Bastulovers

Kvickbadets nya bastu är redan en succé. Som inslag i julens ständiga fixande kan den utnämnas till en sann lisa för själen.

För den oinvigde är det lockande att utnämna Kvickbadets bastu till en av Sveriges finaste. Rena linjer, spatiöst, naturlig färgskala – och havet utlagt bara några nakna steg bort över trätrallen. Före detta stadsarkitekt Christer Thorstensson gjorde ett gott jobb, och tillsammans med bastuföreningens visioner skapade han faktiskt något som har fått en del flyktsugna invånare att stanna kvar i bygden, och några andra att helt enkelt flytta hit.

– Det var egentligen kommunalråd Péter Kovács idé för åtta år sedan, säger Inger Brantmark, kassör i bastuföreningen, han visste att vi var ganska många som körde till Helsingborg för att kunna bada. Så det blev ett test med en ”friggebod” på 15 kvadratmeter, och den blev överfull på en gång. Och med tanke på hur folk kör långväga för att bada i den här nya bastun så blir väl den snart för liten också.

Även om Inger och bastuväninnorna Lotta Klang och Eva Jönsson (båda engagerade i styrelse och förening) var väldigt fästa vid den lilla bastun, så erkänner de att det ju var lite ”knökigt” att trängas där, rumpa mot rumpa. Ibland bytte de om utanför för att överhuvudtaget få plats.

– Men det klart, den här nya kostar skjortan att värma upp, konstaterar Inger.

Och värmen är ju den enda saken en bastuförening inte kan tumma på…

Varför bastar ni?

Lotta: För mig är det total avkoppling, man ”lättar” som människa, och dessutom är det socialt. Jag har kallbadat i femton år.

Eva: Kombinationen hetta och kyla är suverän. Man håller sig frisk, ingen av oss är någonsin förkylda. Efter ett bastubad känner jag mig alldeles len i huden och blodcirkulationen ökar i hela kroppen.

Inger: Jag tror inte det finns några nackdelar. Jag känner till och med dem som har högt blodtryck och ändå mår bra av att basta. För mig har det varit en livsstil sedan jag var ung. Det är som meditation, man går in i sig själv.

Fast det klart, den där sociala biten slår ofta över och navelskåderiet bryts med prat och surr.

– Musklerna blir som gelé när man bastat en stund, men hjärnan är ju alldeles klar, säger Lotta.

Alla är överens om att det blir en unik gemenskap i bastun, man sitter där som man är, ingen är bättre än den andra. En kropp är en kropp är en kropp. Och de trevande, lugna samtalen har flera gånger lett till vänskap utanför träväggarna.

– Men en del känner man aldrig igen när de har kläder på sig, säger de med ett skratt.

I nuläget är det över trehundra som ingått medlemskap och anmälningarna strömmar in i en takt som de knappt hinner med.

– Och det är bra, pengarna behövs ju. I och med att det kostar flera hundra kronor varje gång att värma upp bastun så går vi ändå knappt runt, säger Inger. Vi behöver både sponsorer och medlemmar som betalar säsongskort. Det är mycket ideellt jobb bakom, alla vi tre går in som bastuvärdar på olika tider.

Söndagsmorgnar är bästa stunden om man vill ha det tyst och lugnt.

– Att bara sitta och glo är underskattat, säger Eva och fäster blicken mot det brusande oktoberhavet.

När termometern sakta passerar 80 grader reser sig alla tre med blossande kinder och går ut i höstvinden, slänger handdukarna och kliver ner i vattnet. Betyget om dagens dopp blir bra, det kommer inga spontana ”Fy f-n vad kallt!” utan mer lakoniska konstateranden som ”Nu domnar mina handleder” och ”Vad många maneter här var”.

Tillbaka inne i hettan spelar kylan ingen som helst roll. Då suckar de och sjunker tillbaka, blundar och njuter. Ordet ”skönt” räcker inte till.