Grattis Maj-Britt 100 år idag
För fem år sedan hade Kullaliv Maj-Britt Frati, 95, som omslagsflicka. Idag firar hon sin 100-årsdag i sitt andra hem i Palm Desert, Kalifornien. Kullaliv säger – stort grattis. Läs om Maj-Britts långa, spännande liv.
Hon gjorde succé i Beverly Hills när hon öppnade sitt Konditori Scandinavia 1959. Gary Cooper, Steve Mcqueen och Julie Andrews var några av filmstjärnorna som stod i kö för att handla hennes skandinaviska delikatesser. Idag delar Maj-Britt Frati sitt liv mellan Strandbaden och Palm Desert, Kalifornien.
– Jag vet vad boken om mitt liv skulle heta: Ett kvinnoöde eller ”Vem fan är fru Håkansson från Hollywood?”, säger Maj-Britt Frati med ett skratt, när vi ses hemma i Strandbaden.
Hon är klädd i vinröd polotröja, indiansmycke och mörkblå byxor och rör sig hur ledigt som helst när hon serverar sherry i glas från den legendariska stockholmskrogen Bellmansro.
På soffbordet i det ljusa vardagsrummet med stora fönster mot havet ligger två klippböcker fyllda med bilder och artiklar som berättar om ett långt och spännande liv som rymmer en lång skådespelarkarriär, ett antal äktenskap och mer än tjugo år som restauratör i Kalifornien, där hon fortfarande har sin huvudsakliga boplats.
April till november brukar hon tillbringa här i Strandbaden.
– Jag och min man Luciano hade länge ett sommarställe på Älgö utanför Stockholm. Ett underbart ställe men jag är född på Västkusten och tycker inte om att bada när jag inte kan se botten. På väg hem från södra Europa stannade vi till hos Lucianos advokat som hade köpt det här huset. Jag blev förtjust och när grannhuset blev till salu frågade Luciano om han skulle köpa det till mig.
Men grannhuset konstaterades snart vara för litet och när advokaten så småningom vill sälja sitt eget hus tog de över det. Här i Strandbaden har Maj-Britt nu bott och trivts i trettiofem år.
– Jag har alltid älskat att hålla på med blommor och trädgård. Vi har hela tiden haft många vänner på besök från Stockholm och Los Angeles och min son och sonhustru brukar vara här fyra månader om året.
Men vi börjar från början. Maj-Britt är västkustflicka från Göteborg. När hon var 20 år gammal flyttade hon till Stockholm tillsammans med familjen. Hennes föräldrar öppnade hotell, själv sökte hon in till Dramatens elevskola.
– Det var en dröm, det svåraste som fanns. Jag trodde inte det var sant när jag klarade det tredje provet. Jag var i sjunde himlen. Det var den 29 augusti 1939. Den 1 september bröt andra världskriget ut, minns Maj-Britt.
Redan under elevåren började hon filma och ingick i ensemblen med dåtidens teaterelit. De finns alla med på bilderna i klippboken: Anders Henrikson, Hjördis Petterson, Dagmar Ebbesen, Karl-Arne Holmsten och George Rydeberg är bara några av dem:
Hur var de att arbeta med?
– De tänkte jag inte så mycket på. Vi arbetade. Man lärde känna varandra mer när man spelade teater. Då var vi ofta ute och superade efteråt.
Maj-Britt medverkade i flera filmer som spelades in under kriget.
– Jag och Marianne Aminoff som båda var mörkhåriga och såg exotiska ut var tvungna att lämna in arierintyg som gick tre generationer tillbaka för att få vara med. Det var hemskt, säger Maj-Britt med skärpa.
– Filmerna skulle säljas till Danmark och Norge som var ockuperat av Tyskland. De som investerade i filmerna ville inte riskera något.
1940-talet var en intensiv period för Maj-Britt. Hon fick flera filmroller och många teaterroller på Nya Teatern, Oscarsteatern och i Kardemummarevyer. Hon turnerade runt om i landet bland annat med Riksteatern. Under några år var hon gift med en av 1940-talets stora filmcharmörer Georg Fant:
– Vi var så unga bara några och tjugo. Han var förtjusande, men han drack lite för mycket. Efter några år skildes vi som goda vänner.
Hennes andre man Anders Grönberger, var flygare och god vän med den äventyrliga flygpionjären Carl Gustav von Rosen, som lockade med honom till Etopien för att hjälpa kejsaren Haile Selassie att bygga upp ett flygvapen i landet.
