanslag på mer än sju miljoner kronor. Efter frukost tillsammans med delar av personalen i det magnifika köket med ljusgröna snickerier och schackmönstrat golv förflyttar sig styrelseledamöterna in till biblioteket. Mjuka mattor och sobra möbler. På väggarna hänger porträtt i olja av tidigare styrelseordföranden. Bakom mötesbordet ett stort porträtt av Gustaf Gyllenstierna, distingerad, allvarsam med händerna knäppta i knäet. Gustaf var den siste fideikommissarien på Krapperup och hade inga arvingar. Den 1 januari 1964 trädde den så kallade avvecklingslagen i kraft, vilken innebar att alla fideikommisser i Sverige med få undantag skulle avvecklas när innehavaren avled. Året därefter miste Gustafs brorsdotter Wanda Gyllenstiernas sin son i en motorcykelolycka. Avvecklingslagen och dödsfallet påverkade sannolikt Gustafs beslut att förvandla Krapperup till en stiftelse. I gåvobrevet fastslog han att Gyllenstiernska Kapperupsstiftelsens huvudmål var att värna om borgen och borgens samlingar, den omgivande godsmiljön och slottsparken och att främja vetenskaplig forskning. I gåvobrevet framgår också tydligt att stiftelsen har en humanitär uppgift – ”att värna barn och ungdomars vård och fostran och på olika sätt stödja åldersstigna”.
Sven Åberg, professor i matematisk fysik vid Lunds universitet och stiftelsens ordförande sedan 2014, ler mot kameran omgiven av styrelseledamöterna Tomas Stiernstedt, Carl-Fredrik Herslow, Johan Sjövall och Per Gyllenstierna.
En trappa upp i den stora festsalen är vackert dukat för lunch efter dagens medaljutdelning. Vartannat år delar stiftelsen ut en medalj till en person som har gjort en stor insats inom skånsk kulturminnesvård. För två år sedan prisades storkexperten Berith Cavallin för sitt arbete med att återföra den vita storken till Skåne.
Medaljutdelningen äger rum i en gammal stallbyggnad som det senaste året har förvandlats till ett gårdsmuseum. Stiftelsens ordförande Sven Åberg inleder medaljutdelningen inför de församlade – styrelseledamöter, anställda, deras fruar och äkta män. Det tidigare kommunalrådet Peter Kovacs är en av de sista att ta plats i bänkraden innan landshövdingen Margareta Pålsson delar ut medaljen. Den här gången är det Marika Wachtmeister, slottsfru, mest känd som konstkännare och grundare av Stiftelsen Wanås utställningar i östra Skåne som prisas.
–Min svärfar hade varit stolt och glad idag, säger hon i sitt tal och refererar till Carl-Axel Wachtmeister som var stiftelsens styrelseordförande 1988-91.
Sven Åberg. Foto: Li Fernstedt
En mild höstdag återvänder Kullaliv till slottet för att träffa Krapperupstiftelsens ordförande Sven Åberg, professor i matematisk fysik och en tungviktare inom forskningsvärlden. Han har varit preses i Kungliga Fysiografiska Sällskapet i Lund och det var i den egenskapen han tog plats i stiftelsens styrelse.
–Gustaf Gyllenstierna ville ha en vetenskaplig koppling och bestämde att det alltid ska finnas en styrelseledamot från Fysiografiska Sällskapet. Jag har suttit med i styrelsen sedan 2012 och när förre ordföranden skulle avgå 2014 fick jag frågan. Svaret var inte självklart. Man lägger ner mycket tid på arbetet.
Vi sitter inne i det ombonade biblioteket. Sven har med sig en power point-presentation för att lättare åskådliggöra stiftelsens omfattande verksamhet.
–Det är fantastiskt att stiftelsen är inrättad som den är. Vi är en grupp idealister i styrelsen som brinner för vårt arbete. Vi gör en kulturgärning i bygden genom att sprida kultur i vid bemärkelse. Byggnaderna är vackert hållna och kommer att bevaras för framtiden. Vi sköter löpande underhållet och det finns ingen bortre parentes. Att vi har möjligheten att verka som vi gör beror på att stiftelsen sålde fastigheter i mitten av 1980-talet och att kapitalet har förräntats.
