Visst var Kullabygden först

Visste ni att vi har en potatisforskare i Kullabygden? Jag träffade Kerstin Olsson i Arild när potatisen just kommit i jorden hon ärvt av sina föräldrar. Hon fick Potatisakademiens stora pris 2011 för sitt arbete som forskare och föreläsare.

När Kerstin var liten plockade hon och hennes syster potatis i grannens potatisstycke. När den hästdragna potatissprätten gjort sitt, och bondens hustru plockat de stora knölarna i sin korg, kunde barnahänderna lättare hitta de små potatisarna.

Visst var det Kullabygden som var först med nypotatisen för drygt 100 år sedan berättade hon. En lantbrukarson, Martin Larsson, hade fått mark av sin far och ville få fram en tidig potatis genom förgroning. Vid midsommar hade han fått fram 200 kilo små tunnskaliga ”primörer” som han lastade på en kärra och körde till Mölle och sålde till hotellen. De rika turisterna fick något nytt på borden genom hans begåvning för marknadsföring. Själv fick han en krona kilot och det var mycket då. Till Bjärehalvön kom potatisen genom ingifte från Kullabygden.

Vi har ju lärt oss att Jonas Alströmer införde potatisen i Sverige, men egentligen var det botanisten Olof Rudbeck som 75 år tidigare planterade ”Den peruvianska nattskattan” i Uppsala botaniska trädgård för de vackra blommornas skull. Som namnet antyder kommer växten från Peru, där den odlades på terrasser runt Titicacasjön redan för 8000 år sedan.

Kerstin besökte Peru 1983 och såg att man fortfarande använder de gamla odlingsmetoderna. Ättlingarna till inkaindianerna odlar i dag ca 4000 sorter i Anderna. Vissa av sorterna liknar mer jordärtskockor. Potatisen kom till Europa via de spanska conquistadorerna, som när de på återvägen nådde Gran Canaria för att hämta färskvatten, konstaterade att besättningen sluppit skörbjugg genom att de ätit av potatisen. Det blev en anledning att börja odla potatisen som medicinalväxt.

Ett problem som de europeiska odlarna stötte på, var att potatisen inte satte knöl förrän på hösten på grund av att dygnsrytmen var annorlunda än i Peru som ligger nära ekvatorn. Den sena skörden gav mycket små knölar, om några alls. Efter hand valde man ut de som mognade tidigare och gav större knölar. Potatis från Chile var mer anpassad till vår dagslängd. Det som är självklart för oss nu, att förgro potatisen, har bidragit till att vi får fram tidigare skördar. Kerstin avråder från att sätta potatis som inte är certifierad sättpotatis för att undvika angrepp av utsädesburna sjukdomar.

När Linné reste på sin skånska resa stötte han på potatisen som då odlades på flera av godsen, däribland Krapperup och Maltesholm. Men han var skeptisk eftersom dess släkting nattskattan var giftig och rekommenderade den inte som mat.

När man lyckades framställa potatismjöl och framför allt när man kom på att man kunde bränna brännvin, blev det fart på spridningen av potatisen.

Potatisen idag skulle inte vara vad den är utan växtförädling. Detta tidskrävande förfarande kan Kerstin Olsson berätta entusiastiskt om. Det har varit hennes yrkesområde vid Svalöv, Weibulls växtförädling. Hon har varit svensk representant i Nordiska genbankens arbetsgrupp för potatis och köksväxter, som säkerställer att gamla sorter bevaras.

Hon berättade om hur kombinationer av bra odlings- resistens- och kvalitetsegenskaper förädlats vid Svalöv.

De många sorter av sättpotatis som nu finns till exempel hos Larsviken, har goda egenskaper. Själv har hon satt den svenska sorten Maria i år. Den är en favorit som passar bra i hennes köksland i Kullabygden.