– Vi bodde i en lägenhet i Addis Abebar. Väggarna var fulla med kackerlackor, det kröp mask i köttfärsen. Och det regnade hela tiden. Peter var bara två år, han fick dysenteri, berättar Maj-Britt.
– För mig var det en mardröm, de värsta 14 månaderna i mitt liv. Det visade sig att min man inte bara jagade storvilt utan även kjoltyg. Så när jag kom hem igen begärde jag skilsmässa. På en turné beklagade jag mig för min skådespelarkollega Irma Christenson. Hon log mot mig och sa ”Jag förstår att det var jäkligt, men du får väl ändå medge att du är snudd på en lyxblomma”, säger Maj-Britt med en glittrande, okynnig blick i de varma bruna ögonen.
Hon är inte riktigt bekväm när ljudet från Kullalivs fotografs avtryckare låter väl intensivt
– Jag blir inte alltid så bra på bild längre, säger hon och hämtar ett album för att visa ett fotografi från sin 95-årsdag som hon är nöjd med. På bilden omgiven av idel blonda, svenska väninnor hemma på Marrakech Country Club i Palm Desert ser hon ut som högst 50.
– Du ska veta att jag är stolt över att vara 95, jag har hela tiden varit så vital och har haft ett fantastiskt liv.
I mitten av 1950-talet bodde väninnan och och skådespelerskan Guje Lagervall en tid hemma hos Maj-Britt och kom en dag ”hemdragandes med en karl”. Det visade sig att ”karln” var skeppsredare och vän till Maj-Britts föräldrar i Göteborg. Han erbjöd henne att åka med på en av hans lastbåtar från Rotterdam till Philadelphia. Drömmen om att bo ett i ett varmare land, gärna i Kalifornien hade alltid funnits hos Maj-Britt.
– Jag har aldrig tyckt om kylan och alltid drömt om att kunna gå i silkestrumpor året om. Jag ville se om jag kunde trivas i Kalifornien och vad jag skulle kunna försörja mig på.
När Maj-Britt var 28 år, efter att hon fött sin son Peter, hade det konstaterats att hon led av otoskleros, en sjukdom som kraftigt sätter ned hörseln. Efter en operation fick hon tillbaka hörseln men rädslan för att den gradvis skulle försvinna gjorde att hon ville satsa på en ny karriär. Efter ännu en resa till Kalifornien bestämde hon sig för att flytta dit. Frågan var vad hon skulle försörja sig på. Maj-Britt var mycket intresserad av konsthantverk, duktig på att sticka kläder och knyta ryamattor men insåg snart att det skulle vara svårt att ha som yrke och livnära sig på inte minst det senare när alla amerikanare lade in heltäckningsmattor. Istället började hon fundera på att öppna konditori.
– I Kalifornien fanns inget anständigt bröd eller några goda bakverk alls. En amerikansk limpa kunde man pressa ihop i en kaffekopp, visar Maj-Britt med händerna.
– Men jag tänkte mig inte bara bröd och bakelser utan också fina smörgåsar, "á la carte-smörgåsar" som min kallskänka Birgit Eljans sa.
– Jag berättade om mina planer för några väninnor och deras amerikanska män, och de föll för ordet konditori. ”What did you say? Konditori? Sounds intriguing. Keep that Maj-Britt”, återberättar hon och får, som den skådespelerska hon är, varje liten detalj att låta intressant.
På 362 North Camden Drive i Beverly Hills hittade hon en tom lokal som tidigare varit hattaffär och efter enträget arbete – ”hyresvärden ville inte ha någon ”hamburgerjoint” i byggnaden – skrev hon under kontraktet. Medarbetare hade hon redan hittat – kallskänkan som tidigare arbetat på Operakällaren och Grand Hotell i Stockholm och en skånsk konditor, som Maj-Britt tog över från Sverige.
Maj-Britt visar bilder i sin klippbok och man förstår att det skandinaviska konceptet måste känts nytt och spännande för kalifornienborna. Lokalen på Camden Drive inreddes med utsökta möbler i teak, glas och porslin från Reijmyre och Rörstrand, konsthantverk av Stig Lindberg och reproduktioner av svenska konstnärer på väggarna. På menyn stod smörgåsar med gravad och inkokt lax, olika sorters sill, sardiner, ansjovis och ägg och hembakad leverpastej.
