Festberättelserna annorlunda än förr
Ibland får jag för mig att jag ska göra en lista över de vanligaste replikerna i samtalen mellan oss pigga friska äldre som gärna rör oss i grupper i bullriga miljöer. Hur mycket kan vi variera upplysningarna om våra hörselproblem? ”Vad sa du?” är effektivt men torftigt. ”Jag hörde inte riktigt”, ”Nu missade jag visst något”, ”Kan du ta om det där?” och så vidare.
Själv försöker jag först med en stunds tyst eftertanke. Det verkar som om fattningsförmågan försämras parallellt med hörseln, så att ordens innebörd kan framträda med någon minuts fördröjning.
Festberättelserna nu låter väldigt annorlunda än förr. En av de senaste jag hörde handlade om en trevlig kväll med gäster mellan 70 och 85. De som ville berätta något hade påfallande svårt att hinna till slutet av sina historier eftersom de som hörde sämst antingen tröttnade eller inte uppfattade att någon annan talade.
När sällskapet slog sig ner i en låg soffgrupp gick det åt en god stund innan samtliga närvarande lyckats hjälpa varandra upp igen. Kommunikationen efteråt handlade mycket om hörseln: A meddelar att alla måste tänka på att B hör väldigt dåligt, medan B påpekar att alla måste vara medvetna om A:s dåliga hörsel.
En tröst är att alla jämnåriga stretar på med liknande bekymmer, eller mycket värre. Som att inte längre finnas alls. Vid varje samtal om människor man inte träffat på länge måste det finnas en beredskap för det värsta: Visste du inte att han dog för två år sedan? Eller: Men hon har ju flyttat till ett demensboende.
Döden, döden, döden, brukade Astrid Lindgren och hennes väninna ha som inledningsfras i sitt dagliga telefonsamtal. Jag skulle vilja börja med: Minnet, minnet, minnet. Mitt är glasklart, men tyvärr ofta helt fel.
Och min ungdoms ovana att alltid komma för sent har omvandlats till att jag i stället minns tider fel åt andra hållet. Det går bra när jag tar fel på en timme, men det kan bli problem när minnet går en dag före. En gång när jag kom till Ängelholms flygplats fanns inte min avgång till Visby. Jag skulle till Almedalen och medverka i en debatt så jag blev lite chockad. ”Det flyget finns visst – i morgon”, upplyste vänlig personal och pekade på biljettens datum.
Allt tar längre och längre tid, som att betala i kassan och packa ner varorna. Ingen bråkar om det, kanske tänker alla unga pigga typer som jag själv har gjort: ”Så där långsam kommer jag också att vara en dag om jag får leva”. Problemet är att jag bara tänkte det, jag trodde aldrig att det skulle hända mig. Jag är fortfarande förvånad över att jag är tröttare nu än när jag var 25, och att jag vaknar klockan fem i stället för att gå och lägga mig vid den tiden, som jag gjorde förr.
Numera händer det att vi diskuterar hemma om vi kommit överens om en viss sak eller inte. När vi inte är överens är frågan vad det beror på: sviktande hörsel eller minne? I så fall hos vem? I praktiken spelar det ingen roll. En oväntad fördel är att en besserwisser av min egen sort får lägga ner alla ambitioner att reda ut vad som ”egentligen” hände eller vad olika missförstånd beror på. Ökad tolerans kan aldrig vara fel.
