”Det måste finnas plats för lek”

För 30 år sedan stod hon på scen för att tävla i bodybuilding, med inoljade muskler och en hjärna så tom på kolhydrater att hon fick en total blackout. Konferenciern tvingades leda henne genom poserna och i publiken satt en perplex mamma som rest långt för att se sin dotter tävla.

I dag är Jonna Beldt smidig och böjlig som ett grässtrå och har svart bälte i träningsformen Nia – en värld så långt ifrån bodybuildingen att det är svårt att ens beskriva. Hon ler stort åt bilden av sig själv på den där scenen, ett minne hon inte gärna vill uppleva igen.

– Men det där var typiskt för mig då, jag gjorde allt i hundranittio och hade jag lovat att tävla så hade jag. Och jag testade faktiskt på det mesta inom träning när jag var yngre.

Det har gått tio år sedan hon startade Nia Studio i Höganäs, först på Övre, men numera på Verkstadsgatan vid outletområdet. En träningsform som kombinerar dans, fredliga kampsporter (som tae kwon do och tai chi) och olika typer av kroppsterapitekniker. Utgångspunkten är alltid att utövaren ska känna välbefinnande, det ska vara skönt att röra på sig. Boostande. Och det ska vara roligt.

Att se Jonna leda ett av sina pass är en upplevelse i sig; hon rör sig med en sådan enkelhet, varje rörelse är under kontroll samtidigt som hon leker med uttrycken och sprider känslan av att alla duger som de är; här finns inga rätt eller fel. Det ligger mycket tid och engagemang bakom, ett ständigt vidareutbildande kring kropp och sinne som gjort henne till en av de få i Skandinavien som ståtar med just det svarta bältet. Och hon är den enda på sin nivå som erbjuder fullskalig Nia-träning i studio.

– Man ska inte behöva bli helt slut eller nedbruten efter ett träningspass, Nia kan alla träna, oavsett ålder eller skador. Jämför det med de flesta andra träningsformer som bygger på att du är frisk och stark i kroppen. Många kör ju på, men måste kanske sluta efter ett tag när kroppen inte orkar eller håller längre, säger Jonna.

Och detta är också anledningen till att Nia skapades från grunden i början av åttiotalet. Amerikanska paret Debbie och Carlos Rosas ifrågasatte då den traditionella träningen och klassiska slagord som ”No pain – No gain”, det kändes inte rätt att plåga sig själv eller sin kropp i form. Tillsammans kom de fram till ett koncept som byggde på ett holistiskt tänkande och införde uppmärksamhet, glädje i rörelsen, välbehag, passion och njutning – komponenter som i deras ögon var nyckeln till självläkning och god hälsa.

– Nia är så mycket mer än träning, säger Jonna, det är ett sätt att leva och förhålla sig till livet. Man jobbar med sin fysiska kropp, med de egenskaper och funktioner man redan har; men också med den mentala och spirituella sidan av sig själv. Jag vet inget som fungerar bättre. Blir man hooked på nia är det väldigt svårt att träna något annat sen.

Jonna bor sedan sju år tillbaka i Viken, ett personligt rekord. Hon har flyttat runt så mycket i livet att hon nästan tappat räkningen på städer, lägenheter och hus. Under många år skrapade hon bara på ytan i sitt inre, jagade en bekräftelse och en lycka som hela tiden låg precis utom räckhåll. Ett race som på många sätt startade i barndomen, i västgötska Tidaholm.

– Jag blev tidigt ett ämne inom elitgymnastiken, fick höra att jag hade talang och jag kände mig så unik och utvald i detta. Gymnastiken blev mitt liv under hela mellanstadiet. Jag gav allt jag hade. Men efterhand tappade man intresset för mig, jag var inte tillräckligt duktig. Och det har präglat mig ända sedan dess, jag har alltid velat visa vad jag går för, att jag visst kan.

Hon flyttade till Göteborg och utbildade sig inom textil och inköpsekonomi, jobbade på flera av de stora klädkedjorna, reste mycket, flyttade till Örebro och jobbet på en annan klädkedja, reste ännu mer. Tränade som besatt.

– Jag flängde runt jämt. Jag och min dåvarande man hamnade till sist i Helsingborg och vi hann till och med flytta runt ett par gånger inom stan innan det brast mellan oss.

En helt vanlig tisdagsmorgon vid frukostbordet i Domsten, med en Fröken Duktig som under helgen bakat bullar och städat hela huset, landade plötsligt repliken: ”Jonna, jag vill skiljas.”

– Där och då kom hans ord som en blixt från himlen, men i efterhand har jag ju insett att jag bad om det. Jag var trettio plus men hade aldrig tittat inåt, det mesta var bara yta. Jag var inte i kontakt med mig själv, och jag förstod inte vad jag skapade runt omkring mig.

Jonna skaffade en lägenhet i Viken till sig och sönerna Oscar och Jacob, och konstaterar lite torrt att hon vid det laget hade ”minsta möjliga bagage” och var exceptionellt duktig på att köra pick up …

I separationens alla känslofaser tipsade en väninna henne om en träningsform som kallades Nia och som fanns att prova på i Helsingborg. Jonna gick dit – och hamnade i vad hon beskriver som ett oväntat andrum. De malande tankarna försvann, hon blev rörd och gråtfärdig, kände nästan panik och ville lämna rummet. Vad var det här?

– Jag fattade ingenting. Men Nia lägger sig där det behövs, helt enkelt. Den tar tag i hela ditt väsen. Jag ser det hända av och till med andra som kommer och dansar, det är underbart.

