Kvigdrottning i Mölle

Ena dagen syr hon ihop mångmiljonaffärer med entreprenörer på andra sidan jorden, nästa drar hon på sig stövlarna och besiktigar med van hand dräktiga kor på den svenska landsbygden. Efter trettioåtta år som mjölkbonde är Karin ­Eriksson idag Mölles och Sveriges enda exportör av kvigor.

Det finns ett växande intresse för mjölkproduktion i världen och svenska kor är bland de mest eftertraktade. De har hög avkastning, är friska och klarar utan problem omställningen till ett betydligt hetare klimat. Om några veckor landar en Boeing 777 med 165 utvalda kvigor i pakistanska Lahore, svenska kor som kommer att leva sina liv i nybyggda stallar med air-condition och sand i båsen.

– De här korna tas om hand som guldklimpar och får den bästa omvårdnad man kan föreställa sig. Folk frågar ibland om de verkligen kan sköta om korna lika bra som vi gör här i Sverige, men vi måste inse att vi inte är världsbäst på allt, säger Karin Eriksson när vi träffas i Mölle, där hon och hennes man bor med saltstänkta fönster och öppen utsikt mot Kullaberg.

I Pakistan är det experter som sköter utfordringen, man har många anställda och djuren får bara gå ut på kvällar och nätter, när temperaturen är lägre. För Karin Eriksson är det viktigt att veta att djuren hon säljer har det bra och sköts med kärlek och respekt. Kor har varit hennes liv ända sedan hon tjugofyra år gammal flyttade in på gården Ugerup utanför Kristianstad. Om hon och hennes pojkvän Per gifte sig, skulle de få låna pengar för att arrendera gården och efter bröllopet bodde Karin där ensam hela första året. Per var inte färdig med sin utbildning på Ultuna i Uppsala och därför fick hon själv ta hand om de sextio nyinköpta kvigkalvarna.

– Alla tyckte vi var tokiga och då var det väldigt ovanligt med en kvinna som ansvarade för en gård. Min enda erfarenhet var farmors två kor på Ulvön när jag var barn, men jag har alltid älskat djur och gick omkring med grodor i fickorna som liten.

Några år senare blev Ugerup till salu och till sist fick Karin och Per låna mer pengar för att köpa gården. Så följde ett intensivt liv med tre döttrar, över hundrafemtio mjölkkor, grisar och ett växande intresse för avel och seminverksamhet. Karin engagerade sig i Skånesemin i Hörby där hon blev avelsansvarig under tjugo år och ofta reste till både USA och flera europeiska länder för att välja ut de bästa tjurarna och köpa in deras sperma till Sverige. Hon arbetade fram avelsplaner för lantbrukare och informerade om hur viktigt det är att välja rätt sperma till rätt ko.

För fem år sedan sålde så Karin och Per sitt Ugerup och flyttade till Mölle. Det var inget självklart val och Per som levt hela sitt liv i östra Skåne hade ingen större lust att flytta till Kullahalvön. Men Karin visste vad hon ville.

– Jag kom till Mölle första gången en vacker februaridag. Solen glittrade i vattnet och när jag tittade bort mot berget som går rakt ner i havet sa det bara pang i magen. Då visste jag att det var här jag ville bo och sen dess har jag känt mig hemma.

När Karin inte är ute och reser går hon varje morgon en lång promenad med parets två hundar, ofta uppåt berget eller söderut på fäladen mot Lerhamn. Och oavsett årstid eller väder avslutas turen med ett dopp ute vid Dambadet.

– Ett underbart sätt att vakna och börja dagen!

Efter alla år med kor som måste mjölkas varje morgon och kväll, 365 dagar om året, var det på många sätt en befrielse att sälja och börja ett nytt, friare liv. Men att Karin skulle bli kreaturshandlare var långt ifrån planerat.

– Jag kände mycket folk och fick ibland frågan om jag kunde hjälpa till att hitta kor till bönder som ville köpa nya djur. Det gjorde jag gratis i flera år, bara för att det var kul och spännande.