Förutom slottsparken, museum, konst- och musikhall driver stiftelsen ett jordbruk på 960 hektar odlingsbar mark och har arrendegårdar, betesmarker och skog. Stiftelsen äger också fler än 200 fastigheter de äldsta från början av 1700-talet i vilka mer än 70 hyresgäster bor.
–När jag tillträde som ordförande började jag med att samtala med alla våra anställda. Min konklusion var att det fanns fyra torn – borgen, parken, jordbruket och kontoret. Jag vill rasera väggarna och skapa större samarbete över gränserna – en känsla av att alla jobbar mot ett och samma mål, säger Sven Åberg och talar om ”Krapperupsandan” – en öppen och vänlig attityd som ska genomsyra alla möten mellan Krapperups anställda och besökare, hyresgäster, hantverkare med flera.
–Det är en lång process. Men vi är på väg.
Som professor och vetenskapsman är Sven Åberg starkt engagerad i stiftelsens arbete med att främja vetenskaplig forskning. Stiftelsens eget forskningsråd, som förutom Sven består av tre Lundaprofessorer och en tidigare stadsantikvarie, behandlar cirka 135 ansökningar om året. Och söktrycket ökar konstant.
–Vi värderar ansökningarnas vetenskapliga kvalitéerna. Vi stödjer goda projekt och kan också trigga igång forskning. Ett exempel är Kenneth Persson, professor i vattenresurslära vid Lunds tekniska högskola som fått pengar till ett projekt om ekologin i Krapperups vallgrav, berättar Sven Åberg.
Cirka 20 procent av forskningsanslagen på runt 7 miljoner går varje år till projekt med anknytning till Kullabygden.
–Vi prioriterar forskning med koppling till Krapperup och Kullabygden det kan handla om natur, kultur, historia. Men vi tummar aldrig på kvalitén. Bara för att det är lokalt, kan det inte vara vad som helst. Men vi ger hellre pengar till ett projekt här än till nanoforskning i Lund.
Är det någon i forskningsrådet som bor i Kullabygden?
–Nej ingen.
Ibland kan man få känslan av att Krapperup är en filial till Lunds universitet!
–Det är vi absolut inte. Vi är en egen institution som gör olika saker i namnet av Krapperup.
Sedan 1988 arrangerar stiftelsen var tredje år tvärvetenskapliga symposier på olika teman. De två senaste har haft teman: Kroppen i humanioraperspektiv och Tiden. Sven Åberg, som själv är Wagnerentusiast, blir uppspelt när han talar om nästa vetenskapliga symposium som har rubriken ”Musik och politik”. Olika aspekter av musik kommer att genomlysas – allt från Hitlers och nazisternas förtjusning i Wagner, till revolutionära sånger och 60-talsprogg.
–Våra symposier attraherar folk från hela Norden och får en intressant dynamik för att de är tvärvetenskapliga.
Kan allmänheten ta del av dessa symposium?
–Ja, en av dagarna är öppen för allmänheten och varje symposium blir en antologi. Vi har stora lådor med dem till försäljning inne i Borgen.
Ett hett ämne när det gäller Krapperup är stiftelsens sätt att hantera gamla byggnader och deras hyresgäster. Helsingborgs Dagblad har skrivit flera artiklar om fastigheter som har stått och förfallit, senast en 1800-talsgård vid Vattenmöllan, mellan Lerhamn och Mölle. Ämnet väcker starka känslor hos folk i Kullabygden. Frågan får Sven Åberg att ändra tonläge:
–Vi har inget vinstintresse i fastigheterna. Uthyrningen betalar underhållet. Det är ett rent nollsummespel.
–Under mina år som ordförande har vi speciellt begärt att få riva ett hus – boningshuset vid Vattenmöllan – som är omöjligt att bebo. Vi har alltid diskussioner kring våra åtaganden av husen. Jag tycker att det är illvilligt att hävda att vi har som strategi att låta husen förfalla för att kunna riva dem. Det är alltid den klagandes sida som lyfts fram. Det är roligare att skriva när det verkar som om överheten gör illa.
Några dagar senare knackar Kullaliv på dörren till den södra flygeln. Eva Lillienberg Olsson, kulturintendent på Krapperup öppnar och börjar, van guide som hon är, att visa runt i den här delen av borgen. Innanför hallen ligger två ljusa, enkla rum med utsikt mot parken som forskare med anknytning till Krapperup kan disponera. Här finns också ett litet kök med vita skåpluckor och en blommig tapet, där Eva Lillienberg Olsson har dukat fram kaffekoppar.
