Johanna trivs under ytan

Johanna Stedt har dykt över hela jordklotet, men det är södra Kattegatts mörka vatten hon känner bäst. Med ett prisbelönt master­arbete om tumlare bakom sig vill 27-åringen nu bli den första att doktorera med en avhandling om val­populationen vid Kullaberg.

Både räkor och kräftor ligger för upptining på diskbänken i marinbiologen Johanna Stedts föräldrahem i Lerhamn där vi ses en eftermiddag när det blåser kuling och gässen går höga på havet utanför köksfönstren. Närmaste släkten på mödernet bor alla i Kullabygden och är bjudna på kräftskiva senare under kvällen.

– Nej, jag har inte svårt att äta fisk och skaldjur trots att jag dagligen hanterar levande sådana. Däremot musslor, det matar vi våra akvariedjur på jobb med, så där går gränsen, skrattar Johanna.

I fem år har hon varit säsongsanställd på länsstyrelsens naturum vid Kullens fyr där hon förevisar saltvattenakvarierna, guidar och förmedlar kunskap om flora och fauna både i naturreservatet på land och till havs. Hon är gästlärare vid Lunds universitet och i sommar har hon dessutom arbetat på Mitt Hav, ett tillfälligt marint center i Ängelholm, som drivs ideellt av Naturskyddsföreningen.

Men lika mycket tid går just nu åt till att söka medel för den forskning hon vill viga sitt yrkesliv åt och som universitetet bara kan betala en del av. Hon och hennes handledare har nyligen beviljats 200 000 kronor av Gyllienstiernska Krapperupsstiftelsen och hoppas på fler finansiärer som kan göra en fyraårig doktorandtjänst i Lund möjlig.

– När jag häromdagen misströstade för att det går så trögt med pengarna sa min morbror. ”Men du Johanna som är så envis du kan ju bara inte ge upp.” Och så är det nog. Jag måste fortsätta försöka förverkliga min dröm, allt annat skulle jag ångra.

De senaste två åren har Sveriges enda bofasta val, tumlaren, stått i centrum för hennes studier, som handletts av forskare både i Lund och Syddansk universitet i Odense. Med hjälp av undervattensmikrofoner, så kallade hydrofoner, har hon kartlagt förekomst och beteende hos tumlare på olika platser runt Kullen och bland annat kommit fram till att de är som mest aktiva på natten samt vid fullmåne och att Kullaberg verkar vara en viktig kalvningsplats.

– Varför vet vi ännu inte riktigt och hur många tumlare som håller till just här vet vi inte heller. Men tumlarnas utbredning och beteende i stort styrs av deras födoarter, det vill säga fisken, eftersom tumlarna måste äta stora mängder fisk varje dag, säger Johanna.

Kring Sverige finns tre populationer av tumlare: en i Östersjön, en i Skagerack och så den här vid Kullaberg som rör sig i södra Kattegatt, Öresund och de danska bälten.

Alla tumlare ser likadana ut, kommunicerar med enkla klickjud, rör sig snabbt men hoppar inte så mycket ovan ytan som delfiner. Att det än så länge forskats förhållandevis lite om tumlare beror just på att det är ett mycket svårstuderat djur. Det är också vad som lockat Johanna som alltid gillat kluriga utmaningar.

– Ända sedan jag var liten har jag fascinerats av det okända under ytan, att leta i tången och det mörka vattnet och så plötsligt hitta små, underliga djur. Jag har så många barndomsminnen från när vi badade vid berget och hela familjen snorklade. Det var som en skattjakt i ett stort mysterium.

Johannas familj hade hund, katter, marsvin, kaniner, fiskar och fåglar när hon var barn och familjen gick ofta på upptäcktsfärd i skogen. De hade grodyngel i akvarium för att följa deras utveckling och metade krabbor i hamnarna och vid Kullabergs klippor. Var det naturprogram på tv satt Johanna som klistrad vid rutan, i synnerhet om det var undervattensmiljöer som skildrades.

När vi tar en promenad ner till hamnen hälsar Johanna på alla hon möter och småpratar om de friska vindarna. Många av de drygt hundra bofasta i byn känner varandra sedan decennier. Johanna bodde sina första år i Nyhamnsläge, men också ett och ett halvt år i Belgien där hennes pappa tillfälligt jobbade. När hon var sju år gammal flyttade familjen till den röda tegelvillan i Lerhamn intill den gamla banvallen.

