Jul i protest

Jul är en terror som drabbar den kristna delen av mänskligheten en gång om året. Så började jag uppleva saken redan som barn. Det berodde inte på att något saknades eller att någon drack för mycket alkohol. Allt fanns och de vuxna drack bara lagom mycket.

Det var snarare frambringandet av detta ”allt” som var problemet. Min mamma Ulla Moberg var en ambitiös husmor som tillbringade höstens kvällar med att sticka och sy julklappar, i ett sinnrikt system så att ingen mottagare skulle kunna spana in sin egen.

Julmaten förbereddes omsorgsfullt i veckor. Julbakandet omfattade allt, inklusive sju sorters kakor av vilka jag särskilt minns de platta runda som torkades hängande över en väl rengjord promenadkäpp. Pepparkakshuset ägnades en kväll för sig.

Den hemlagade leverpastejen var lika himmelskt god som köttbullarna och knäcken, som jag brukade föräta mig på redan på julaftons förmiddag. Vi barn hade godisförbud resten av året. Julfrosseriet när sötsaker plötsligt var tillåtna gav samma magknip varje år, jag lärde mig aldrig.

Den som inte åt godis fick 50 kronor att köpa julklappar för. Det var mer pengar på 50-talet, men det räckte inte! Vad kunde man göra själv? Hur skulle pengarna räcka?

Min barndoms jular brukade sluta i tårar. Mamma grät för att hon var helt utarbetad. Mina bröder grät för att deras julklappshögar var mindre än min. Det kunde nästan göra ont att öppna alla paket, i synnerhet om det medföljde någon ursäkt av typen: Det där tåget är så dyrt, därför blev det fler paket till Åsa.

Jag var storasyster med två yngre bröder. Det är mycket lättare att hitta gåvor till små flickor. Pojkars önskelistor upptar tunga och dyra saker, flickors är fulla av billigt fluff. Paket blev ett obehag. När jag flyttade hemifrån som 17-åring gick jag i strejk. Jag skulle inte ta emot och inte ge. De som inte fattat allvaret fick sina gåvor i retur.

Min första sambo tyckte lika illa om julen som jag. I hans dysfunktionella familj hade det aldrig funnits några jultraditioner. När jag för tio år sedan mötte min man Bror Boije var det vår, men till hösten insåg jag att jag hade blivit kär i en julälskare. Helst skulle julen vara som när han hade små barn som bodde hemma.

Nu var barnen vuxna och bodde långt bort! Jag som inte har några barn var beredd att kompromissa. Men vi två ensamma skulle aldrig klara att få fram den rätta julstämningen, det insåg vi. Vi har provat olika modeller. Reser vi till södra Europa brukar det ofelbart bli kallare där än i mannaminne. Vi har frusit i Provence och i Umbrien. Och haft det fint ändå, med ansjovis hemifrån till Jansson frestelse.

En gång var vi fyra vuxna i Stockholm. Vi åt hemgjorda inlagda sillar och favoriter från vars och ens julminnen. Julklappsutdelning förekom. Jag var skeptisk när Brors äldste son gav mig en bok som hette Min kamp. Författaren Karl Ove Knausgård hade jag hade läst om och detta var inget för mig, det var jag säker på. Men jag kikade ändå på första sidan. Då var det klippt! Jag kunde inte sluta.

Nu ser jag fram mot en jul med del 5, och kanske del 6, av detta härliga mastodontverk. Det kan alltså finnas något gott med julklappar: man kan få sitt liv berikat av någonting som man aldrig skulle kommit på tanken att önska.