Åsa Moberg om sin ickejul på Färöarna
Sen jag var tonåring har jag på olika sätt försökt fly från både jul och nyår. Som ung och fattig genom att låtsas som om dessa helger inte fanns, på senare år genom att resa bort. Men vart ska man resa? Helgfirandet tränger sig på överallt. Förra året impulsbokade vi en resa till Färöarna, ett av mitt livs drömresemål.
Då tänkte vi inte på ögruppens position: 62:a breddgraden, med fem timmars dagsljus mitt i vintern och fem timmars natt mitt i sommaren, som (givetvis) hade varit lämpligare för ett besök. Milt men stormigt klimat, medeltemperatur kring årsskiftet: plus tre grader. Ingen snö. Vid inflygningen på eftermiddagen var vädret klart och de ståtliga Färöarna avtecknade sig nedanför planet – lätt snöpudrade.
Färden från flygplatsen till hotellet är fem mil lång och mycket vacker. Det var tur eftersom det blev allt vi hann se av naturen. Väderleksutsikterna var storm med orkanbyar och regn, regn, regn.
På plats insåg vi att absolut allt skulle vara stängt på julaftons kväll och juldagen, och mycket skulle förbli stängt över nyår. Då kastade vi oss in på resebyrån runt hörnet från vårt centralt belägna Hotell Havn och bokade snabbast möjliga hemresa, vilket blev annandagen.
Hotellägarfamiljen tyckte synd om oss och ordnade en delikat julmiddag enbart för oss, med ankbröst, stekt potatis, gelé, inlagd gurka, ris a la Malta och gott rödvin, som de svängde förbi med innan de firade jul med sin egen släkt. I konstant oväder hann vi uppleva två landsomfattande strömavbrott, ett dagen före jul och ett på juldagen. Jag hörde på radio och förstod så mycket som att orden strömavbrott och timme lät likadant på färöiska.
På juldagen var stormen av den arten att polisen uppmanade befolkningen att stanna inomhus. Då hade jag själv redan varit någon meter från att blåsa ner i vattnet under en promenad i hamnen nedanför hotellet. Hotellägaren berättade senare att vindstyrkor på 75 meter per sekund hade uppmätts i byarna. Ingen människa skadades. De materiella skadorna blev stora på vissa håll, men inte inne i Torshavn.
Vi tillbringade julen med att läsa. Jag lyssnade också på färöisk radio, som mest spelade julsånger, nästan bara på färöiska. Ein frelser fö∂∂ur er, hörde jag i många varianter. Jag försökte läsa lokaltidningen. Den heter Socialurin, ”det skrattar danskarna åt”, förklarade hotellägaren. Det gör nog svenskarna också. Många ord på färöiska slutar på –urin, till och med Frälsningsarmén, Frelser Herurin, som höll till i en stilig modern villa med storslagen utsikt, i ett kvarter som såg ut att motsvara Torshavns Mölle.
På annandagen mojnade vinden så att vårt flyg kom iväg enligt tidtabellen. De berg som varit förtrollande vackert snöpudrade när vi kom hade nu förvandlats till vattenfallsrandiga brungrå kullar. Överallt gick får och betade. Uråldriga sjöbodar av sten var fint juldekorerade med moderna slingor med ledlampor. Allt var precis så vackert som jag hade trott. Jag var nöjd med icke-julen på Färöarna. Vi hann ända hem till Lerberget innan Öresundsbron stängdes för stormen Urd, som hunnit ifatt oss.
