Jonas paddlar från Mölle till London

När Kullaliv mötte Jonas Böhlmark i Mölle i december hade han under 14 strapatsrika månader sprungit, cyklat, åkt skidor och paddlat SUP, Stand Up Paddle, genom norra delen av Europa. I mitten av mars 2024 når Kullaliv honom i tyska Sankt Peter-Ording, där han laddar för kuststräckan ner till Calais i Frankrike – en sträcka sjövägen på ca 850 km.

–Det var skönt att vila och träffa familjen vid jul men jag behövde komma igång igen, för mig går det inte att vara overksam för länge, jag måste hålla uppe momentum, jag kan inte slappna av för mycket, då fixar jag inte den enorma utmaning som ligger framför mig, berättar Jonas på telefon i Sankt Peter-Ording.

Läs även förra delen av äventyret här.

Efter Mölle – hur gick första sträckan från Helsingborg till Danmark i mitten på januari?
– Det tog ungefär två timmar att paddla över sundet från Helsingborg till Helsingör, det var lugnt och fint. En vän till mig tipsade Sjöräddningen att jag var på väg och det var klokt då många uppmärksamma människor på båda sidorna av sundet hörde av sig till dem och tipsade om en person som verkade ha kommit ur kurs. I Helsingborg passade jag också på att byta utrustning, från tung torrdräkt till smidig våtdräkt – jag ramlar väldigt sällan i sjön och våtdräkten är så mycket smidigare att använda. Jag bytte också till en kolfiberbräda av märket KONA som är mycket enklare att paddla med. Att byta från den stabila, tåliga och tunga uppblåsbara brädan, som jag hade kört på tidigare, kändes osannolikt häftigt, som att gå från en folka till en Ferrari.

Hur var det att paddla från Helsingör längs den vackra Själlandskusten?
– Att paddla längs danska kusten låter ju idylliskt men det var en enormt tuff etapp – motvinden låg ordentligt på och dessutom tryckte den mig mot land, jag blev helt inblåst vid Vedbæk och var tvungen att ta ett break på ett par dagar. Sträckan Helsingör till Köpenhamn, som jag räknade med skulle ta två dagar, tog en hel vecka. Etappen var blåsig, farlig och jag blev grymt sliten på det stökiga havet. Faktiskt lättare att ta sig fram i kallare temperaturer norrut med lugnare vindar.

Att paddla in i storstaden Köpenhamn, hur kändes det?
– Verkligen trevligt, jag var där en hel vecka då jag väntade på ett nytt tält då det gamla hade blåst sönder. Jag träffade flera fina danskar, hängde på en cykelbar vid kanalerna, föreläste på en folkhögskola och hamnade också på framsidan av en av Danmarks största tidningar – Politiken – det var häftigt.

–Första natten sov jag på en brygga bredvid min bräda, sedan träffade jag trevliga människor som bjöd på mat och resten av veckan övernattade jag i min hängmatta i trädgården hos nyfunna vänner. Jag blir ofta erbjuden att sova inomhus men föredrar som vanligt att sova utomhus.

Etappen från Köpenhamn, hur såg den ut?
– Jag paddlade längs Køge bukt, sedan vidare västerut genom Lilla- och Stora Bält och rundade de stora öarna Langeland, Lolland och Fyn, där jag gick iland och övernattade. Etappmålet var Flensburg vid dansk-tyska gränsen där jag packade min bräda och min utrustning på en kärra för kajaker och sprang de fem milen ut till Atlanten. För säkerhets skull hade jag eskort av min mamma och pappa i bil då vägen till kusten är väldigt trafikerad. Men allt mitt bagage och min bräda drog jag själv. Det är otroligt viktigt för mig att aldrig ta hjälp av någon med att skjutsa mina grejer. Jag tar mig alltid fram med mig själv och mina grejer för egen maskin.

Efter din löptur från Flensburg till Atlanten, vad hände sedan?
– Då paddlade jag ca 70 km söderöver längs kusten till kustorten och de fantastiska sanddynerna vid Sankt Peter-Ording – där jag är nu och vilar upp mig. I vanliga fall så vilar jag bara om jag är sjuk men just nu kände jag att det var dags för en paus för att samla krafterna. Kanske också för att miljön här är så otroligt fin och inspirerande – Sankt Peter-Ording är ett mecka för surfare och vindsurfare och folk är riktigt sköna människor som ofta har en alternativ livsstil. Av en vänlig hotellägare blev jag erbjuden att övernatta men som vanligt valde jag att campa i – i detta fall i hotellets trädgård – svårt att förklara varför jag väljer bort det bekväma, men när jag är utomhus i naturen hela tiden så känns det lättare att även övernatta utomhus.

Efter Sankt Peter-Ording, hur ser dina planer ut?
– Först ska jag paddla över Elbes flodmynning, floden som förbinder Hamburg med Atlanten, sedan vidare till Nederländerna med stopp i Amsterdam, vidare till Frankrike och Calais, det kommer vara en sträcka på ca 850 km och efter det kommer jag att paddla över till Dover på engelska sidan. Att passera engelska kanalen på SUP kommer bli en av mina stora utmaningar. Jag måste få ihop ett team som kan agera följebåt då kanalen har luriga väderförhållanden och strömmar, men framför allt vill jag ha en följebåt så jag inte riskerar att andra människor hamnar i fara.

Du nämnde tidigare London som slutmål?
– Jag känner starkt att jag inte vill sätta något slutmål, jag siktar på norra Skottland men det ser jag inte heller som ett slutmål. Jag kan inte se mig själv stå på en bergstopp med champagne och fira – mitt slutmål är att fortsätta med livet, det kan vara att jag träffar den stora kärleken eller hamnar i ett sammanhang där jag kan sprida mina kunskaper om natur och miljö.

Vi talade i förra reportaget om din bipolära sjukdom, hur påverkar den ditt liv?
– Mina extrema strapatser är ett sätt att hantera min diagnos, men samtidigt vill jag sprida kunskap om bipolär sjukdom och ge hopp till andra människor i samma situation. 

–Mina råd för att må bra med bipolär sjukdom är att tacka nej till alkohol och droger, träna, röra på sig i naturen, ha starka intressen, kanske ha ett jobb som engagerar. Har man diagnosen måste man ha en stark motivation för att komma upp ur sängen varje dag även om man inte alltid mår så bra.

Det är många som följer dig på dina äventyr, inte minst media, hur känns det?
–Jag har inte intresse att figurera i media för min egen skull utan framför allt för möjligheten att förmedla kunskap om den enorma miljöförstöring jag upplever på min resa. Redan i Sverige gav jag bort mitt stormkök då jag inte har användning för det längre – efter norra Bohuslän och söderut finns det inte några rena vattendrag där man kan ta vatten till matlagning, det är fullt av tungmetaller och rester av konstgödsel. För att inte tala om Östersjön som är helt förstört. Rent vatten finns bara i hamnarna som jag passerar. Jag har alltid haft en stark kärlek till naturen och vill berätta om allt det vackra men också hur vi människor förstör det finaste vi har.