Upplev Picassos keramik på Louisiana
Bilden ovan: Fisk, 1951, Fundación Almine y Bernard Ruiz-Picasso para el Arte. Foto: FABA / Marc Domage.
Sugen på mer konst efter Konstrundan? På Louisiana visas just nu en stor utställning med Picassos keramik. Ann-Charlotte Weimarck, specialist på Höganäskeramik och bosatt i Lerberget, berättar om utställningen för Kullalivs läsare.
Picassos (1881-1973) keramiska utveckling visas under hela våren i en mycket stor och väl genomarbetad utställning på Louisianamuseet i Humlebæk, Danmark. Han är en av de mest betydelsefulla konstnärerna som lagt grunden till 1900-talets bildkonstnärliga uttryck inom flera olika bildgenrer. Detta gäller även inom konstkeramikens fält.
På utställningen kan vi tydligt se att Picassos referensram är den västerländska keramiktraditionens. Detta gäller såväl i relationen till formspråket som till motivgestaltningen. Det är med stora eller mindre omtolkningar som han skapat något häpnadsväckande nytt. Publiken kan nu få ta del av det i mer än 150 keramiska verk.
Inom i stort sett all typ av bildkonst, där Picasso har varit verksam, har han på traditionens grund i en märkligt sinnrik dialog med formspråkets tidigare bild- och formtraditioner hela tiden på ett tydligt sätt utvecklat något som har blivit till ett slags kanon för 1900-talets konst. Eftersom vi i hans verk ofta anar oss till var det kreativa arbetet startat, vad hans utgångspunkt kan ha varit, föreställer vi oss hur omarbetandet sedan tagit fart. Och då kan vi också lättare ta till oss hans nya, häpnadsväckande gestaltningar. Kanske är det så att vi först då kan förstå verket på ett fördjupat sätt, när vi fått en inblick i hur hans skapande fantasi fungerar.
Bilden: Picasso arbejder på fatet ”Picador et torrero” på Madoura-verkstaden i Vallauris, 1953. Foto: Edward Quinn.
Man kan säga att Picasso håller det historiska formförrådet vid liv genom att gång på gång låta sig inspireras. Han gör detta till ett slags klangbotten för sina verk. På utställningen kan vi intressant nog följa Picasso i spåren efter några av hans keramiska utflykter. Från det att han på 1940-talet kom till keramikverkstaden Madoura i Vallauris (södra Frankrike) och fram till sina sista år.
I Vallauris hade han blivit god vän med ägarna till en verkstad där, Suzanne Ramie´ och George Ramie´. De hade ställt både sin verkstad och sina medarbetare till hans förfogande, som drejade och brände till honom.
Inledningsvis började Picasso att med pensel måla på verkstadens vanliga keramik. Det var traktens modellförråd av hushållskeramik och vardagsobjekt för matbordet. Det var ett gods som sedan gammalt framställts i enkla verkstäder runt om i trakterna. Inledningsvis fascinerades Picasso främst av kannor med lång och smal hals som hushållen använde till att förvara olivoljan i (bourache), mindre dryckeskärl (askos), kannor med rund hank för att förvara kallt vatten i (gargoulette), pannor med hål i botten för kastanjerostning, kastruller med handtag (poelon). Dessutom använde han sig av gods som var alldeles speciellt för verkstaden Madoura, det stora rokokoinspirerade ovala uppläggningsfatet.
Förutom att Picasso målade på lerkärlens ytor böjde, vred, tryckte, omformade han de ännu någorlunda mjuka obrända objekten. Man kan säga att Picasso förvandlade godset som han fick i sina händer på ett sådant sätt att den ursprungliga vardagspjäsens ide´ på något sätt levde vidare i det nya verket. Samtidigt som vi då betraktar något helt nytt tycker vi oss likväl ofta känna igen något från ett helt annat objekt.
Det antika formförrådets mer eleganta och oglaserade men målade formspråk aktualiseras också i händerna på Picasso. Framförallt är det amforans smäckra byggnad med sin buk, eleganta hals och hänklar som fascinerat honom. I hans händer vrids och vänds denna krukform så att den mänskliga kvinnokroppen skapas av krukans grundform. Picasso förtydligar troligen en ursprunglig mening med krukans och flaskans form, en behållare i livets tjänst som den alltid varit. Tankarna går inte nu längre bara till vin och olivolja. Amforan blir i Picassos händer till bilden för kvinnan, sådan som hon levde i hans sinnen. I Picassos medvetande och händer förvandlas krukans kropp till en kvinnas kropp. Krukans kropp, för det heter så inom konsthantverket, förtydligas till en kvinnas kropp, kärlets hals (det heter så) modelleras om till en kvinnas hals, hänklarna till armar och händer, mynningen till huvud, med större eller mindre håruppsättningar.
Även den enklaste drejade vinflaska eller kruka kunde bli modell för Picassos oväntade formförvandlingar. En del förvandlades till djur, se kärlet som blivit till en fin liten skulptur: Duva på ägg.
På liknande sätt uppstod även skulpturen Händer som håller en and eller Fisk och många andra objekt här på utställningen. Utgångspunkten för den nya formen har varit ett vardagsobjekt. Andpjäsen kan dessutom ha en åldrig förebild. Kanske kom inspirationen till denna från ett keramiskt objekt som drejats och bemålats för 2000 år sedan på Cypern. Det finns ett sådant på Louvren och vi vet att Picasso med stort intresse studerade deras keramiska samlingar.
