Kvinnor med fåglar i kikaren
Mörka moln drar över himlen, åskan mullrar och regnet är inte långt borta. Åtta kvinnor som inte träffats förut är på väg till Hasslarps dammar för att skåda fågel tillsammans.
För första gången tar kvinnor nu på allvar plats i de tidigare mansdominerade ornitologiska föreningarna och i Kullabygden satsar man därför även på skådning bara för tjejer.
Det här är jättekul och något jag längtat efter, säger Åsa Gunnarsson som skådat i över 15 år. Det är roligare att vara ute med andra och tillsammans hjälpas åt att klura ut vad det är man ser.
En sparvhök sveper in över dammarna och Carina Palm förklarar hur hon så snabbt känner igen den och kan skilja den från en falk.
– Det handlar om formen, falken är smäckrare och det enda sättet att lära sig är att vara ute, ha med sig sin fågelguide och gärna anteckna i den vad det är som gör att man själv känner igen olika arter.
Carina sitter i styrelsen för KOF, Kullabygdens Ornitologiska Förening, och hon är även med i det kvinnliga fågelskådarnätverket Rapphönan. Flera gånger under kvällen säger hon att inga frågor är för dumma för att ställas, hon skapar en avslappnad stämning och är inte rädd för att själv erkänna att hon inte alltid är säker på vad hon har i tubkikaren.
För en oinvigd kan fågelskådning låta som en rätt så ensam sysselsättning. Man går ut en runda i skogen med sin kikare och lär sig känna igen fler och fler fåglar som flyger förbi. Men idag handlar det även ofta om stora drag där hundratals skådare samlas för att kunna kryssa ännu en art på sin personliga lista. Mobilen larmar så fort en raritet råkar dyka upp någonstans och snart är lämmeltåget på väg.
– Det är vansinnigt kul med larmet, det är en krydda i fågelskådningen att då och då få åka iväg för att se en riktigt sällsynt fågel. Men jag tycker lika mycket om att skåda ensam i duggregnet vid Svanebäcksören här i Viken, säger Eva Stenvång Lindqvist som förra året skrev Sveriges enda handbok i fågelskådning – Börja skåda fågel – tillsammans med Gigi Sahlstrand.
De två står även bakom nätverket Rapphönan, där runt 250 fågelskådande kvinnor diskuterar med varandra, delar med sig av sina tips och planerar gemensamma exkursioner. I våras åkte ett Rapphönegäng på 45 tjejer till Hornborgasjön i tre dagar och Eva och Gigi har blivit både förebilder och frontfigurer i Ornitologsverige.
– Vi har medverkat en hel del i radio och TV det senaste året och var på plats under Falsterbo Bird Show i början av september, berättar Eva. Vår förhoppning med både boken och nätverket är att många ska upptäcka hur roligt det är att skåda fågel och att fler tjejer vågar visa vad de kan. Jag tror att Rapphönan kan fungera som ett sätt att coacha kvinnor och uppmuntra dem att ta steget in i en förening.
Över dammarna i Hasslarp faller regnet igen. Det har det gjort ofta på sista tiden, vattnet står högt och många vadare har flugit någon annanstans för att leta mat.
– Det känns fattigt här i kväll, säger Carina. Vad säger ni om att åka till Sandön vid Utvälinge istället? Jag var där igår och då var det fullt av fågel.
Stränderna och Sandön längst in i Skälderviken är ett eldorado för många arter och i synnerhet vadarfåglar. Med sina långa näbbar och ben har de lätt att hitta mat i tången och dyn runt ön och trots att åskan tar i över land vågar vi oss ut på den långa bryggan.
Någon får syn på en häger in mot Vegeån och i sanden är det fullt av både kärr- och kustsnäppor. Gräsänder och enkelbeckasiner letar mat i vassen och efter ett lätt regn spricker himlen plötsligt upp över Kullaberg och solen kommer fram.
– Ser ni alla sädesärleungar som far hit och dit därute i sanden? Vi borde kunna få syn på en storspov, men det är svårt att se i det här motljuset.
Carina riggar upp sin tub och låter alla som vill titta i den. Hon förklarar att det ofta kan vara svårt att känna igen många av vadarna. De ruggar både höst och vår och när fjäderdräkten förvandlas kan de ibland se ut som helt olika arter. Därför är det viktigt att ha en fågelguide som visar honor, hannar och ungfåglar i både sommar- och vinterdräkt.
– Kom och titta här, är inte det en enkelbeckasin där borta i tången?
Efter en del diskussioner kommer Carina fram till att det är en strandpipare istället, enkelbeckasinen är större. Men snart kommer något annat flygande över vattnet, alla tittar uppåt och upptäcker en fiskgjuse som gör sitt kvällssvep in mot ön.
– Fiskgjusen kan göra otroliga dykningar om den får syn på något den vill ha, berättar Carina. Ofta när fåglar plötsligt lyfter är det för att de blir skrämda av en rovfågel. Då är det bra att titta upp för att se vad det kan vara. Kanske fiskgjuse, pilgrimsfalk eller en havsörn?
I vintras var det ett flertal havsörnar som kom in till skäret strax utanför Sandön för att leta mat när isen låg över viken. Både på Kullaberg och i Helsingborgs hamn häckar pilgrimsfalk och i markerna runt Stureholm mellan Hasslarp och Utvälinge kan man få syn på jaktfalk.
– Det här är ett fantastiskt skådarområde, säger Carina. Här finns en lång kuststräcka med mycket flyttfåglar,
Skälderviken är fullt av vadare och på Kullaberg kan man se både rovfågel och ugglor. Här är enkelt att skåda och vår förening har många engagerade medlemmar som gör ett jättefint jobb och kollar av olika områden.
KOF firade 40-årsjubileum förra året, har 500 medlemmar och samlar fågelskådare över hela nordvästra Skåne. Här, liksom på andra ställen, är det medelålders kvinnor som är den stora gruppen nya medlemmar.
– Mogna kvinnor utan små barn vill ha ett eget intresse. De vill träffa andra och gärna komma ut i naturen.
Dessutom fungerar fågelskådning ofta som en ventil i våra stressade och schemalagda liv. När man är ute varvar man ner, huvudet töms på tankar och man kan stå i timmar och bara titta i sin kikare, utan att känna hur tiden går.
Ute på Sandön upptäcker Carina en roskarl bland tofsvipor och starar som ivrigt snurrar runt på stranden. Någon tror sig se en raritet, men blir inte ledsen när det visar sig vara en vanlig mås. Här handlar det inte om att kryssa ovanliga arter, utan tillsammans uppleva en vacker sensommarkväll.
