Vid 55 började jag uppskatta sommaren
I början av 1970-talet skrev jag en krönika i Aftonbladet om att jag avskydde sommaren. Den väckte uppmärksamhet. Det kom till och med en reporter från Sveriges Radio på hembesök och intervjuade mig för att utröna om detta kunde vara sant. Jag hade skrivit att november var min älsklingsmånad. Var det en provokation?
Det var det inte. Är man ett sådant barn som helst sitter inne och ritar eller ligger i sängen och läser är sommaren ingen höjdare. Så fort det var uppehållsväder kom någon vuxen och påpekade att man måste ut i friska luften. Vid solsken blev tjatet från mamma riktigt besvärande. På den tiden skulle barnen fortfarande vara ute i solen.
Som tonåring glödstekte jag mig och betalar nu med en karta av leverfläckar över rygg och mage. Läkare har tittat, inget är farligt, än. Jag kan inte minnas att jag tyckte om att sola då heller, men alla andra var ju bruna.
Det tog ungefär till 55-årsåldern innan jag började uppskatta sommaren. Numera gläds jag till och med över träd och blommor, till min egen förvåning. Då är Skåne en fantastisk landsända, med mer än ett halvår av blommor och prunkande grönska.
Det är inte som i min tidigare hemtrakt Västerdalarna. Första sommaren jag bodde där var 1981. Det året föll en decimeter nysnö på morgonen den 12 juni. I år snöade det varje dag första veckan i maj, vid Sälens högfjällshotell så mycket att snöplogen kom med som nyhet i Rapport.
Att det finns höstdepressioner är välkänt. De nästan lika vanliga vårdepressionerna är så okända att datorns stavningsprogram inte ens vill godkänna ordet. Menar jag vår depression? Nej! Jag menar den humörsänkning som inträder hos en stor del av befolkningen i takt med att ljuset återvänder. Ofta i kombination med hemsk huvudvärk, ”vårmigrän” var skolsköterskans beteckning.
Det skarpa ljuset som avslöjar all smuts och allt skräp i omgivningen påverkar också något i ögats ljusreceptorer som kan orsaka huvudvärk. Jag har jämnåriga vänner som fått sin vårmigrän förvärrad med åren, i stället för lindrad som i mitt fall.
Kanske var jag nattmänniska för att jag mådde bättre ju mer av det skarpa ljuset jag kunde sova bort? Som barnlös frilansskribent, författare och översättare kunde jag fritt välja arbetstid. Det blev nätterna, när andra sov. Vid fyra eller sex på morgonen gick jag och la mig och sov bort förmiddagsljuset.
Nu är jag så kvällstrött att jag inte kan begripa hur det gick till. På samma sätt som jag efter fyllda 50 bytte dygnsrytm från nattmänniska till morgonmänniska bytte jag årsrytm: det höstmörker som jag tidigare välkomnade kan nu kännas tungt. Fast inte så att det leder till någon höstdepression.
Jag är fortfarande en höstmänniska. Mörkret är en lättnad, med den frihet det medför att få sitta inne och läsa i lugn och ro. Sommaren kommer att gå över, i år också. Fast i Sverige är sommaren snarare en religion än en årstid. Jag tål den mycket bättre nu än när jag var ung, men bara att antyda att ljuset kan vara ett problem känns som att häda något heligt.
