Den vilde idealisten

Han har fajtats i den tuffa sporten Mixed Martial Arts i Salt Lake City och mot monopolet i den svenska livsmedels­branschen. Nu satsar Marcus Nobreus helhjärtat på sin stora passion – film.

Helsingborgsregissören Robert Lillhongas nya filmprojekt heter Bad Runners och är en komedi om mer eller mindre galna karaktärer som ägnar sig åt löpning. En är The Barefoot Runner. En lång, skäggig man som helst springer barfota, i hängselbyxor och med bar överkropp. På ett klipp för att marknadsföra filmen ser man honom komma springande och stanna till vid en porlande bäck. Han tittar mjukt in i kameran och talar övertygande om vikten av att vara ren på insidan och att tänka på vad man äter. Han ser harmonisk ut, som att han befinner sig i sitt rätta element.

– Robert tänkte på mig när han skrev karaktären. Det var kul och jag gillar att vara framför kameran, säger Marcus Nobreus när vi ses på hans kontor i Magasin 36, där han nyligen flyttat in tillsammans med filmaren Jörgen Nilsson, nycirkusartisten Magnus Jarlöv och hästfotografen Marielle Andersson Gueye.

Marcus har i många år försörjt sig som snickare och har startat dagen med ett arbetspass. Framför honom står en fullproppad lunchtallrik från Saluhallen, bredvid den ligger två Snickers. Det går åt mycket snabb energi de här dagarna. snart ska Marcus första långfilm Unrighteous men, som han arbetat med de senaste två åren, vara klar. Marcus har skrivit manus, filmat med en Panasonic GH2:a, suttit vid datorn och klippt filmen under många och långa timmar och även översatt dialogen till engelska. Mannen med mörk skäggstubb och ett sår i ansiktet på den frysta bilden i Marcus dataskärm ser brutal ut. Handlingen i korthet: en medelålders mellanchef har fastnat i en husrenovering som aldrig verkar ta slut. När hans hustru lämnar honom knackar ett Jehovas vittne på dörren. Sedan tar allt hus i helvete …

Marcus beskriver sin film som en ”psychokomisk” thriller, mörk men ändå rolig och berättar att hårdkokta, danska filmer som De gröna slaktarna, I Kina käkar dom hundar och Fruktansvärt lycklig har inspirerat honom.

– They don’t pull their punches! De löper linan ut. Det är lite Quentin Tarantino på danska. Mina filmer blir lite sådana också.

Marcus berättar att ett stort amerikanskt filmbolag har ”spottat” trailern på nätet och hört sig för om när filmen ska vara färdig.

– I mitt liv har jag många gånger känt nu är det dags ”I have arrived”. Men just nu njuter jag bara av energin och kicken av att bolaget hört av sig. Visst vore det jävligt roligt om något skulle hända, svensk film är het nu, säger Marcus och berättar om den svenske filmaren David F. Sandberg som för tre år sen lade ut sin kortfilmskräckis Lights Out på Youtube, blev upptäckt av några stora hollywoodproducenter och fick göra en långfilmsversion som har gått hem stort hos publiken.

– Idag finns ny vägar att gå för att lyckas inom filmbranschen. Jag försöker suga upp bra information på olika film-podcastar som On the page och Film Academy. Det gäller att ha en stor nätnärvaro, att göra flera inlägg i veckan och ha många följare på sin sida så att distributörer och nätagenturer upptäcker en, säger Marcus.

Marcus var åtta år när han tillsammans med sin lillebror Peppe gjorde sin första film med föräldrarnas Super 8 kamera. Han skrattar när han berättar om huvudpersonerna – några playmobilgubbar som under en Bondinspirerad biljakt flög ut över kanten på en snöfylld presenning som täckte utemöblerna hemma i Lerberget.

Där och då vaknade drömmen om att jobba med film och att regissera. Ett första steg blev att ta plats framför pappas reseskrivmaskin med glasögonbågar utan glas i och skriva intressanta texter.

