Åke spelar på Garage Bar
Åke Högman på Garage Bar 17 juli.
Som så många har längtat – en riktig högsommarrockenrollfest med oefterhärmlige Åke Högman backad av tajta malmöbandet Miller Moon. Åkes känsla för blues-rock med starka influenser från sin tidigare manager Kalle Pedal kan sätta vilken konsertscen som helst i brand. Och det är ovanligt hög risk att det är precis vad som kommer hända nu på lördag. Alltså ”red alert” – varning utfärdad. Och – missa inte ”bonusen”– Åkes fem bästa tips på liveplattor längre ner i artikeln.
Här kommer några snabba till Åke:
Varför hänger du så mycket i Kullabygden?
– Det är näst intill av födsel och ohejdad vana. Släkten hade ett hus i Arild och där har jag firat många barndomsjular inte olika Fanny Alexandervarianten och såklart somrar. Sådant tatuerar ens hjärta på bästa sätt. Jag bor fortfarande i Malmö men har nu en liten skrivarlya i centrala Höganäs
Har du kunnat spela inför publik i sommar?
– Nej, av den anledningen att Garagespelningen är sommarens första, den andra blir på Paulssons gård i Skättekär i augusti.
Vad är din relation till Villa Nellcôte?
– Stones spelade in det mesta av Exile on Main Street där, och lyfte huset och platsen till mytologiska höjder. Det är på något sätt den ultimata krocken mellan skitig rock n´roll och Rivierans guldgossar. Jag har ett par gånger varit i Villefranche-sur-Mer och Cap Ferrat, där huset ligger, men det närmsta jag kommit villan är att jag köpt en signerad affisch på Pelle Unger Galleri av fotografen Dominique Tarlé som hängde där med Stones, under allt mer kaotiska former kan man tillägga. Tänk att man aldrig växer upp, utan fortfarande går igång på sånt där. Det är tur.
Har du någon ny release på gång?
– Jag arbetar för tillfället i en studio i Malmö med två låtar, en heter En munter elegi och ett försök att låta Fred Åkerström möta Kraftwerk, ja du milde, och en som heter Allt är Paris och som en poetisk betraktelse av världens mest poetiska stad. Vad kan gå fel med de här två låtarna? Typ allt. Men jag hoppas ändå att de kommer till hösten.
Vilken är din bästa rock'n'roll–upplevelse?
– Skulle kunna vara Stones på Ullevi -82, eller Bowie på Falconerteatern i Köpenhamn -78, eller The Clash på The Lyceum i London, också -78. Väljer dock en egen spelning, när jag framförde ett par låtar på Kullagårdens Wärdshus en kulen höstkväll för ett par år sedan och någon jämförde mig med Cornelis. Sånt glömmer man inte.
Du är i höst aktuell med boken om The Tivoli i Helsingborg, vad kan vi förvänta oss?
– Det är med anledning av deras 25-års-jubileum nu i år. Det är något av en klang- och jubel-bok. Massor med artistintervjuer med bl a Timbuktu, The Sounds, Maja Francis, Tomas Andersson Wij, Thomas Öberg, Jill Johnson och Bryan Adams med flera, intervjuer med medarbetare, en betraktelse av Fredrik Backman och en hyllningstext av Lars Winnerbäck och givetvis THE STORY om 25 hårt rockande, höftrullande och svettiga år.Det hela inramat av feta foton, bland annat på en leende Bob Dylan. Allt utformat av den formidable Tobias Green som tillsammans med mig också gjorde Garageboken.
Åke Högman är skribent, journalist och kommunikatör. Han skriver och har skrivit för tidningar som Magasinet Kullaliv, Magasinet Skåne, Café, Nöjesguiden, Elle och Vagabond. Han har också varit Sydsvenskans matrecensent under pseudonymen Bong. Många känner igen Åke Högman som författare sedan debuten 2013 med kriminalromanen Mord i Mölle där journalisten Johannes Pilgrimsson får famnen full av mordgåtor och där Mölles befolkning decimeras farligt snabbt. Åke har även en lång musikkarriär som tog fart under namnet Åke Octan när legenden Kalle Pedal fixade ett skivkontrakt till gruppen på Sonet. Åke Högman bor i Malmö men återfinns ofta i Kullabygden.
De fem bästa liveplattorna enligt Åke:
Donny Hathaway | Live
– Inspelad på The Troubadour i L.A. och på The Bitter End i New York i början på sjuttiotalet. På ett sätt så att det känns som om man själv siter vid ett bord med pilsnern framför sig. Tight, nära och levande i ordets fulla bemärkelse, Sjung med publiken i Donnys version av Carole Kings ”You´ve Got a Friend” eller ställ dig på bordet och funka loss till den svängigaste låt som någonsin framförts: ”The Ghetto”. Basgången, men snälla…
Bette Midler | Live at Last
– ”Where are we, Cleveland?”, ”Yeah”. Det går bara en handfull artister på miljonen som lika lätt och ledigt som en fågel vänder i luften kan växla med trams och det djupaste allvar. Sinatra, Ryan Adams och Adele tillhör också klubben. När jag en gång intervjuade Jonas Gardell så vittnade han om att när SVT sände konserten 1977 så förändrades hans liv, mitt också.
Frank Sinatra |Sinatra at the Sands
– The Chairman of the board vid micken, King Basie och hans band bakom honom och med arrangemang av Quincy Jones. På klassiska kasinot och hotellet The Sands i Las Vegas 1966. Vad kan gå fel? Absolut ingenting. Ol blue eyes är i sin absoluta högform, som när han i ”I´ve Got You Under My Skin”, när arrangemanget är på väg att explodera, rekommenderar publiken: ”Run for Cover”. Punk innan punk.
Led Zeppelin | How the west was won
– Led Zeppelin breakade först i USA, innan resten av världen följde efter, och framför allt i Kalifornien. Bootlegs som ”Live on Blueberry Hill” och ”Going to California” var under decennier de klassiska Dödahavsrullarna från de spelningarna. 2003 kom dock den officiella liveplattan ”How the West Was Won”. När man lyssnar på den och med väsentligt bättre ljud är det svårt att ta in hur mycket tyngd och tryck tre man på bas, gitarr och trummor kan åstadkomma, och lägg till Robert Plants röst. Därav titeln på Mick Walls biografi: ”When Giants Walked The Earth”.
Kal P Dal | Till Mossan
– När proggrörelsen stelnade i sin konformistiska form så stod plötsligt en kille från Åkarp på scenen med lika stor käft som Mick Jagger: ”Vi ska rocka röven av Sverige!”, typ. Till Mossan [Till Mamma] spelades in under två dagar i Bellatrixstudion i Malmö, med Peps vid spakarna och med en publik som förseddes med fri öl. Slamrigt, garageigt, nära, svettigt! Det är ytterst sällan som artists bästa platta är liveplattan men med klassiker som: ”Om jag var en slahas/Jag vill leva fri”, ”Jonnie”, ”SJ” och ”Blåa sko” skrev Pedalen för evigt in sig i rockhistorien. Att jag spelat med honom, och att han fixade skivkontrakt till oss gör mig såklart jävig, i teorin men inte i praktiken. Han rockade verkligen röven av de flesta.
