Kullaliv minns Lars Vilks (1946-2021)
Galenskap, en protest mot byråkratin eller ett fantastiskt konstverk placerat på en av världens mest magiska platser. Åsikterna om Nimis på Kullaberg har varit många – men aldrig ljumma. Den 31 juli 2020 fyllde Lars Vilks omdebatterade konstverk 40 år. Kullaliv Kullaliv minns Lars Vilks från ett oförglömligt möte med honom sommaren 2018 – då en småförbannad konstnär på gott humör.
Det har snart gått fyrtio år sedan Lars Vilks under en rekognoseringstur upptäckte platsen Håle stenar norr om Arild. Längs en kuststräcka med stora stenblock hittade han en ravin fylld med massor av drivved. En varm och halvmulen dag den 31 juli 1980 återvände han och började arrangera drivveden i små skjulliknande konstruktioner. Snart var han igång med hammare och spik och det dröjde inte länge förrän någon upptäckte vad han höll på med.
Att konstnären hade fräckheten att sätta igång med något slags konstverk mitt i ett naturreservat öppnade upp en lavin av ilska inte bara hos myndighetspersoner. Genom åren har många privatpersoner gått loss på Nimis med alla möjliga tillhyggen, med yxor, sågar, stenblock – eller helt enkelt försökt bränna ner det.
Men människor från hela världen har fortsatt att strömma till konstverket som har stått emot allt – stormar, bränder, vandaldåd – och byråkraterna på Länsstyrelsen.
Foto: flickr.com, på bilden syns konstnären Gordon Skallebergs porträtt av Vilks.
Enligt Lars Vilks egna beräkningar besöks Nimis av cirka 40 000 personer varje år – detta hemestraår har sannolikt nya rekord slagits – och är därmed en av Höganäs kommuns största attraktioner. När Kullaliv besöker Nimis en vanlig sommardag är det en jämn ström av besökare som tar sig ner till det omdebatterade konstverket. En ung amerikan klättrar beslutsamt upp i det högsta tornet för att flickvännen ska få den häftigaste bilden med sig hem medan en grupp unga män från Afghanistan firar sin religiösa högtid eid utan att varken känna till konstnären bakom verket eller hans rondellhund.
– Det är ett väldigt bestämt koncept men konstverket har ingen bestämd riktning, ingen slutgiltig tolkning utan fullföljer sin kapacitet, besvarar Lars Vilks frågan varför Nimis fortsätter att dra så många människor till sig och tillägger:
– Men kan se Nimis som en protest mot byråkratin, som ett konstverk i landart-traditionen, frågan varför jag gjorde det är fortfarande lika svår att besvara nu som när jag började bygga.
Kullaliv träffar Lars Vilks en varm söndagseftermiddag. De som sköter Lars Vilks personskydd har valt en något oväntad intervjuplats. Det är helgrusning på Mölle Krukmakeri, men den hotbild som barnfamiljer och äldre par utgör är förmodligen begränsad. En av livvakterna placerar sig några meter ifrån oss i glasverandan.
Foto: Åsa Siller
Lars Vilks, klädd i en mörkblå t-shirt med Nimistryck, ser lite mager och blek ut bakom de mörka glasögonbågarna men verkar annars var i god form. Han berättar att hans livssituation förbättrats:
– Innan bodde jag bakom en svart rullgardin. Det var varmt. Nu kan jag se ut, har större utrymme och har fått tillgång till en del av mina saker. Jag har ingen ateljé men ett speciellt rum där jag kan jobba med små format. Inget är permanent, efter en viss tid ökar risken. Men det är bättre nu än på länge.
I det ständigt hårdbevakade liv som Lars Vilks lever efter skotten i Köpenhamn är möjligheterna till spontanitet begränsade. Men han rör på sig så ofta han kan. För någon vecka sedan besökte han skulpturparken Ängelsberg och restaurerade sitt verk Servicetornet Livslögnen från 2005, ett konstverk som på många sätt påminner om Nimis. Skrattet bubblar upp i de stora blå ögonen när han berättar om ”filmdebuten” i satirserien Söders hjältar, där han gör i en liten roll som sig själv.
Lars Vilks liv verkar gå på högvarv just nu. Han har ”öppnat en helt new file” i sitt konstnärskap, är numera porträttmålare och överhopad med privata beställningar. Han planerar också att ställa ut ett dussintal porträtt på människor han träffat inom konstvärlden som Moderna museets chef Daniel Birnbaum och John-Peter Nilsson, tidigare chef på Moderna i Malmö. Linda Fagerström, konstkritiker på Sydsvenskan, som länge förhållit sig skeptisk till Lars Vilks konst, finns också bland de avporträtterade.