– Det var inga vanliga smörgåsar. Jag och min kallskänka Birgit lagade allt själva från grunden, fräste köttbullar och stekte kalkon i min våning och körde sedan ner allt till konditoriet halv sju på morgonen i en liten skåpbil, berättar Maj-Britt och minns räkorna och krabborna hon beställde från San Francisco och silverbrickorna med kall inkokt lax garnerade med räkor och sparrisknoppar, som snart blev en populär cateringvara.
När Maj-Britt slog upp dörrarna den 7 maj 1959 bildades snart en ringlande kö utanför ingången.
– Jag vägde bara 47 kilo och var livrädd att det inte skulle gå bra.
Skådespelaren Gary Cooper var en av de första som klev in över tröskeln.
– Det var han som upptäckte stället. Jag höll på att svimma när han kom in, tänkte ” det här klarar jag inte”. Han hade ett roat leende på läpparna, tyckte det var roligt med något helt nytt.
Publiktillströmningen var så stor att Maj-Britt snabbt insåg att hon behövde anställa fler. Hennes konditor Gert hade lärt känna en skicklig svensk bagare som sade upp sig från ett bra jobb och började hos henne istället. Tre månader efter öppningen byggde hon ut.
– "Honey do what ever you want", sa hyresvärden till mig. Jag fick ett extra rum "bakrummet" där jag började servera svenskt smörgåsbord på kvällstid.
Maj-Britt har en uppsjö anekdoter från sina 24 år med Konditori Scandinavia. Mrs Wyler, den kände filmregissören William Wylers fru var den första som beställde mat för avhämtning – 12 räkor och 12 gravlax ”to go”. Steve Mcqueen var en uppskattad stammis och fick ett undanskymt bord när han började ”data” den vackra Ali Macgraw medan han fortfarande var gift. Skådespelaren Glenn Ford köpte Orreforsvasen "Flickan som neg för månen" i Maj-Britts "giftshop".
– Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att jag skulle lyckas på det här sättet. Jag ville bara ha en inkomst för mig och min son Peter, säger Maj-Britt och berättar att skådespelerskan Julie Andrews blev helt galen i hennes gravlaxsås och alltid köpte med sig fyra flaskor hem.
– Vår gravlaxssås blev en epedemi. Amerikanarna åt den på leverpastej, till allt. Det blev köer vid disken när vi skulle hämta och sälja såsen i kaffemuggar. En vän sa: ”Why don’t you bottle it”.
Idag sköter Maj-Britts son Peter varumärket The Konditori Dill Sauce. Den populära gravlaxsåsen säljs fortfarande i exklusivare livsmedelsbutiker.
– Och fiskaffären i Beverly Hills vill ha den. Men den är inte lika god längre, den görs på fabrik, säger Maj-Britt uppriktigt.
Efter succén i Beverly Hills öppnade hon en filial i det tjusiga området Pasadena, hade som mest 72 anställda och blev innan hon sålde till en italiensk restaurangkedja 1983 erbjuden att öppna filialer i New York, Miami och Chicago. Hon blev också kontaktad av ett företag som ville rulla ut "The Konditori" över hela landet som ett franchisekoncept. Men Maj-Britt tackade nej. Hon ville vare mer i Sverige och umgås med sin man Luciano Frati. Luciano var restauratör och startade sin första restaurang Frati i Stockholm 1947. Det var han som introducerade det italienska köket i Sverige och det var han som 1963 undrade ”vem fan den där fru Håkansson från Hollywood var” när gemensamma vänner försökte föra ihop dem. De fick trettio lyckliga år tillsammans. Många av dem här i Strandbaden.
När du ser tillbaka på ditt långa liv är det något du ångrar?
Maj-Britt är inte helt ung längre och planerar att flytta hem till Sverige permanent. I sommar har hon bokat en plats på ett trygghetsboende i Ängelholm där flera vänner bor. Men det verkar vara för tidigt att trappa ner. Hon sköter sitt hus och sin trädgård själv och är fortfarande en flitig gäst på biblioteket i Höganäs dit hon tar sig med bil.
– Och jag kör bra. Jag skulle aldrig sätta mig bakom ratten annars, säger Maj-Britt och berättar ännu en anekdot från Los Angeles där hon efter att ha blivit tagen för tre olika trafikförseelser var tvungen att köra upp igen för att få behålla körkortet. Färden med trafikinspektören slutade med att han steg ur bilen och slängde igen dörren.
– ”You are an excellent driver” sa han surt. Och jag är lika säker och lycklig bakom ratten idag som då, ler hon med de bruna ögonen.