Men i början av 90-talet förändrades kreatursmarknaden dramatiskt i Europa. När BSE, galna ko-sjukan, på allvar började spridas i Storbritannien tvingades de brittiska bönderna nödslakta tusentals djur och behovet av att köpa friska kor från utlandet växte snabbt. Karin fick en förfrågan om hon kunde ordna en svensk besättning och sedan dess har hon etablerat sig som Sveriges enda kvigexportör att räkna med – och dessutom lärt sig ta betalt för sitt arbete. Som mest har hon exporterat närmare två tusen mjölkkor om året och till sammanlagt femton länder, mest inom EU, men även till Turkiet, Jordanien och nu också Pakistan.

Efter några år då BSE i stort sett bara drabbade brittiska kor, spreds sjukdomen från England till resten av Europa i slutet av 90-talet. Men Sverige var ett av få länder utan några sjukdomsfall.

– Då brakade det loss på riktigt. Alla ville köpa våra kvigor och folk trodde att jag var expert, bara för att jag exporterat ett par besättningar tidigare, men det var jag ju inte alls egentligen.

Karin, som aldrig planerat för en storskalig kreaturshandel, kunde inte ta emot alla beställningar som kom. Då träffade hon en holländsk handlare och de bestämde sig för att samarbeta. Den första gemensamma försäljningen gick till Polen, innan landet blev EU-medlem.

– Det var en mardröm och bland det absolut svåraste jag gjort. Mängder av tillstånd, stämplar och papper krävdes, den polska byråkratin malde långsamt och alla förberedelser tog många månader.

En sommardag några år senare, när Karin var hemma i Ångermanland på semester, ringde mobilen och en man från Jordanien förklarade att han ville köpa tusen svenska kvigor av henne. Hon sa nej, kände att det var för komplicerat, för långt bort, för många djur. Men mannen hörde av sig igen och bjöd ner henne till Amman. Nyfikenheten tog överhand och Karin reste iväg. Hon togs emot av fyra bröder som ägde olika industrier och nu hade byggt nya, moderna stallar och en komplett mjölkanläggning med mejeri.

– Alltihop var oerhört välskött och imponerande. I Jordanien propagerar man mycket för att barn ska börja dricka mjölk och då är det viktigt med en egen produktion.

De svenska kvigorna står högt i kurs på världsmarknaden, de är kända för att vara friska och ge närmare dubbelt så mycket mjölk som kor från till exempel Australien, som exporterats till många asiatiska länder. Det betyder också att kvigorna från Sverige är dyra – för dyra tyckte bröderna i Jordanien och det blev ingen snabb affär när Karin var i Amman. Men två veckor senare ringde de igen och accepterade priset utan vidare diskussion.

Förutom allt pappersarbete med tillstånd, veterinärintyg och bokning av specialtransporter är det mycket som måste fungera innan ett flytande stall med över sexhundra kor, veterinär och djurskötare kan skeppas iväg från Åhus för en två veckor lång resa till Jordanien.

Karin besiktigar och väljer själv ut de kvigor som ska exporteras. Alla måste ha dokumenterad härstamning och hon går igenom statistik över mjölkproduktion och kvalitet. Sen kontrollerar hon så att benen inte är svullna, klövarna är fina och juvret ser ut och sitter fast som det ska. Magen ska vara djup för att ha gott om plats för mat och höftbenen vara höga så kvigan kan kalva utan problem.

– Inför försäljningen till Jordanien körde vi runt i flera veckor för att hitta rätt djur och besökte över hundra gårdar. Tiden höll på att rinna ut, men vi fick ihop till alla tre lasterna, de kom fram utan problem, kalvade som de skulle och nu mjölkar de fint och mår bra.

Efter affärerna med Jordanien spreds ryktet om Karin och de svenska kvigorna till Pakistan. Men nu handlade det inte om några båttransporter längre, till Pakistan är det flyg som gäller. Specialbyggda plan som på åtta timmar flyger korna från Amsterdam till Lahore, till ett totalt pris av närmare trettiofem tusen kronor per djur. Alla pengar ska finnas på Karins konto innan lastbilarna till Holland lämnar Sverige och utan total tillit från köparens sida kan det omöjligt bli någon affär. Steget från den gamla bilden av opålitliga kreaturshandlare är stort.

– Ibland kommer köparna inte ens hit för att vara med när vi väljer ut kvigorna, de litar till hundra procent på oss och att vi står för vårt ord. Sverige är känt för att vara ett ärligt land där vi håller vad vi lovar och inte ägnar oss åt olagligheter, här skriver inte veterinärer intyg bara för intygets skull och hela mitt arbete bygger på förtroende mellan alla parter.

För Karin är det en hederssak att bönderna här hemma ska få betalt för sina djur så snabbt som möjligt och därför är det alltid det första hon gör när pengarna kommit.

Ibland går det bara jämnt ut och det är delvis därför hon valt att inte ha ett stort företag med anställda.

– De dagar jag inte har något jobb kan jag göra vad jag vill och om jag inte har lust att fortsätta med det här längre kan jag lägga av när som helst, det är en stor frihet.

Men att sluta arbeta verkar inte vara på snart 70-åriga Karins agenda. Trots att tanken på att flyga hundratals kvigor till Pakistan först kändes helt omöjlig, dröjde det inte många dagar förrän hon kollat upp vad som krävdes och bestämde sig för att genomföra försäljningen.

– Att lyckas få till en stor affär så att alla blir nöjda är en fantastisk känsla och då glömmer man snabbt alla svårigheter och problem.

För några år sedan var Karin ute på en omfattande besiktning tillsammans med tre köpare från Turkiet. Det var sommar och dessutom den muslimska fastemånaden ramadan.

– Hungriga karlar som inte får mat i rätt tid är inte lätta att tas med, så just det vill jag aldrig göra om igen. Men annars är det mötena med andra människor som är det bästa med mitt jobb, efter flera veckor ute på vägarna tillsammans lär man verkligen känna varandra och det är fantastiskt spännande.

Karin reste till både Pakistan och Turkiet för att inspektera stallarna och själv se att djuren från Sverige verkligen fick ett bra andra hem. Alla kvigor som exporteras säljs dräktiga, de ska vara i tredje till sjunde månaden och det är i stort sett bara svartvita låglandskor som är aktuella, även om Karin gärna även hade exporterat betydligt fler SRB-kvigor.

– Jag är säker på att Svensk röd och vit hade passat jättebra i Pakistan, men man får skynda långsamt. Ingen känner till dem där ännu och de mjölkar lite mindre, men mjölken har å andra sidan både högre fett- och proteinhalt.

En dryg månad efter att Karin sålt en besättning på fyrtioåtta kvigor till gården Solkällan i Bessinge utanför Hörby åker hon dit igen för att se hur de nya djuren anpassat sig. Hennes egen favorit är en de tre fjällkor som även charmat familjen Cohen-Persson och som mer än gärna låter sig klias på pannan.

– Hon följer efter oss som en tillgiven hund och barnen älskar henne, berättar Per Persson, som investerat över tio miljoner i den nya anläggningen.

Och efter några timmar i det stora, nybyggda stallet är det uppenbart att en ko inte bara är en ko, utan att de olika raserna skiljer sig åt och att det är en samling individer som rör sig fritt i den helt automatiserade hallen. De släpps in till mjölkroboten när datorn bestämt att de borde vara redo att mjölkas, om inte får de gå ett varv till, äta lite mer, vila en stund och sen försöka igen.

Karin säljer alltså inte bara kvigor på export, hon förmedlar även köp inom Sverige och då handlar det ofta om att para ihop rätt sorts djur med rätt sorts köpare. Alla bönder vill inte ha samma kor, det är mycket som måste fungera för att det ska bli rätt och för Karin är det viktigt att prata med köparen och verkligen försöka förstå vad som är viktigt för just honom – kvalitet, härstamning, pris eller något annat?

– Jag kan vakna om nätterna och fundera över vilka kvigor som passar bäst för den ena eller andra gården. Vissa bönder är väldigt bestämda och vill bara ha samma ras som de är vana vid sen tidigare.

Men ibland räcker det inte att veta hur de olika korna skiljer sig åt, det är minst lika viktigt att känna in vad som rör sig i hjärtat och hjärnan hos den som ska sälja sina djur. Efter ett helt liv som mjölkbonde kan det vara både svårt och smärtsamt att göra sig av med sina kor.

– Det är ett stort steg för en bonde att sälja sin besättning och mycket som rör sig i huvudet. Man måste vara försiktig och väldigt inkännande och kan inte bara klampa in i någons stall utan att förstå att det kan vara ett helt liv som håller på att avslutas.