KULLAMOTOR – Henrik Bagers M.G.
Konstnären Henrik Bager har en speciell relation till sin M.G. TD. Under vinjetten Kullamotor träffar Kullaliv människor med stor kärlek till sina fordon.
–Jag var egentligen inte speciellt bilintresserad, M.G.:n var mer av ett infall, ett stycke rekvisita i livets teater, säger Henrik Bager när vi ses en varm dag i Mölle för att tala om hans val av bil.
Henrik Bager är konstnär och har en lång historia i Mölle, där han tillbringat sin barndoms somrar hos sin morfar, vetenskapsmannen och konstnären Einar Bager. Henrik är inte ordinär, det är inte hans bil heller. Berättelsen om Henrik och hans M.G. TD börjar 1976. På den tiden levde Henrik i Stockholm, undervisade på Konstakademin och hade behov av ett fordon. I den ordningen. Via en radannons i Dagens Nyheter införskaffade han en väl använd M.G. TD årsmodell 1950. För de flesta hade en gammal öppen sportvagn från 1950 inte varit första valet om man behövt ett fordon för att förflytta sig med. Men det bekymrade inte Henrik. Tvärtom.
– Jag var med om de riktigt revolutionära åren i slutet av sextiotalet och under sjuttiotalet. Speciellt de konstnärskretsar jag rörde mig i var påtagligt radikala. För många var det svårt att behålla sin personlighet, man skulle vara en del av ett kollektiv. Genom köpet av M.G.:n skapades en befriande osäkerhet vem jag egentligen var och på så sätt slapp jag hamna i ett specifikt fack.
Med tiden blev de tre i familjen då han träffade sin blivande fru Mari-Ann.
– Jag skulle bli introducerad för Mari-Anns familj och kände att jag inte kunde dyka upp i M.G.:n med tanke på att den var rätt så skamfilad. Kvällen innan lackade jag därför om den med den enklaste utrustning och genast var bilen högst presentabel – på håll.
Av Mari-Ann fick Henrik kort därpå ett par Brooklandsrutor i present och med en sådan kärleksgåva var det gemensamma livet utstakat. Under många år från senare sjuttiotal och framåt använde Henrik och Mari-Ann M.G.:n som bruksbil. Man använde den i Stockholm och man använde den på regelbundna resor till Mölle. Tänk 60 mil i en bil från 1950 med en konstruktion som härstammar från trettiotalet, det är inte en upplevelse för vem som helst. Steget att flytta till barndomens paradis var inte långt, Henrik och Mari-Ann blev permanenta möllebor 1981, och M.G.:n följde givetvis med. Men som alltid när livet visar sig från den ljusa sidan så lurar faran runt hörnet. En sensommardag 1982 är olyckan framme. Henrik kör ut från Mölle och har inte kommit längre än en knapp kilometer. Plötsligt, i en kurva, åker förardörren upp och ut far Henrik krampaktigt hållande om ratten. Allt Henrik minns är att han höll sig kvar i bilen tack vare det fasta greppet om ratten. Bilen far in i en stengärdesgård och tippar runt.
–Allt blev förfärande tyst. Det enda jag hörde, där jag låg under bilen, var ljudet av droppande bensin. Jag hade sinnesnärvaro nog att slå av tändningen och börjar sakta kravla ut under bilvraket. Den första bilen på plats körs av en tandläkare från Viken som chockad utbrister; en sådan smäll ska man inte överleva. Med det gjorde jag, endast ett par skrubbsår på knäna blev den fysiska skadan. Men de fina Brooklandsrutorna jag fått av Mari-Ann hängde som ett halsband runt halsen. Tur att de var av laminerat glas, annars hade jag missat mycket kul i livet. hade jag missat mycket kul i livet. Men hur i hela friden kunde då förardörren plötsligt utan förvarning flyga upp?
– Bilen var och är gammal. Konstruktionen bygger på en stålram med ett karosseri uppbyggt på ett fackverk av askträ som sedan beklätts med karosseridelar av plåt. Träet var så gistet så att förardörrens låsmekanism inte kunde hålla emot.
Försäkringsbolaget erbjöd en mindre summa pengar för vad som var kvar av bilen. Henrik reflekterade inte en sekund på erbjudandet vilket blev inledningen till fas två av Henriks relation till sin M.G. Henrik beslutar att plocka ner bilen i smådelar och bygga upp den igen med nya och reparerade delar. Stommen av askträ byggs upp på nytt, karossplåtar knackas och byts och det mekaniska får sig en ordentlig genomgång.
– Vintern 1982 och 1983 var tuffa, jag hade ännu inte kommersiellt slagit igenom som konstnär och vi avsatte alla pengar vi kunde undvara till reparationen av M.G.:n. Helt klar stod bilen 1985 efter att far och son, som drev lack- eringsverkstad på Lerbergsvägen, gjort ett fantastiskt arbete med den svarta lacken. Sedan har det bara fortsatt av rena farten. Henrik är god vän med en av Sveriges främsta bil-och motorbyg- gare, legendariske Lasse Widenborg
med verkstad i Varalöv. Han har hjälpt Henrik med chassit och att plocka fram extra hästkrafter ur den dubbelförgasade MGA-motorn. Men det som verkligen skiljer Henriks bil från andra M.G.TD:s är profilen. Den är lägre, de lite bredare Dunlop-fälgarna och de läckra Brooklandrutorna skapar en påtaglig känsla av tävlingsbil vilket även avsak- naden av stötfångare bidrar till. Och så har bilen fått en ny ness. På förardörren har en säkerhetsspärr i form av en karbinhake applicerats vilken härstammar från morfar Einars uniformskoppel från officersutbildningen 1913.
– Man kan inte räkna med att änglarna ska vaka över en hela tiden, nu gör även morfar det säger Henrik med ett skratt.
Fotnot Uttrycket Brooklandsrutor återkommer på era ställen i artikeln. Namnet syftar på de vikbara halvmåneformade framrutorna med ramar av aluminium. Engelsmännen benämner dem även som Aeroscreens.