Jonna kunde inte släppa det hon varit med om, hon ville veta mer, mycket mer. När hon kommit tillräckligt långt i sin egen utbildning som instruktör började hon leda klasser i både Helsingborg och Höganäs och drömmen om en egen studio tog form.

– Men det var inget lätt beslut. Jag valde Höganäs eftersom atmosfären kändes lättare här, det fanns en annan energi, ett större intresse.

Några år efter skilsmässan träffade hon en ny kärlek, Håkan, som också har stor erfarenhet av textilbranschen. Tillsammans driver de ett företag inom tradingverksamhet som gör det möjligt för Jonna att parallellt driva Nia-studion.

– Den går tyvärr fortfarande bara plus minus noll. Jag är ju helt ensam. Utan min lön från mitt andra företag eller intäkterna från mina hyresgäster här i lokalen så hade jag fått lägga ner, det hjälper inte att jag kör åtta pass i veckan och leder alla själv. Jag har lagt hundratusentals kronor ur egen ficka för att komma dit jag är i dag. Men mitt stora dilemma är att få fler att förstå vilken sorts träning de behöver för att må bra, hade jag bara kunnat nå ut med det budskapet så skulle jag kunnat fylla lokalerna.

Trots den svåra balansen tänker hon köra vidare, utan tvivel. Hon har sin egen kropp och hälsa som måttstock.

– Jag försöker leva efter uttrycket ”walk your talk”. Jag kan inte gå emot det som jag innerst inne vet är rätt. Och jag skulle inte vara den Jonna jag är om jag inte levde med Nia, jag skulle bli en rätt otrevlig person, tror jag. Och det skulle förmodligen bli en skilsmässa till…

Det blomstrande företagsklimatet i bygden ger också energi att fortsätta, men det är inte något som kommunen kan ta cred för, menar hon.

– Det är många söta ord från kommunens håll gällande oss entreprenörer, men det är just bara ord, jag har inte märkt av något riktigt stöd eller engagemang. Det är eldsjälarna här i bygden som får Höganäs att växa och inget annat. Här har hänt så mycket på bara några år, nu åker ju Helsingborgarna hit för att shoppa och äta mat!

Lägenheten har bytts mot ett hus på Svanebäcksvägen tillsammans med Håkan. Oscar har flyttat, sextonårige Jacob bor kvar. Även Håkans söner är utflugna.

– Vi trivs fantastiskt bra här, jag har känt mig hemma i Viken från första stund. Alla hälsar på varandra och Alice kan springa på stranden vid havet.

Alice, ja. En bedårande ung golden retriever, med smala, långa ben och kolsvarta ögon som Håkan fick av Jonna på sin femtioårsdag.

– En kopp kaffe och en spontan valp på sängen, fick han. Det är det många som reagerat på. ”Så gör man ju bara inte.” Men efter första chocken blev Håkan glad. Han älskar Alice.

Vid sidan av allt jobb designar Jonna dessutom träningskläder till egna märket Soul of Jiva. Vackra, mjuka plagg i lyxiga material, dekorerade med volanger och band. Svart, förstås, men också knallgult, chockrosa, koboltblå. Hon vill känna sig fin när hon tränar, hylla sin kropp.

– Jag har nog aldrig varit starkare än jag är nu, och det är ju det Nia går ut på. Den ger energi, den tar inte. Självklart är jag medveten om att jag blir äldre, och jag har också anledning att vara lite extra vaksam på vad som händer – både min mamma och moster har reumatism, men jag märker ingenting än så länge och i den processen är jag jäkligt tacksam för träningen… om jag ska uttrycka mig milt.

Jonna ser träningspassen som en gemenskap där alla utvecklas tillsammans och det får hon igen efteråt, då sitter oftast flera kvar en stund i soffan, dricker te och pratar. Ställer frågor.

– Jag vill inte bli för allvarlig, det måste finnas plats för lek och jag lär mig hela tiden nya saker i Nias teknik och fysik. Den dagen jag slutar vara nyfiken eller inbillar mig att jag kan allt, då är det slut och då kommer nog klasserna att bli ganska tråkiga i längden.

Känner du din kropp, bryr dig om den och vet vad den klarar av, så blir du också starkare som person. Sluter fred med dig själv. Och det är i den kraften man kan hitta mod och ork att göra något för andra. Jonna har genom åren hållit i olika typer av välgörenhetsprojekt, senast kring Alla Hjärtans Dag då hon med inspiration från världsorganisationen One Billion Rising bjöd in Kvinnojouren i Höganäs, skänkte dagens förtjänst till dem och satte fokus på den feminina kraften.

– Våld mot kvinnor är så oerhört utbrett och jag tänker ha det temat som ett stående arrangemang just i februari. Det är som Debbie Rosas säger: ”Vi måste höja våra röster för de som inte kan. Och vi måste dansa för de som inte kan.”

Jonna pratar gärna om energier och om att vara i kontakt med sitt inre, men även om att vara öppen för det som händer runt omkring, att ta emot och känna av.

– Spiritualitet för mig är att vara medveten om att jag är unik och att det är viktigt att ta hand om och ge det unika lika stor plats som både känslor och medvetande. Jag är en av många unika varelser i ett mycket större sammanhang. Och jag blir hela tiden påmind om min egen potential när jag utövar Nia, i vilka fler sammanhang känner man så? Vem vill inte känna så?

Hon funderar en stund, fixerar blicken mot alla urdruckna teglas och fatet med småkakor, de brinnande ljusen, det stora Buddha-huvudet.

– Men att försöka beskriva nia är som att försöka förklara hur choklad smakar, det går ju inte förrän man har provat det själv.