Åke Högmans Sommarkrönika

Han hette Carsten Wennerström, han som de här raderna handlar om.

Det finns en låt med Lars Winnerbäck, jag har glömt vilken, där han skriver om sin hemstad Linköping och att där ”inte fanns några salta historier i väggarna”. Eftersom alla människor är suckers för storys så känns det lite jobbigt när man tänker på Linköping på det viset.

För vi älskar ju berättelser, vi människor.

Under den coronatid vi förhoppningsvis allt mer har bakom oss så trycktes Pesten av Albert Camus i nyupplaga och fyllde uppenbarligen ett behov. Dagen efter att Edward Snowden i maj 2013 hade avslöjat NSA:s avlyssning av i stort sett hela världen så gick en gammal bokklassiker upp på Amazons Movers and Shakers-list med 6 021 % över en natt: 1984 av George Orwell, den ultimata storebror-ser-dig-historien.

Varför är det så? Peter Gärdenfors, kognitionsforskareskriver: ”Människan är det meningssökande djuret.”

Vi gillar när vi begriper saker, när tingen blir sedda för vad de är, när rätt lag vinner, när vi förstår varför vi går till jobbet. När sammanhangen blir tydliga. När jag som blivit Selma Lagerlöf-fan efter att ha läst Anna Karin Palms fenomenala biografi förstår i vilket hus Selma bodde sommaren 1906 i Mölle. Eller som när jag, under mitt resesällskaps alltmer högljudda suckande, T R O D D E mig ha lokaliserat Villa Nellcôte i Villefranche-sur-Mer på Franska Rivieran. Huset i vars källare Rolling Stones spelade in merparten av Exile on Main Street.

Jajamensan, det finns mycket som kan skapa mening.

Carsten Wennerström, frid över hans minne, körde under flera år en guidebåt runt Kullaberg. Jag var med under en tur när Gud var på sitt mest generösa humör: ingen råfukt innanför kläderna, inga isvindar i ens ansikte, inget regn på tvärs och kors, utan bara en enda stor generös flödande sol över en glittrande munter bölja. Carsten drog en rad historier, däribland den om den högt uppsatte nazisten som försvann uppe på berget och att det visade sig att det inte var ett attentat som man misstänkte i Berlin, utan att vinden tagit honom ut över stupet när han slog en drill. Så kan det gå när trycket är på.

Carsten berättade inte bara historier. Han var historia. Av den sorten som det inte går en på dussinet på, utan en som det finns endast en av i varje galax, han var en Keith Richards fast utan gitarr, en Picasso utan pensel. Han var sjömannen, den gudabenådade kocken, och allt-i-allon och hans trollspön var istället för gitarr och pensel: rodret, stekspaden och historierna.

Han var min vän. Han var mångas vän, på sitt Carstenska vis.  Han var dessutom en länk.

I biografin om hon som alltså bodde i Mölle en sommar, Selma, så gör Anna Karin Palm en intressant reflektion, en av många. Att den moderna tiden som ryckte fram i kölvattnet av industrialiseringen, alltså den under Selmas tid, skördade ett betydande offer och det var vår koppling bakåt, till tidigare generationer, till de döda, de som trampat på stigarna innan oss.

Det offret är än större i vårt febriga NU-NU-samhälle.

I Peter P Lundhs klassiska bilder kan vi fortfarande se dem som var i bygden när det begav sig och Mölle var en internationell angelägenhet. De som kom i tusental, för berget, baden och, flirterna och umgänget. De verkar ha haft kul på samma sätt som vi där de står i sina baddräkter på klipporna och i strandkanten. Erik Magnusson och Frederic Täckström har förtjänstfullt lyft fram dem i sina böcker.

Det finns en till. Fanns. Carsten. Men han skrev inte ner sina historier, vad jag vet, han pratade fram Mölles och bygdens själ.

Han var en länk till en försvunnen tid och till elementen. Minnet av honom på bänken utanför hans bod på Lyckliga gatan i Mölle hamn är det av en välfylld kyl med pilsner, en alltid lika välkomnande famn och en ingång till en annan värld så fort han öppnade munnen och de gjorde han ju rätt ofta. Han ledde oss till de för länge sedan försvunna krogarna i regionen, han lyfte fram de klassiska paradrätterna, den slagna bearnaisen, Toast Skagen, Biff Rydberg eller en torrmarinerad rostbiff som muntert fått gå på låg temperatur länge, länge.  Han uppmärksammade oss på växelspelet mellan nordan, östan och vindarna från väster och syd. Han var en länk till skeppen som gått i kvav vid Kullaberg, till en värld med handslag istället för signaturen på pappret, en värld där en kärring var en KÄR-ing och kärleken en konstant, till lösningarna som aldrig diariefördes, till det liv som på gott och ont levdes i samklang med det bakåt och det som för en framåt. Han var ett fyrverkeri av den sort som han själv hjälpte till att brassa av från sin båt vid storslagna bröllop uppe på Grand.

Ser ni honom, i luckan på Knafves med en bandana knuten över det röda hårsvallet? Hör ni honom? Jag gör det.

Det är alltså mycket som nu gått förlorat, allt mellan stekspaden och rodret och det är en faslig massa det kan ni tro. (Även om han enligt Unn sitter i en bar på andra sidan det stora havet, ja såklart gör han det). Så må nya röster sjunga! Vi behöver det. För vi är suckers for stories. Thanks C.

Lyssna på Åke Högmans låt Mölle: