Med känsla för sten, trä och återvunnet tyg
De har olika uttryck och tekniker, men alla en passionerad relation till materialet de förvandlar. Möt Cecilia, Kurt och Pia – tre naturnära konsthantverkare.
Pia Eldin-Lindstén
Yrke: Formgivare, konstnär
Ort: Nyhamnsläge
”Efter 14 år på Ikea kände jag en längtan efter att få skapa produkter i enstaka exemplar som fick ta tid att göra. På Ikea formgav jag bland annat den första femkronorsmuggen – Bang – som producerades i 14 miljoner exemplar första året. Andra året i 24 miljoner. Nu tillverkar jag väskor, mattor, smycken, tavlor, kläder som alla blir unika.
2007 flyttade vi till Kina när min man fick jobb där. I Shanghai blev jag imponerad av människor som recyclade det mesta. Allt från gamla kartonger till mobiltelefoner.
Det finns ett enormt resursslöseri i världen samtidigt som det är brist på bomull, lin och olja. Redan på 90-talet var jag faktiskt inne på återanvändning. Åt Ikea gjorde jag bland annat bordstabletter av risförpackningar från Vietnam och glasunderlägg av spillmaterial från gympaskotillverkning. Men jag tror att jag var för tidigt ute.
Idag säljs mina väskor på hantverksbutiker runtom i Sverige och har även tagits in av Louisiana. Väskorna gör jag av av herrkostymer och gamla läderskärp som jag köper in från loppisar i Höganäs och Helsingborg. Jag använder också äldre väggbonader, som de här fågelbroderierna. Jag färgar in dem och förtydligar mönsterbilden med maskinbroderi.
Mattorna väver jag av ylletyg från kostymbyxor och kjolar. I mina smycken använder jag gamla knappar, äkta pärlor och halvädelstenar.
Jag har alltid haft svårt att välja bara en konstform. Jag tycker att de olika konstformerna berikar varandra. I mitt måleri vill jag förmedla ett budskap. I mina andra produkter fokuserar jag mer på funktion. Socialt är jag impulsiv och lite otålig, men när det gäller hantverket och konsten har jag ett stort tålamod och låter saker få ta sin tid. Havet och fågellivet vid bäcken här utanför fönstret är min inspirationskälla. Till påsk ska jag vara med i konstrundan för tredje året. Då sätter jag upp vikväggar och förvandlar vardagsrummet till ett konstgalleri.”
Kurt Sandgren
Yrke: Målare, skulptör
Ort: Jonstorp
”Jag har alltid föredragit trä framför lera som skulpturmaterial. Lera är kladdigt och ger för lite motstånd. Fast att säga det i Höganäs är som att svära i kyrkan. Från början använde jag mest furu och al, men favoriten blev sedan lind, som är mjukt, tätt och inte förändras så mycket i färg. Jag har förstått att jag är ganska unik om att alltid snida ansiktet först och sedan få figuren att passa till detta. Jag började snida i trä när jag gick i första klass. De första figurerna jag gjorde var de här samegubbarna och renarna, som kom till efter att jag fascinerat lyssnat på frökens berättelser om Lappland. När kriget bröt ut var jag tio år gammal. En del av mina kompisar lekte med tennsoldater, men det hade vi inte råd med. I stället snidade jag mina egna soldater i trä i ett uthus, som jag använde som snickarverkstad.
I tonåren cyklade jag också runt med målarskrin och ritblock i bygden, avbildade vyer och sålde ibland tavlorna på plats för summor, som motsvarade vad jag fick som målarlärling på en vecka. Efter ett liv som både yrkesmålare och konstnär har jag andats in mycket kadmium och andra giftigheter. Nu är jag 85 år och har opererats för lungcancer. 1975 flyttade jag från Skäret, där jag bott i 25 år, till Jonstorp och fick då plats att börja ägna mig åt båtmodellbyggande. Verkstaden här är inte bara snickarbod utan också smedja, segelsömmarverkstad och plåtslageri. Nästan alla skepp är spantbyggda, det vill säga enligt samma teknik som fullstora båtar. Träet har jag själv sågat från stock. Jag började med att göra en modell av min egen norska snipa och har sedan, bland mycket annat, byggt valfångstfartyget Charles W. Morgan, det engelska klipperskeppet Cutty Sark och en sydkinesisk handelsdjonk.”
Cecilia Dronner
Yrke: Smyckestillverkare, montessoripedagog
Ort: Jonstorp
”Min personliga favorit när det kommer till slipningen är dendriten som jag sedan infattar i medaljonger. Precis som dendriterna i nervcellerna ser dendritkristallerna ut som träd. Vackrast tycker jag annars att citrinen är. Den står för solens strålar. Smycken idag är så omgärdade av status och pengar och det är något jag vill motverka. Jag vill få människor att själva lägga in ett helt personligt värde i smyckena.
Idag kan man köpa en bergskristall eller ametist varsomhelst utan att få någon bakgrund till vad det är för något. Den historiska, geologiska och kulturella bakgrunden glöms bort. I min verkstad försöker jag svetsa samman kreativitet och kunskap och vill sprida intresset genom att låta barn och vuxna komma hit och själva såga och slipa stenar och göra egna smycken av dem.
När jag var liten reste jag med mina föräldrar till grottor, gruvor och öknar över hela världen på jakt efter kristaller. Jag lärde mig Navajoindianernas medicinhjul och blev starkt påverkad av vilka energier de lade i mineralerna. En del kallar det new age, men stenar är ju tvärtom old age. Se bara på den medicinska vetenskapen eller på färgläran. Stenar är fortfarande livsavgörande och 80 procent av jorden består av kvarts som alltså är mineral bestående av kiseldioxid. Mineralriket går egentligen in i allt: historia, geografi, fysik, kemi – och som montessoripedagog försöker jag använda mina kunskaper om stenar så mycket det bara går.
Jag är uppväxt i det här huset, men under många år låg familjens halvädelstenar nerpackade i lådor, Nu har jag tagit tjänstledigt ett år för att på heltid ägna mig åt hantverket.”
