Bröderna Naeinis restaurangresa fortsätter

Många är de kullabor som har rockat loss på Trappa upp, avnjutit en räk­smörgås på Kajkanten eller beställt hem­körning från Jourpizza. På valborgsmässoafton börjar nästa kapitel i Bahram och Said Naeinis syskonsaga i restaurangvärlden. De kallar det just bara början.

”Regel nummer ett: ni två ska jobba ihop! Regel nummer två: Missa inte chansen när den dyker upp!”

Av alla råd bröderna Bahram och Said Naeini fått av sin far, även han entreprenör, men i byggbranschen i hemlandet Iran, är dessa två ”regler” de viktigaste.

– Vår pappa har alltid trott på oss. Han besöker oss minst en gång om året och är mycket stolt, säger Bahram Naeini.

Några silverstänk i det svarta håret vittnar om att han är storebror. Said Naeini är nio år yngre. Genom livet har de varit oskiljaktiga.

Det började redan i skolan i Mashhad, den näst största staden i Iran där bröderna växte upp med fyra syskon.

– Om andra barn var taskiga fick Bahram dem att be om ursäkt. Han har alltid tagit hand om mig, stöttat mig och ska jag vara ärlig finns det ingen annan än Bahram som jag litar på till hundra procent, säger Said, iklädd målarbyxor inför dagens hantverksjobb, men annars lika propert klädd i svart som sin storebror.

Bahram skruvar lite på sig i soffan på Jourpizza eller Aquarius som puben och restaurangen på Kullagatan egentligen heter.

– Men vi fick nog en ännu starkare relation i Sverige, menar han.

Det är full fart nu. Bröderna har just rekryterat personal till nya restaurangen, som de så länge drömt om belägen på en egen hamntomt. Köket och ventilationen har levererats i veckan, liksom glaspartierna mot verandorna i alla väderstreck.

Medan Said hållit i trådarna på bygget vid Kvickbadet sedan i höstas har Bahram fungerat som arbetsledare på Jourpizza, mjölkkossan i deras verksamhet och stället där kontorspersonal och industriarbetare dagligen möts på lunchen.

När Bahram kom till Sverige 1985 hade det blodiga kriget mellan Iran och Irak pågått i fem år.

– I Mashhad var det lugnt, striderna pågick framför allt på västfronten. Men alla vuxna män tvingades in i armén, säger Bahram.

– Vi hade läst om Sverige i skolan och visste att det var ett bra land som kunde ta emot flyktingar.

Tre år senare anlände Said, bara 17 år gammal.

– Det var en tuff och lång resa på flera sätt. Men det var lättare att få asyl än det är för flyktingar idag. Jag kände mig välkomnad av det svenska samhället och blev vänligt bemött. Alla kände till Iran-Irakkriget och hur länge det pågått.

Bahram hade i Mashhad studerat till väg- och vatteningenjör, i Skövde läste han in svenskt tekniskt gymnasium samtidigt som han diskade på nätterna på en kombinerad kafeteria och lättare à la carte-restaurang. Efter ett år blev han erbjuden att arrendera stället, efter ytterligare ett tog han över det helt.

– Det blev min skola och där lärde jag mig allt om restauranglivet.

Said gick naturvetenskapligt gymnasium i Skövde med tanken att plugga vidare. Men han trivdes så bra med att arbeta tillsammans med Bahram att det blev naturligt att fortsätta.

– Det känns väldigt, väldigt tryggt att jobba tillsammans. Bahram har mer erfarenhet än jag, men kan ha lite svårt att öppna sig och visa känslor. Men för mig kan han göra det och jag är idel öra, säger han och får medhåll av sin storebror som tillägger:

– Vi kompletterar varandra. Jag är bra på siffror och pappersarbete, Said är bäst på att leda det praktiska köksarbetet. Utan honom hade jag inte klarat så mycket.

De lämnade restaurangen i Skövde i rättan tid.

– McDonald’s öppnade där 1991 och det hade betytt dödsstöten för vår restaurang, som man egentligen kan säga var en sorts hamburgerbar, säger Bahram.

De flyttade till Göteborg där de först öppnade livsmedels- och videobutik vid Järntorget, sedan gatukök i Majorna.

Men de ville söderut, hade hört mycket positivt om Skåne.

Det är nu snart två decennier de fick tips om lokalen på Kullagatan där det på den tiden låg en jourlivsbutik.

– Vi fastnade direkt för atmosfären här. Det är vackert, nära till kontinenten och vi fick snabbt god kontakt med både myndigheter och vanligt folk, säger Bahram.

Från att från början ha satsat på både pizzeria och livsmedelsbutik lade de snart ner den senare på grund av konkurrensen. Istället utvecklade bröderna à la carte- och lunchrestaurangen.

Inte nog med det. Parallellt har duon de senaste tio åren haft en imponerande rad andra mat- och nöjesprojekt i Höganäs.

I fem år drev de Trappa upp, nattklubb och dansrestaurang i vad som nu heter Magasin 36. Mellan 2008 och 2013 drev de restaurang Kajkanten och toppade alla resultat med fullsatt restaurang hela sommarhalvåret. Dessutom har de hållit i Hamnfesten i Höganäs och under en sommar basade de för kaféet Vita gården på outletområdet.

– Vad som driver oss? Det är spännande och roligt att hela tiden skapa nya upplevelser och nöjen åt människor. Men det handlar också om att vi som invandrare måste bevisa att vi är lyckade för att bli accepterade. Så är det bara. Vi måste hela tiden anstränga oss och jobba hårt för att visa att vi är duktiga och förtjänar det liv vi fått här, säger Said.