Bakom Fiskobjektet skymtar en förvandlad liggande kruka med stor hals och mynning och hänkel.
Bilden: Tjurfäkning, odaterad (1948).The Hakone Open-Air Museum, Japan.
Ett annat spår på utställningen leder mig vidare till den färgrika, blänkande majolikan, glaserad med lysterglasyr så som den utvecklades i senmedeltidens spansk-moriska kultur. Här finns några utsökta vita porslinstallrikar där bildframställningarna på tallrikarnas botten skildrar de i Picassos bildvärld ofta förekommande tjurfäktningsscenerna. Med blodstänkt guld- och kopparlyster på penseln har han målat fram det dramatiska skådespelet med hjälp av rödgula lysterglasyrer. Det har skett med snabba, lätta och pregnanta penselstråk. Utställningen visar också några större uppläggningsfat där Picasso målat tjurfäktningsscenerna på bottenplattan och på ett genialt sätt använt fatets bräm som publikläktare.
Ursprungligen hade lysterglasyren tillförts den västerländska glasyrkonsten från muslimska länder. Sedan medeltiden hade den fått förankring i Picassos födelsetrakter. Troligen är denna referens också en förklaring till varför Picasso vid flera tillfällen använde sig av just denna blodröda lysterglasyr till tjurfäktningsscenerna.
Utställningen visar också fascinerande mattallrikar där Picasso arbetat efter inspiration av Bernard Palissy (fransk keramiker, 1500-talet). Denne är känd för sina keramiska tallrikar och fat i majolika med reliefer. Picassos tallrik med fisk, citron och gaffel kan ses som hans lågmälda dialog med just Palissys ymniga fantasier.
Lite senare påbörjade Picasso vad han själv kallade för strukturkrukor, som mer kan betraktas som abstrakta skulpturer där hushållskärlens volymer knappast ger sig till känna längre. Men där själva materialet och lerans speciella egenskaper är lika viktiga som tidigare.
Picassos nya uttryck hade blivit känt i konstvärlden efter en artikel 1948 av Louis Aragon i Cahiers d´Art. På 1950-talet besökte också andra välkända konstnärer Vallauris. Det gällde till exempel Chagall, Matisse, Leger, Dufy och Derain.
Keramiken hade kommit att bli intressant igen för bildkonstnärerna, liksom den tidigare varit det vid årtiondena kring sekelslutet 1800-1900. Som ett resultat av detta keramiska intresse, som många bildkonstnärer visade, startade 1968 den fortfarande verksamma internationella biennalen i Vallauris för just konstkeramik.
Picasso visade för allmänheten sina första pjäser i Paris 1949, och strax därefter i Venedig. En betydande utställning följde 1956 på MoMA i New York. Efter flera uppmärksammade utställningar i europeiska storstäder avslutades hans keramiska utställningsliv på Louvren med en omfattande utställning 1971. Senast Picassos alster visades i ett större sammanhang i Norden var 2014 på Röhsska konstslöjdmuseet i Göteborg. Den gången fanns det ca 70 objekt utställda. Här på Louisiana är det frågan om mer än det dubbla antalet.
Som vanligt på Louisianamuseet finns det bra texter och filmer som publiken lätt kan tillägna sig, kombinerat med de utställda verken. Självfallet är det så att ju mer kunskap publiken kan skaffa sig under ett besök ju större förståelse och intresse väcker också de olika verken när fler infallsvinklar och aspekter aktualiseras. En ambitiös nivå på en konstutställning och ett besök under lustfyllda former, som man kan få här, öppnar för ny och reflekterad kunskap.
Bilden: Installationshot. Foto: Poul Buchard / Brøndum & Co.
När publiken går fram till de salar där Picassos verk nu visas, passerar man en sal som sedan en tid gjorts om för den danske konstnären Asger Jorns (1914-1973 )målningar. Här finns nu också utställt ett stort cirkelrunt fat i keramik, med en diameter på cirka 50 cm. Det kraftfullt glaserade och ristade fatet är ett omisskännligt verk i Jorns abstrakta expressionistiska stil.
Asger Jorn kan ses som ett parallell till Picasso. Också han experimenterade framgångsrikt med leror och glasyrer. Jorns keramiska intresse för lerans möjligheter hade också inletts med ett enkelt lågbränt krukmakargods på 1950-talet. Detta var i Jylland i en enkel krukmakarverkstad. På ett redan format material kom Jorn med stor energi att spela upp sin abstrakta formgivning och bildvärld, inledningsvis med traditionella engober och ristningar och glasyrer, såväl på baksidan som på framsidan av bruksgodsets tallrikar och skålar. Godsets ursprungliga form fick också ge vika, liksom hos Picasso nere i Vallauris.
Jorn sökte sig senare till ett annat genuint keramiskt område, till Albisola i Italien där han slog sig ner och arbetade under några år på 1950-talet. Lerorna härifrån var välkända liksom keramikarbetarnas skicklighet. Det sägs också att det var härifrån de kommit, krukmakarna som senare slog sig ner i Vallauris.
Jorn utvecklade vänskap med poeten och krukmakaren Tullio Mazzotti och det var i hans verkstad och med hans lerarbetare som Jorn senare framgångsrikt kom att framställa märkliga keramiska objekt, reliefer och tredimensionella skulpturala verk.
Utställningen på Louisiana pågår fram till den 27 maj. Läs mer: louisiana.dk