Tillsammans med sin morfar brukade hon fiska och en gång när de låg stilla med båten utanför Mölle kom ett sillstim som nappade hejvilt.

– Plötsligt dök det även upp tumlare som simmade runt oss, under båten och jag blev helt hänförd, bara tittade, ville aldrig att det skulle ta slut och glömde helt bort mitt metspö.

Hennes tumlarintresse började där och då och hon tycker fortfarande det är lika häftigt varje gång hon får se dem.

– Det är vilda djur som man aldrig vet om de ska dyka upp eller inte, men som man ändå på något

Tumlaren är fridlyst och även om de är en vanlig syn, speciellt här vid Kullaberg, vet man att de minskat i antal. I svenska vatten har de inga naturliga fiender, men hotas på flera sätt av mänsklig påverkan. De drunknar av att fastna i stormaskiga fiskenät när de letar fisk med nosen på havsbotten, deras föda fiskas ut av oss människor och buller och ekolod stör deras nödvändiga kommunikation.

– För att skydda tumlarna måste vi ha ännu mer kunskap om dem, till exempel hur de rör sig och varför de befinner sig på vissa platser vid vissa tider. Det är just detta jag vill fokusera på i min forskning, säger Johanna.

Hon brukar säga att om delfiner går att likna vid hundar – de är intelligenta, sociala och lätta att dressera – så påminner tumlare mer om katter.

– De är minst lika intelligenta som delfiner men har större integritet och min uppfattning är att de gör mer vad de känner för. Jag är nog själv också mer av en kattmänniska, säger Johanna och skrattar ännu ett av sina smittande skratt.

Några dagar senare möts vi igen, den här gången på naturum där Johanna håller på att packa inför morgondagens inventering av Kullabergs undervattensgrottor.

– Vi ska snorkla och inventera alla arter som finns i havsgrottorna, vilket aldrig tidigare gjorts. Vi gör det på uppdrag av Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, och datan förs in i Artdatabanken.

Det är ännu en blåsig, men strålande solig sommardag och det går inte att tänka sig en arbetsplats med vackrare utsikt. Terrassen med hela vida havet och Kullens spets nedanför är också en av Sveriges allra bästa åskådarplatser ifall man vill se tumlarskådespel.

– Jag är lite skadad för jag kan inte längre se ut över havet utan att omedvetet titta efter tumlare. Det roligaste jag vet är när besökarna läser våra skyltar om tumlare, kommer med frågor och vi sen kan gå direkt ut här och få syn på dem. Fast just idag är det svårt med så mycket vågor och skum, säger Johanna som i tumlarspaningen haft nära samarbete med Kullabergsguiderna, vars safariturer i gummibåt är mycket populära.

Det folkliga engagemanget för tumlarna är tacksamt tycker Johanna och ser det som en utgångspunkt för att öka människors värnande om hela det marina ekosystemet.

– Kunskap måste nå ut! Om man inte känner till vad som finns under ytan, och förstår att det är värt att ta hand om och bevara, hur ska man då ha intresse av att skydda det?

Hon brinner för att sprida vetenskapliga resultat och för att undervisa. Något av det roligaste hon vet är att jobba med barn som har en naturlig vetgirighet. Som marinbiolog anlitas hon till R/V Sabella vilket är Lunds universitets forskningsfartyg och tar med skolelever på havsutflykter. Tillsammans med barnen tar Johanna bottenprover både på mjuk, svavelstinkande botten 25 meter under ytan och på Sveriges troligen sista hästmusselbank vid Knähaken utanför Ven.

– Barnen tror ibland inte det är sant hur många djur vi får upp och att de finns här – spindelkrabbor, sjöborrar, eremitkräftor, sjöstjärnor. De misstänker att vi placerat ut dem, säger Johanna.

Under gymnasieåren på Kullagymnasiet tog hon dykarcertifikat och sneglade mot marinbiologiämnet på Campus Helsingborg, men utbildningen lades ner precis efter hon tagit studenten. De flesta av hennes klasskamrater valde studier som direkt ledde till jobb, själv blev hon osäker på vad hon skulle göra och det kändes inte självklart att få arbeta med det som enga- gerade henne mest – livet i havet. Hon jobbade på Ica i Höganäs, klädbutiken Noa Noa i Helsingborg och Mölle krukmakeri och kafé.