Han säger det som ett faktum och utan bitterhet i rösten.

– Men det viktigaste är att lära känna människor och det har vi gjort här i Höganäs, säger Bahram.

Att gå och storhandla eller träna kan ta tid – som alla näringsidkare inom servicebranschen går det inte att avböja småprat med en kund på grund av en dålig dag.

– Mest är det positivt att bli igenkänd överallt, men ibland är det ett måste att resa bort på semester och bara släppa allt, säger Bahram.

En gång om året försöker alla syskon samlas i Iran, Sverige eller England. Sedan Bahram och Said lämnade Iran har de fått två halvsyskon.

– Men i Iran finns det ingenting som kallas halvsyskon. Vi är helt enkelt syskon och har alla åtta en mycket god relation, understryker Bahram.

När han var 21 år, Said bara 13 dog deras mamma av hjärncancer. De saknar henne varje dag.

– Hon var väldigt ödmjuk, tänkte mer på omgivningen än på sig själv. Enkelt sagt var hon en ängel. Som alla mammor. Jag kan bli avundsjuk på Bahram för att han fick mer tid med henne, säger Said.

Han är idag själv pappa till två söner: 2,5 och 6,5 år gamla.

– Jag älskar dem över allt annat och vill ge dem det bästa från både den svenska och persiska kulturen och båda språken. Jag och deras svenska mamma lever tyvärr inte ihop längre, men vi har en bra, fredlig kontakt.

Även Bahram är idag skild från sina barns mor. Ingen av bröderna sticker under stol med att de långa arbetsveckorna, sällan kortare än 60 timmar, inverkade negativt på äktenskapen.

– Hursomhelst är båda våra exfruar felfria damer och de bästa mammor och så länge de är lyckliga är vi lyckliga, säger Bahram som efter skilsmässan flyttade från Lerberget till Nyhamnsläge.

Hans ena tonårsdotter bor fortfarande hemma och går på Kullagymnasiet, den andra arbetar i en smyckesaffär i Oslo.

– De har båda jobbat både här och på Kajkanten på somrarna, men jag hoppas att de studerar vidare.

I köket håller personalen som bäst på att göra i ordning lunchens salladsbuffé. De flesta anställda har varit trogna syskonen under många år.

– Vi är nog ganska krävande chefer. Vad vi framför allt kräver är att man är på hugget och serviceminded. Ingen går till ett ställe med fantastisk mat om personalen är otrevlig. Vilket CV man har spelar mindre roll. Det går alltid att utbilda om god vilja finns, säger Bahram.

De svarta Jourpizza-bilarna med röd text har blivit ett välbekant inslag i gatubilden i Kullabygden och en bidragande orsak till att Jourpizza helt kan låta bli annonsreklam. Men bröderna aktar sig numera för att skicka ut nyanställda som pizzabud.

– Det har varit några incidenter med någon som kört för fort när det varit halt och någon som kört på en sten. Det får hellre ta fem minuter extra att köra och leverera maten tryggt och säkert, säger Bahram.

Det var 2012 som kommunen utlyste en markanvisningstävling för den tomt där Höganäs hamnkrog nu öppnar på valborgsmässoafton. Bland en handfull andra intressenter var det bara syskonen Naeini som levde upp till kommunens krav. De fick köpa marken på 600 kvadratmeter för 1,35 miljoner kronor.

Bahram och Said ligger, med lite hjälp från Tillberg design, själva bakom arkitekturen som smälter väl in i den omgivande bebyggelsen i hamnen. Restaurangen har två våningsplan, en smått otrolig utsikt över sundet och tillstånd för 150 gäster. Interiören, från taklampor till en trappa av glas med infälld belysning, har bröderna designat själva. Offerter togs in från många byggfirmor, men valet föll slutligen på det lilla lokala företaget Höganäs Bygg & El som ägs av Håkan Svensson och Rolf Ljungström.

Swedbank har lånat ut pengar.

– Det låter inte trevligt om du skriver hur mycket, men vi sover gott om nätterna. Jag känner mig lite kaxig nu: men jag är helt säker på att vi kommer att lyckas fantastiskt bra, ler Said.

Inriktningen blir densamma som på Kajkanten – svensk husmanskost till ett humant pris.

– Men vi planerar också temakvällar en gång i veckan med till exempel arabisk och persisk mat.

Deras egna älsklingsrätter är ärtsoppa med pannkakor (Said) och gulaschsoppa med crème fraîche (Bahram) samt den persiska lammrätten mahiche, som egentligen betyder lårmuskel.

– Och så är pizza en favorit förstås, särskilt alla pizzor med kebabkött på. Jag har ätit 4-5 pizzor i veckan i 25 år, berättar Bahram som trots det inte lagt på hullet, kanske tack vare tre styrketräningspass varje vecka på Höganäs sportcenter.

Under årens lopp har många velat bli deras affärspartner, men bröderna har konsekvent avböjt.

– Vi har aldrig haft minsta problem i verksamheten utan allt har rullat på så bra och utvecklats. Jag tror att det helt och hållet beror på kombinationen av oss och vår personkemi, säger Said.

När Höganäs hamnkrog kommit igång ska syskonparet visserligen dra ner på tempot – det senaste året har bestått av jobb både dag och natt – men projektet blir knappast det sista för bolaget S.B Naeini.

– Nej, vi vill fortsätta växa, ta verksamheten till en ännu högre nivå. Vi har fler planer och blickar mot Helsingborg, säger Bahram Naeini.