Melankoli och minnen

Som iscensättningar av halvt bortglömda minnen där ­fantasi möter verklighet. Så beskriver konstnären nygårds karin bengtsson själv sina fotografier som rönt stor ­uppmärksamhet på utställningar runtom i Sverige. Mellan den 5 april och den 18 maj ställer hon ut på Höganäs museum.

Nygårds Karin Bengtssons avskalade bilder känns sprängfyllda av dramatik, men betraktaren ser inte den dramatiska händelsen, bara den laddade stillheten efteråt.

– Eftersom modellerna ofta har bortvänd blick fungerar de i slutändan mer som en spegel åt betraktaren, säger Nygårds Karin Bengtsson som bor strax utanför Södåkra, men ursprungligen kommer från Dalarna och har låtit sin släkts gårdsnamn Nygårds gå i arv till dottern Ester.

Hon är ständigt på jakt efter nya platser och hus att fotografera i.

– Utan nya miljöer är jag som en målare utan duk. Jag är beroende av övergivna hus och har bland annat tagit flera bilder i gamla Långbro sjukhus i Stockholm. Just nu försöker jag få lov att fota inne i Jonstorps gamla bibliotek.

Även fönstren och väggarna i det egna huset har tjänat som fond åt flera fotografier. Precis som Nygårds Karin Bengtssons fotografier på ett tidlöst sätt påminner om den danske konstnären Vilhelm Hammershøis målningar från förra sekelskiftet gör också huset på Mejerivägen det med sina rum i fil, vackra fönster och dörrposter. Hon, sambon och då nyfödda dottern flyttade hit från Stockholm 2011 och tanken är att det ska bli möbelsnickarverkstad i ladan och ateljé i gamla svinstian. I den senare vittnar en dagsljuslampa på stativ och en nymålad, mörkgrön vägg om att här nyligen pågått en fotosession – det rörde sig närmare bestämt om en serie foton i miniformat kallade White Endings som ska ställas ut på galleri Thomas Wallner i Simrishamn.

Efter utbildning i dokumentärfotografi på Nordens fotoskola, Biskops Arnö, i mitten av 1990-talet kände Nygårds Karin Bengtsson att hon ville något annat.

– Jag var lite trött på viktiga manliga fotografer som höll på med svartvitt och Det stora, sanna, tunga. Jag ville berätta min syn på livet och sökte till Konstindustriella högskolan i Helsingfors med det här Memoryspelet.

Hon visar en fyrkantig liten träask. I asken ryms 54 par brickor omsorgsfullt placerade med vita band omkring sig i olika fack. På brickorna finns analogt kopierade färgbilder med screentryck på baksidan.

– De här bilderna speglar mitt liv och vem jag var just då. Det fanns så mycket material här som jag kunde jobba vidare med sedan på konsthögskolan. Här har vi farmor och farfar. Här är Kalle Kanin. Det självupplevda är det starkaste och alla har vi vår egen version av verkligheten.

I Helsingfors fanns en lång tradition av konstfoto, ett personligt tilltal och en melankoli som tilltalade Nygårds Karin Bengtsson.

– Sorg, melankoli, minne intresserar mig mycket. Det är bara när vi upplevt något väldigt vackert som vi sörjer. Det vackraste är också det mest sorgliga, säger hon.

Själva hanterandet av kameran är egentligen bara en liten del av Nygårds Karin Bengtssons skapandeprocess. Förutom att reka miljöer, målar hon rekvisita, bygger upp hela scenografier, syr upp kläder och regisserar modellerna. Så har hon också erfarenhet av skådespeleri och gick teaterprogrammet i Uppsala under gymnasieåren.

– Men när jag fotar handlar det egentligen inte om teater utan mer om ett möte mellan mig och personen i rummet. Miljön bidrar också till en viss stämning som under fotograferingen förvandlas till ett verkligt tillstånd som modellen naturligt kan försjunka i.