Båtbyggarbröderna prisade igen
Den 15 april 2021 delades Classic Boat Award ut i London av världens äldsta båtklubb The Royal Thames Yacht Club. Vinnare av klassen ”Bästa renovering under 40 fot” blev Henrik Bagers fantastiska segelbåt Bel' Rose som på sommaren kan avnjutas i Mölle hamn eller skymtas utanför på havet. Kullaliv har besökt bröderna Ravanis som utförde den omfattande renoveringen och fick en inblick i ett fantastiskt hantverk med långa traditioner.
Läs mer om de fantastiska bröderna och deras Nyhamns Såg & Båtbyggeri, som de startade i Bräcke för 29 år sedan.
På vägen mellan Brunnby och Krapperup slott, ligger bröderna Ravanis såg och båtbyggeri. Det som började som en hobby för mer än tjugo år sedan har växt till ett välrenommerat företag som bygger vidare på gamla traditioner.
– När man stänger vägbommen får man ibland vara lite försiktig för det händer att en talgoxe bygger bo där inne, säger Mathias Ravanis, lägger ner bommen i sin klyka och går den korta uppfartsvägen som leder fram till sågen.
Vid sidan av vägen ligger bastanta stockar av ek, gran och lärk. Bröderna Ravanis köper endast utvalda träd som fått växa långsamt för att ge den där särskilt fina kvaliteten som gör trä till ett hållbart och tåligt material. Ibland åker de också själva ut i skogarna runt om i nordvästra Skåne och Halland för att välja ut exakt vilka träd som passar dem. Det handlar om noggrannhet och respekt för råmaterialet, i den här branschen finns inga genvägar.
– Vill man att det ska blir bra är det egentligen bara en sak som är viktig: vi kompromissar aldrig med kvaliteten, säger Martin Ravanis.
Några av ekarna de arbetar med har fällts på Vegeholms slott, granen kommer från Värmland och Martin berättar med stolthet att de för några år sedan fick erbjudande om att fälla lärk på Skottorps gods.
– Skogen hade planterats 1830 och träden var fantastiskt fina. Vi valde ut dem som passade för oss och vi har renoverat massor av båtar med det virket, säger Martin.
Han och Mathias går före in i den röda verkstaden, på brädgården utanför ligger färdigsågat virke i luftiga travar. Det kommer så småningom att läggas som golv – någonstans i Sverige. Bröderna Ravanis har bland annat levererat 700 kvadratmeter golv och bjälkar till Varbergs fästning.
– Men alla köpare bor inte i gamla hus, många gillar våra kilsågade furugolv och för en privatperson är det lönsamt i det långa loppet att lägga riktiga golv. Det här är inte bara något för godsherrar, säger Mathias.
Men det började inte med golv. Det började med båtar. Mamma är från Bjärehalvön och pappa är från Grekland, familjen flyttade till ett hus i Nyhamnsläge och närheten till havet, båtlivet och fisket väckte brödernas intresse.
– Vi hade en kanot som vi paddlade ut med för att spinnfiska torsk och 1989 fick vi tag på en gisten mahognyeka från Ramsjö. Alla spant var knäckta så dem fick vi byta. Vi hade ingen utbildning, men jag hade haft en bra träslöjdslärare, Bo Nilsson på Kullaskolan. Det jag kunde hade jag lärt mig av honom, säger Mathias.
Renoveringen av den gamla ekan väckte ett brinnande intresse och snart fick bröderna nys om ett annat objekt i behov av renovering, den här gången en snipa som hade tillhört en gammal fiskare i Nyhamnsläge.
– Sedan gav det ena det andra och folk började fråga om vi kunde hjälpa till med deras båtar. Den ende båtbyggaren som fanns kvar i trakten var Gunnar Svensson i Mölle, men han hade byggt sina sista båtar på 80-talet, säger Martin.
Kullabygden har annars en lång tradition av båtbyggeri. Martin och Mathias berättar om oceangående skepp som byggdes i trakten på 1800-talet. Det fanns båtbyggeri i Nyhamnsläge, Arild, Lerhamn, Mölle och Lerberget.
– På den tiden sågade man stockarna på stranden och det fanns ambulerande skeppsbyggare. När handeln blev fri och Kronan släppte monopolet på landets ekbestånd, började fiskarna bedriva sjöhandel då det var lågsäsong för fisket, säger Mathias.
Han radar upp årtal och båtar som ett rinnande pärlband. En och annan anekdot får krydda berättelsen och det är ingen tvekan om att bröderna Ravanis kan sin båthistoria. De pratar i varandras meningar, fyller i, rättar till och drar bort. Att växa upp tillsammans och att dela intresset och passionen för trä och båtbyggeri har svetsat dem samman till ett oslagbart hantverksteam. Martin är född 1967, Mathias tre år senare. De säger att de kompletterar varandra, men kan inte riktigt sätta fingret på var den enes kunskap börjar och den andres tar vid.
Inne i verkstadsbyggnaden är det ombonat och ljust. På innerväggarna som klätts med träpanel hänger verktygen i prydliga led och mitt på golvet står en sillabåt från slutet av 1910-talet. Den ska renoveras på uppdrag av Malmö Sjöfartsmuseum och bland annat ska nästan hundra meter bordläggning bytas ut.
– Man lär sig mycket bara av att titta på gamla båtar, se skrovformen och detaljerna. Väldigt mycket är handarbete och vi arbetar i stort sett på samma sätt som för hundra år sedan. Visserligen har vi bättre sågar och dagens borrmaskiner underlättar. Men de byggde ändå snabbare förr, säger Martin.