–Jag har stor frihet i mitt jobb, det är ingen som detaljstyr vad jag ska göra. Styrelsen har tydligen stort förtroende för mitt arbetssätt, säger Eva Lillienberg Olsson med en försiktig blick bakom glasögonbågarna.
Eva Lillienberg Olsson är museitjänsteman ut i fingerspetsarna med en bakgrund från bland annat Kulturen i Lund, Kulturmagasinet i Helsingborg och Nordiska Museet i Stockholm innan hon 2006 handplockades till jobbet av sin företrädare Margareta Ramsay.
Som kulturintendent ansvarar hon för Krapperups samlingar – möbler, textilier, målningar – totalt finns cirka 4 500 föremål i slottet många av dem ovärderliga. Dessutom finns böcker, foton, kartor och arkivhandlingar.
–Som ”gammal museiman” är jag intresserad av föremål och deras historia. Jag har sett det som en huvuduppgift att digitalisera föremålskatalogen, digitalfotografera föremål, kartor och fotografier. Det har tagit ett antal år.
De senaste åren har hennes arbete ”präglats” av en strid ström av hantverkare och byggarbetare. Arkivet i källaren som hela tiden växer med nya papper och protokoll har utvidgats. Fönstermålning och byte av alla vattenledningar och rör från 1930-talet har gjort att jobbet även inneburit utryckningar för att skydda möbler och föremål med plast och papper.
Interiör från gårdsmuseet. Foto: Li Fernstedt
Eva Lillienberg Olsson är inblandad i mycket som sker inom stiftelsens ramar. Hon är bland annat sekreterare i forskningsrådet, håller i de praktiska arrangemangen vid vetenskapliga symposier och arbetar med de böcker stiftelsen ger ut. Ett nytt gårdsmuseum i en av de gamla stallbyggnaderna är också hennes verk. Utställningen består av föremål som den sista slottsfrun Wanda Gyllenstierna sparat från Krapperups lantbruk, skog, borg och park – allt ifrån herrskapsvagnar och redskap till husgeråd.
–Hade inte Wanda Gyllenstiernas son Erik tragiskt omkommit 1965 hade vi inte suttit här nu. Wanda hade ett tragiskt liv, blev moderlös vid födseln, skild två gånger och så ende sonen som avled, säger Eva som efter mer än elva år på Krapperup planerar att gå i pension i höst.
–Jag har varit mer inåtriktad, sett vad som behöver göras i borgen. Det vore nog bra om nästa intendent är duktig på IT och har fler utåtriktade aktiviteter.
Många som bor i Kullabygden upplever borgen som en relativt stängd och tillsluten miljö. Varje sommar ges en Jenny Lind-konsert inne i borgen. Annars är de som vill se slottet inifrån hänvisade till att boka en guidad tur hos Eva Lillienberg Olsson.
–Vi tar emot alla som vill komma på visningar, men bara i grupp. Det är bara att maila eller ringa och boka en tid. Vi tar emot mellan påsk och midsommar och under tidig höst. Under sommaren tar vi, som alla andra, semester.
Finns det någon möjlighet att öppna upp mer för allmänheten?
–I stiftelsens stadgar står att borgen ska vårdas och bevaras som den såg ut på Gustaf Gyllenstiernas föräldrars tid, men det står inget om att den ska visas. Vi har en vårdplan för konsten och lämnar mattorna till lagning. Släpper vi in hur mycket folk som helst blir det stort slitage. En stiftelse som delar ut bidrag till vetenskap och humanitära ändamål behöver ju inte marknadsföra visningarna för intäkternas skull.
Styrelseordförande Sven Åberg är mer positiv till att öppna upp borgen:
–Vi vill vara mer öppna men det är problematiskt att kombinera önskemålen om större öppenhet med att behålla andra våningen och biblioteket i det skick det var när stiftelsen bildades 1967. Vi kan inte släppa in folk och låta dem gå runt. Vi måste ha kontroll över varje grupp. Men vi skulle kunna ha fler visningar.
–Jag har talat med vår trädgårdsmästare om att till och med ta hit busslaster med besökare och ha guidade turer både i slottsparken och inne på borgen. Det skulle ge fler besökare inne i museet, konsthallen och i caféet och skapa ett helt annat liv. Men slottet skulle också ändra karaktär, så öppenheten får vara måttlig.