– De som känner mig lite närmare förstår att den negativa bilden av mig inte stämmer, säger Lars och ser nöjd ut.
– Jag tänker att utställningen ska heta ”I met”. Det kommer inte att bli någon allmän annonsering på nätet. Jag kommer att bjuda in riktat. Utställningen är ett sätt att lugna ner situationen kring mig, säger Lars och berättar också om ett annat av sina pågående konstprojekt. Han har börjat teckna situationer från sin egen historia i blindo – han låter pennan/ritstiftet möta pappret utan att titta.
– Teckningarna blir mycket besynnerliga. I en av dem står jag vid Nimis och har ett hundkoppel i handen.
Foto: Pelle Sten, flickr.com, tagen i juli 2010.
Vi är tillbaka vid Nimis som alltså fyller 40 år sista juli. Lars Vilks är själv förvånad över att han och Nimis efter en lång, lugn period återigen hamnat i hetluften. I februari 2018 dömdes han i Helsingborgs tingsrätt till dagsböter för förseelse mot områdesskyddet i Kullabergs naturreservat.
Upprinnelsen var en stor anlagd brand i november 2016 då en fjärdedel av konstverket gick upp i rök. Konstnären var som han brukar efter ett vandaldåd på plats för att inspektera, reparera och förstärka. Men Länsstyrelsen såg annorlunda på Vilks agerande och polisanmälde ett nytt torn som de menade att han hade byggt.
Lars Vilks berättar om dialogmötet med Länsstyrelsen.
– Kvinnan från miljöenheten frågade direkt om jag har någon avvecklingsplan. Hon kunde ju vara lite finkänslig. Det är som att fråga ”hur har du tänkt dig din begravning?”
– Länsstyrelsen är till för folket inte tvärtom. Merparten av människorna har tagit Nimis till sitt hjärta. Vad gör man på Länsstyrelsen?
– Men jag älskar Länsstyrelsen. De har gjort ett otroligt arbete för att marknadsföra Nimis. Kan man bara få igång dem så har byråkratin inget slut. Det magiska är att få människor i affekt. Får man igång dem kommer de inte styras av förnuftet.
Själv kommer Lars Vilks i affekt när han talar om varningsskyltar, uppsatta en liten bit från Himmelstorpsgården, som man passerar på väg ner till Nimis.
– Det är tre meter att gå mellan två stängsel och man varnar för kor. Allt ska regleras. Det samhälle som har växt fram är löjligt.
Domen i tingsrätten i februari kommenterar han så här:
– Det var fel att fälla mig. Jag har inte gjort mer än jag alltid har gjort. Under processen i tingsrätten hade jag inte tillgång till ett dokument från Länsstyrelsen från 1993 där de ger mig tillstånd att hålla skulpturen i ordning av säkerhetsskäl. Jag och min advokat har överklagat domen till hovrätten. Min advokat menar att det kan bli ett intressant prejudikat.
Den idylliska tiden på 1990- i början av 2000-talet när Lars Vilks tryckte upp vykort och t-shirts med Nimistryck som han sålde medan han snickrade på sitt världsberömda konstverk känns avlägsen. Idag kallar han den första perioden med livvaktsskydd för den lyckliga vakttiden. Då kunde han fortfarande röra sig relativt fritt och ta sig till Nimis när andan föll på. Idag blir det bara ett eller några besök i månaden och planerade besök blir ofta inställda på grund av personalbrist.
Lars Vilks har passerat sjuttio och har som många andra med åren behövt göra lite justeringar. Men hälsan ser han inte som något hinder för att fortsätta med att göra det han alltid har gjort.
– Ännu är jag inte tillbaka för fullt men jag har ett hårt träningsprogram och tränar varje dag. Jag har en plan att sköta om Nimis fram till 2030. Jag ger mig inte.
Detta visste du inte om Nimis.
Att Nimis är latin och betyder ”för mycket”, ”till övermått”.
Att Länsstyrelsen redan i början av 1980-talet hade en plan för hur de skulle bli av med konstverket. Den kalla vintern 1982 ville de såga ner Nimis, bära ut de nedsågade delarna på isen och bränna upp dem.
Lästips. Lars Vilks böcker: Nimis och Arx och Myndigheterna som konstnärligt material – Den långa historien om Nimis, Arx, Omfalos och Ladonien