– Trots att hela familjen har det här intresset är det ingen före mig som sysslat med det professionellt. Mamma är skolsköterska och pappa jobbar på Ikea. Så det var på egen hand jag hittade fram till biologprogrammet i Lund som visade sig vara en väldigt flexibel utbildning och som gick att läsa med marin inriktning.

Båda hennes småbröder studerar idag också marina vetenskaper, fast i Göteborg, men Johanna vill inte ta åt sig äran av att ha banat väg, snarare är det den gemensamma uppväxten som format även deras studieval, tror hon.

– Vi tre är bästa vänner och på somrarna bor vi alltid alla här i Lerhamn, vi reser och dyker tillsammans och jag älskar att besöka dem i Göteborg, även om jag själv ogärna vill bo i en stad igen.

Förra hösten lämnade hon ett långvarigt förhållande och Malmö efter flera år där och i Lund. Från början såg hon det som ett nödvändigt ont att tillfälligt flytta hem till sin mamma och pappa samtidigt som hon arbetade på naturum och sökte medel till att fortsätta forska.

– Jag hade ju hellre bott själv om jag hade vetat var jag skulle bosätta mig. Det känns lite som ett misslyckande att bo hemma hos sina föräldrar i min ålder. Men vi har en bra relation och jag är väldigt tacksam över att jag kunde mellanlanda hos dem. Det har varit nyttigt för mig att starta om och känna att jag nu, när jag verkligen vet vad jag vill och vad jag värdesätter, har stora möjligheter att forma mitt liv så som jag önskar, säger Johanna och berättar att hon lätt blir stressad av prestationskrav.

Sinnesstämningen i hennes huvud påverkas också av hur omgivningen ser ut. Hon tycker inte om att omges av asfalt och höga byggnader utan vill kunna höra naturen runtomkring sig dagligen. Inte minst i ridningen känner hon total avkoppling, mest med unghästen Grása, ett islandssto med samma ljusbruna färg som mogen havre.

– Hon är helt underbar – lättlärd, känslig och en fantastisk vän, säger Johanna.

Johanna känner varenda stig och strand på hela Kullahalvön. Veckan efter vi ses flyttar hon ensam till en stuga i Nyhamnsläge som hon fått hyra.

– Det ska bli skönt att återigen få inreda mitt boende själv. Jag tycker mycket om att göra det fint hemma, att laga mat och bjuda hem vänner på middag.

Den stora hemkärleken till trots har Johanna också sett världen. Hon har rest till flera andra världsdelar som backpacker, första resan gick till Australien och Filippinerna då hon var 21 år gammal. Med lätt bagage har hon sedan väl påläst styrt kosan mot dykvatten i Mocambique, Panama, Nicaragua, Costa Rica och Indonesien, alltid med siktet inställt på att uppleva naturen.

Senaste resan gick till Indonesien i februari. Johanna och hennes bror Kristoffer dök vid Nusa Lembongan – en liten ö utanför Bali där det finns rev som kryllar av färgglada koraller och fiskar.

– Vi har båda en förkärlek för möten med stora djur under vattnet och precis som vi hade hoppats fick vi se massor av mantor som kan bli upp till sju meter. De simmade runt oss under ett helt dyk. Tyvärr lyckades vi inte få syn på någon klumpfisk, världens största benfisk, men nu har vi ju en anledning att åka tillbaka, säger Johanna som under resan även utbildade sig till rescue diver, det vill säga lärde sig allt man behöver för att som dykare kunna livrädda.

Om hon mot förmodan ännu inte fått besked om forskarpengar i vinter har hon en plan B, nämligen att åter resa till ett varmt dykställe med en mångfald av spännande djur och denna gång utbilda sig till divemaster  – vilket också varit en dröm. Mexikos vatten med favoriterna hajar, mantor och valar står högt på önskelistan.

– Jag vill leva med filosofin att allting är möjligt och att drömmar inte bara behöver förbli drömmar. Samtidigt försöker jag ständigt påminna mig själv om att livet inte bara går ut på att prestera och uppnå mål – precis lika viktigt är att vara lycklig i stunden. Och det är jag nu när jag återigen har nära till naturen och Kullaberg runt hörnet.