Efter nian ville Marcus söka till teaterlinjen, en gymnasielinje med teaterinriktning, men hade inte riktigt stödet hemifrån. Det blev social linje på gymnasiet istället. Marcus van­trivdes och hoppade av, men fick genom kontakter jobb som regiassistent åt legendariske Hans ­Polster, mannen bakom Stumpenensemblen, på ­Helsingborgs stadsteater. På teatern kände han sig hemma och bestämde sig trots att pappa inte gillade det för att söka sig till teaterlinjen och kom in.

– Det var en av den första gångerna jag kände ”nu är jag hemma” men istället blev det en massa ångest. Vi hade det tufft hemma i ­familjen och när min flickvän bestämde sig för att ta ett ­studieår i USA brakade jag ihop. Jag började dricka varje dag, prövade knark, bodde på soffor hemma hos olika människor i Helsingborg, drev runt på dagarna tills att jag kände att jag började förlora förståndet.

Marcus blick vandrar ut genom fönstret och stannar gärna där ute när han berättar om sina tuffa år.

Genom föreningarna Guardian Angels och Anonyma Alkoholister kom han på fötter, läste in samhällsvetenskapliga programmet på Komvux. Och började på olika sätt försöka ta sig in i filmbranschen. Under tre år i Stockholm bombarderade han filmproduktionsbolag med sin CV medan han försörjde sig som fritidsledare i förorten Akalla och på diskjobb. Han gick en kurs i journalistik, fick arbete på tidningen Miljömagasinet och gjorde bland annat ett reportage i Tjernobyl, tio år efter kärnkraftskatastrofen.

– Det var otroligt intressant men journalistiken passade inte mig. Jag är alldeles för egotrippad. Jag vill inte berätta andras ­historier utan mina egna, säger Marcus och berättar medryckande omsitt nästa, redan påbörjade, film­projekt där Saloon Easy i skånska Färingtofta spelar en viktig roll.

Sommaren 1998 landade Marcus med fyra resväskor på LAX – Los Angeles soldränkta flygplats. Då hade han tröttnat på att jaga filmjobb i Stockholm och bestämt sig för att skriva in sig vid Critical Film Studies på Santa Monica College. En stor del av den praktiska filmutbildningen skedde inom skolans filmklubb där Marcus blev president under andra terminen.

– Vi lärde oss att filma och klippa, ofta var det mycket ambitiösa projekt. Vi kunde ha upp till arton inspelningsdagar. Vår och höst hade vi en egen filmfestival. Det var kul och jag kände mig väldigt hemma i Los Angeles, att det var här jag skulle vara.

Efter utbildningen fick Marcus jobb som produktionsassistent på A52 – ett postproduktions­bolag i Santa Monica. Bolaget övervägde att sponsra hans visum men det blev inte så. Istället hamnade han i byggbranschen, började snickra, träffade amerikanska Cathryn, blev kär och gifte sig. Och skilde sig efter ett och ett halvt år.

– Jag har svårt för långa relationer. Det är nog jag som är för komplicerad.

Du har aldrig varit intresserad av att bilda familj?

– De gånger jag har trott att det var ett barn på gång har jag alltid blivit glad. Men i mitt fall tror jag det är tur att det blivit som det blivit med den energi och det fokus som krävs för att göra film. Med barn och familj hade jag inte kunna göra det jag gör. Det skulle vara fint att dela ett barn en annan människa men egentligen är jag glad att jag är fri.

Efter tolv år i Kalifornien landade Marcus i Kullabygden 2010. Han drog snart igång en skrivarkurs, på ett av Höganäs caféer, som blev mycket populär. Sommaren 2012 fick han stor uppmärksamhet i pressen när han startade Kullabondens matmarknad på Sundstorget i Höganäs. Plötsligt var det liv och rörelse och levande musik varje lördag vid det tidigare så ödsliga torget där man nu kunde handla nyskördade grönsaker, blommor, honung och andra lokalproducerade delikatesser. Själv brassade Marcus pannkakor och höll i alla trådar.

Förebilden var Farmers Market på Main Street i Santa Monica.