En av de största utmaningarna är att det inte finns några ritningar att gå efter. Kunskapen gick förr från far till son och det finns endast enklare skisser och mallar över de båtar som byggdes på Kullahalvön för hundra år sedan. Ska hantverkskonsten leva vidare och bevaras måste de båtar som fortfarande finns kvar inventeras och mätas upp. Bröderna Ravanis har tillsammans med en god vän, Per Lindskog, letat upp ett tiotal bruksbåtar som nu står i en lång rad utanför sågverket. Under presenningar hukar gammal båtshistoria i väntan på att detaljer och mått ska tecknas ner innan kulturarvet helt faller i spillror.
– Det händer också att vi bygger helt nya båtar, och det skulle vi gärna göra mer. Men i så fall måste man först avliva myten om att det är mycket jobb med träbåtar. Är det bra kvalitet på träet och det är sågat rätt, kräver en träbåt inte mer jobb än en plastbåt, säger Mathias.
– Tjära, linolja och terpentin, det är allt vi lägger på vår egen båt. Rätt behandlat är trä ett fantastiskt material. Hållbarhet handlar i slutändan bara om kunskap och virkeskvalitet, säger Martin.
Att de har blivit kvar på Kullahalvön är inte något aktivt val utan snarare en fråga om att de trivs i trakten, har byggt upp sin verksamhet några kilometer från hemmet och det är här som de har sina rötter. Bygden har av en stark båtbyggartradition och båda bröderna är dessutom naturintresserade. På arbetet vid sågen följder de årstidernas växlingar.
– Vi är mycket ute och det har en viss tjusning. Det är fantastiskt att höra lärkan i slutet av februari, se när sädesärlan kommer till Kullaberg och följa kajorna som tittar på oss från skorstenen året om, säger Martin.
– Vi är våra egna chefer och det är en stor frihet. Men det är klart att vi har andra intressen också. Jag har läst filosofi och vi är båda musikintresserade och går gärna på konserter. Men det är väl inte så intressant. Vi är som de flesta andra, tycker om god mat och gott vin, säger Mathias och lämnar snabbt samtalsämnet som känns allt för personligt, det är båtarna och virket han vill tala om.
– Det går inte nog att betona hur viktigt intresset för arbetet är. Är man riktigt intresserad av något så gör man det bara. Vi har aldrig funderat på om detta var en bra grej eller inte. Vi ville bara göra det, säger Mathias.
Utanför deras gamla verkstad står den svarta Mercedesen från 1961 som Kullabygdsborna dagligen kan se köra mellan Nyhamnsläge och sågen.
Martin och Mathias visar också den gamla verkstaden som var deras första arbetsplats sedan de hade lämnat garaget där hemma i mitten av 90-talet. Från början var det gurkodlaren Mats Hernströms pannrum, men när han slutade använda det kunde bröderna Ravanis röja ut det och flytta in sina maskiner.
– Mats var mycket generös och erbjöd oss att flytta in för en högst symbolisk hyra. Han förstod att vi verkligen var intresserade av att göra det vi gjorde och uppskattade det som väldigt få andra gjorde i början. Han trodde på oss kort sagt.
Inne i det gamla pannrummet byggdes sex båtar, bland annat skeppsbåtarna till Ostindiefararen Götheborg.
– Båtarna används när de har ankrat och ska ro i land och de är byggda av ek från skogen på Vegeholms slott. Det var ett roligt bygge. Men det är lättare att bygga nytt än att renovera, säger Mathias.
Några år efter flytten från garaget utökade de också maskinparken med en verklig klenod, en horisontell ramsåg i gjutjärn som hade sålts 1950 till ett sågverk i Halland och sedan sjunkit i glömska någonstans i Småland. Den var rostig och misskött. Men på samma sätt som de lärt sig allt om båtbyggeri och trä, gav dig sig nu vinn om att lära sig allt om ramsågen.
– Vi var tvungna att renovera den från grunden så vi tog kontakt med en man som hade jobbat på fabriken där sågarna tillverkades. När vi hälsade på honom, bjöd han på en Hof och gav oss ritningarna. Sågen behövde vi för att själva kunna såga båtvirket och 2001 stod den klar att tas i bruk. Jag minns att det var den 11 september för jag målade gaveln till huset när jag hörde om attackerna i New York, säger Mathias.
Det finns inte många sågar av den här typen kvar i landet, men med det ökade intresset för byggnadsvård har också intresset växt för ramsågen och den karaktär som den ger det sågade virket.
– Vi har aldrig satsat på modern teknik, fina datorer och ett flashigt kontor, istället är vi intresserade av bra trä och ett genuint hantverk, säger Mathias.
Att bygga skeppsbåtarna till Götheborg ses kanske av många utomstående som ett prestigeprojekt. För Martin och Mathias var det en betydligt större utmaning att ta sig an den legendariska snipan Capella. Båten hade byggts av Olle Andersson i Svanshall 1942, och var beställd av en man vid namn Calle Wallin. På den tiden var det populärt med kappsegling i vattnen runt Kullaberg och Capella vann allt. Mathias beskriver snipan som något av essensen av båtbyggerikonsten i bygden.
– Tusentals människor kom till hamnen för att se henne segla, det var en legendarisk båt. Men när vi fick tag på henne var hon ett vrak, kölen var bruten och alla trodde att hon var helt slut. Det var nästan overkligt första gången vi sjösatte den för att segla igen, säger Mathias.
Här kan du se en film om Bessie:
