It’s alright Bob, I’m only sighing
Dylan är en mystiker, en sjungande dervisch, knappast Gud kan förstå honom.
Jag är på väg till ”BRANDSTATION” i Mölles hamn. Jag behöver en trippelespresso, eller något starkare, tänker sitta där och meditera över Bob Dylan; skyndar ner på den branta stigen och hör Dylan viska. Själ till själ: ”To understand you know too soon – There is no sense in trying.” Det har jag fattat. För väldigt länge sedan. Jag var tonåring i ett totalitärt land som sprack i bitar; när jag hörde Dylan sjunga för första gången, visste inte vem han var, förstod inte hans språk, kaskader av ord sprutade ut – som en avskild och utstött profet i öknen med tungor av eld Dylan svepte mig in i det åtrådda, sällsynta ögonblicket av insikt att inga siffror kan göra tyngdlösheten begriplig utan de imaginära talen. Oh, vilken lycka! Att svepas med i hans virvlar, snurra runt, runt med armar utbreda; den högra mot himlen, den vänstra mot jorden, vägra sluta tills för-nuftet kastas upp ur min mun och förirrar sig bland stjärn-orna. Och jag blir fri. Kort efteråt jag tog -tåget genom Östeuropas labyrinter med destination Sverige. Jag var inte rädd. Jag var fri och för alltid en främling. Med Dylan vid min sida.
Efter min mans död jag kunde inte lyssna på Dylan alls. Det var som om tyngden i min sorg kunde mätas i hur lång tid jag kunde motstå Bob Dylan. Tre och ett halvt år lyssnade jag på Te Deum av Arvo Pärt. Ingenting annat. Dag och natt. En natt gick jag till hyllan, for med handen över skivorna och drog på måfå ut Bringing It All Back Home, men så jag kämpade. Mot livet, mot elden, mot åtrån på himlens rand. Jag var inte rädd att dö utan skräckslagen för att ännu en gång bli tagen, älskad, korsfäst, uppstånden från de döda. Tankar virvlade runt i mitt huvud under natten, mitt på ljusa dagen och i skymningen, tungor av eld lyste upp vägen i min själs långa mörka resa, steg för steg, glöd under fötterna, hjärtats snabba slag och min sanslösa längtan att åter bli funnen av en man, en Dylan eller Gud själv, helst alla tre, en eller två oceaner bort – I ögonblick av djupaste sorg då jag skulle kunna korsa himlar och helveten i ren förtvivlan för att stå framför Bob Dylan, jag har kanske redan gjort det, stirrat på honom tills mina ögon föll ner på golvet. Ja, jag skulle krypa fram till honom, inte be, inte kräva bara säga ”Okay, I had enough, what else can you show me? Han skulle se mig och viska ömt: ”It’s alright Stoika, even the president of the United States sometimes have to stand naked.”
Jag spelade Dylan intensivt några veckor innan Bob Dylan fick Nobelpriset i litteratur. Dagen innan jag skrev på Twitter: ”Dont be afraid babe It’s love & love only” mot kvällen stoppade jag boken Danaë & Dylan i okända Möllebors postlåda som tack för korgen med nyplockade äpplen. Dagen efter, minut före tillkännagivandet satte jag på radion. Bob Dylan. Jag stängde av radion och fortsatte lyssna på Rolling Thunder Revue Vol.5, 2-CD. Jag har aldrig tvivlat.
Dylan, Dylan lovin’ you is the one thing I’ll never regret.