– När jag återvände hem kände jag ”we are missing out here”. Det fanns inga mötesplatser. Ingenstans att prata och vara och de gamla behövde återuppleva torgkänslan.

– När jag handlade mat i livsmedelsaffärerna kände jag att hela systemet hade blivit så sjukt. Frukt och grönsaker från Argentina, Spanien, Italien såldes till billigare priser än de lokalodlade som inte gick att få tag i eller var dyrare.

Marcus hade en vision: Marknaden på torget, där folk kunde handla lokalt odlade grönsaker till humana priser var det första steget för att koppla ihop producenter och konsumenter utan mellanhänder. Nästa steg vara att leverera närodlade livsmedel till alla restauranger i bygden. Det stora målet var att skapa ett kommunalt nätverk så att barn och äldre också skulle få äta lokalt odlade och producerade livsmedel.

Kullabondens matmarknad blev populär och skördefesten i september 2012 då även restauranger och gårdar runt om medverkade och hade öppna hus – en succé. Men tiden var inte riktigt mogen för Marcus idéer. Efter ett och ett halvt år gick luften ur hans visionära projekt.

– Jag hade behövt vara mer finansiellt genom­tänkt och ha ett kapital på några hundra tusen i ryggen för att klara alla utgifter. Jag var tvungen att snickra för att få in pengar och orkade helt enkelt inte med det tunga dubbelarbetet.

– Det hade också varit trevligt om kommunen hade visat lite större intresse, att de som styr kommunen hade besökt marknaden någon gång, med tanke på att de snackar så mycket om närodlat. När kommunalrådet höll tal under skördefesten nämnde han inte Kullabondens matmarknad med ett ord.

Men Marcus verkar inte alls bitter, tvärtom:

– Jag hamnade i tidningen. Det närodlade blev i ropet. Alla pratade om det. Jag var med om att skapa en opinion och en trend i samhället.

Marcus hämtar en fuktkräm med etiketten Aging Hippie och smörjer in sin senaste tatuering: en stor spik som kastar en skugga av ett kors – samma bild som på affischen för Unrighteous men.

Var kommer ditt starka engagemang ifrån?

– Det är mycket i vårt samhälle som inte är ärligt. Många människor fuskar öppet, är giriga och kan inte få nog men de förstår inte att de skjuter sig själva i foten om de inte tänker på miljön och vår gemensamma framtid.

–Jag känner att det är viktigt att kämpa för det goda, jag tror bara att vissa människor har det i sig.

Vi tar med Marcus till en av de andlöst vackra delarna av Kullaberg. Det är höst i luften. Solen bryter fram bakom molnen och skapar ett magiskt ljus i ett smalt bälte över sundet. Marcus agerar vant framför kameran och plockar snällt av sig skjortan för att likna karaktären The Barefoot Runner i Robert Lillhongas film.

De stora bokstäverna CML tatuerade på bröstet står för Crazy Mammoth Local.

Efter mer än sju år i Los Angeles flyttade Marcus till Mammoth Lakes, en liten skidort som ligger på över två tusen meters höjd i norra Kalifornien. Han hade varit här och jobbat några gånger, gillade lokalbefolkningen och den alternativa atmosfären. Här uppe bland de snöklädda toppar fortsatte han att snickra och försörjde sig också som bartender och dörrvakt. Här förverkligade han också en gammal dröm – att träna den extremt tuffa kampsporten Mixed Martial Arts som är en blandning av kick- och thaiboxning, brottning och boxning. Sporten, där alla trix är tillåtna, är stor i USA. Marcus tränade stenhårt i två år innan han gick sin första match i Salt Lake City, Utah.

– Jag gick två hela ronder sen blev jag skadad i axeln. Men jag lärde mig så mycket av den matchen.

Marcus berättar nästan lustfyllt om slagsmål och tuffa tag på barerna men också att det var i Mammoth Lakes han började meditera och det har han fortsatt med:

– Jag mediterar på tystnaden – på platsen bortanför mina tankar. Jag checkar in med min lilla plats. Målet är att vara i kontakt med den platsen hela tiden