Stjärnan på slottet
Marika Lagercrantz har varit en klart lysande stjärna på den svenska kulturhimlen i decennier. I sommar återvänder hon till Sommarteater på Krapperup och Helsingborgs stadsteater som ger Shakespeares Som ni vill ha det. Kullalivs Johanna Nihlén har träffat Marika Lagercrantz i ett samtal om teater, karriär och kulturens plats i livet.
Marika Lagercrantz relation till Kullabygden inleddes redan 1993 när hon gjorde en bejublad huvudroll i Helsingborgs stadsteaters uppsättning av Tennessee Williams Linje lusta.
– För att väga upp all ångest som den psykotiska Blanche Dubois brottas med i pjäsen behövde jag komma till en lugn och vacker plats på fritiden. Det blev Mölle där vi hyrde ett hus och jag blev helt förälskad i bygden, berättar Marika när vi ses på ett soldränkt kafé i Helsingborg, ett stenkast från stadsteatern där hon nyss träffat Yvonne Ericsson, scenograf och Ulf Dahlström, kommunikationsansvarig.
Den senare inleder i mars tillsammans med Kullaliv en serie samtal på Höganäs saluhall med Marika som första gäst.
Marika har tidigare medverkat i Sommarteater på Krapperups utomhusteatrar och sedan ett par år tillbaka ingår hon också i det konstnärliga råd som leder gruppen.
Familjen har sommartid bott i både Lerhamn och Arild.
– Men på vintern går inget upp mot Mölle. Det ligger där som en Sveriges sista utpost i väster och blickar ut mot havet. Jag tror att det gör något med människor att bo så tätt omringade av hav och klippor. Man blir beroende av varandra och det skapar sammanhållning. Jag ångrar inte mycket i livet, men något jag ångrar är att vi inte slog till och köpte huset i Mölle när vi fick erbjudande om det för många år sen.
Flera kafégäster ler igenkännande mot Marika när hon beställer kaffe, smoothie och het morotssoppa till lunch vid bardisken. Det är bara drygt en vecka sedan hennes program i årets omgång av Stjärnorna på slottet sändes på SVT och hon har fått varm respons från tv-tittare som berörts, inte så mycket av de bråk mellan andra medverkande som en del tidningar valt att fokusera på, som av hennes levnadsberättelse.
– Det är inte varje dag det visas ett sådant intresse för ens person och det är ett fantastiskt proffsigt team bakom programmet. För mig som vuxit upp i en miljö där kulturmännen krävt allt syre kändes det extra viktigt att få vara med och berätta min historia.
Hon föddes 1954 i Solna rakt in i kultureliten som nummer fyra av fem syskon. Hennes far var den legendariske kulturskribenten och författaren Olof Lagercrantz, tillika Dagens Nyheters chefredaktör under 15 år. Som ung och lungsjuk poet på 1930-talet vistades han en sommar i skärgården hos den finlandssvenske filosofen och författaren Hans Ruin, vars dotter Martina Ruin är Marikas mor. 30 november 1939 bröt finska vinterkriget ut och huset där familjen Ruin bodde i Helsingfors bombades samma eftermiddag.
– Min morbror blev krigsbarn i Sverige och mamma blev inackorderad hos pappa i Stockholm. En dag kysste han henne i hissen och mamma telegraferade hem till Finland: ”Nu gifter jag mig med Olof!”, berättar Marika.
Fadern engagerade sig starkt i Finlands öde och skrev bland annat skriften Finlands sak är vår som trycktes i 900 000 exemplar.
– För mamma har skräcken för bomber och krig blivit bestående genom livet och även gått i arv till oss barn.
I Stjärnorna på slottet berättade Marika öppenhjärtigt att hon som liten flicka jämt fick höra att hon var så otroligt söt medan bröderna uppmuntrades till skrivande och konstnärskap. Hennes pappa var som inflytelserik kulturpersonlighet en frånvarande familjefar och förväntan på henne låg mest i att hon skulle hitta en begåvad man till make.
– Min mamma är djupt intellektuell och var min pappas musa, hjälpte honom med allt han skrev, samtidigt som hon tog hand om oss fem barn och drev en uthyrningsverksamhet – vi hyrde ut rum till hyresgäster som hon servade och städade åt. Kvinnorna i min släkt blev antingen galna eller osynliggjorda. Samma i litteraturen. Trots att jag växte upp med böcker, böcker, böcker fanns inga berättelser för mig att identifiera mig med. Inte förrän jag på egen hand upptäckte flickböckerna som jag läste i smyg under täcket…
Redan när Marika var sex år började hon emellertid också spela teater i den kommunala barnteatern Vår teater i Stockholm och som tonåring medverkade hon i både radioteater och Leif Krantz tv-serie Modiga mindre män. Efter naturvetenskapligt gymnasium fick hon nys om en sommarteaterkurs i Malmö med fokus på mim, dans och slagsmålsteknik och flyttade ner.
– Jag hade en otrolig längtan efter att komma bort från orden och hitta mitt eget språk. Jag visste tidigt att jag som ung kvinna var tvungen att gå min egen väg.
I Malmö gick hon med i flera teaterföreningar, hela tiden med fysisk, men också politisk, teater i centrum. När Chris Torch, medlem i The Living Theatre, USA:s äldsta experimentella teater, kom till Sverige 1977 med en soloföreställning blev Marika eld och lågor.
– Jag sprang efter honom i allt han gjorde och det visade sig att han ville starta en cirkus med människor från olika samhällsklasser och länder. Och det gjorde vi. Vi var pionjärer inom nycirkus i Sverige, som Tilde Björfors, grundare av Cirkus Cirkör snällt har sagt.
Medlemmarna kallade sig ett internationellt aktionsgatuteaterkollektiv och både arbetade och bodde ihop.
– Chris och jag blev ett par och hela Jordcirkus var som en enda stor familj. Vi grälade om allt utom pengar, säger Marika.
1978 deltog Jordcirkus i Mullvadsockupationen, en av 70-talets största politiska manifestationer. Det var en ockupation av fyra bostadshus i kvarteret Mullvaden på Söder i Stockholm i syfte att förhindra rivningen av dem. I nästan ett år bodde Marika i ett av husen, kittade fönster, lagade kakelugnar, målade, lagade mat, tog hand om narkomaner och kämpade med teater och musik för rätten att bo billigt. Med Jordcirkus kollektiva teaterföreställning Mullvadsoperan blev kampen uppmärksammad långt utanför tullarna, även utanför Sveriges gränser. Men det hjälpte inte. Polisen tvingade slutligen ut ockupanterna, Marika med flera dömdes villkorligt för egenmäktigt förfarande och husen revs.
– Det var sorgligt och tog lång tid att komma över. Samtidigt lärde jag mig väldigt mycket om samhället, säger Marika.
I Jordcirkus var hon inte bara skådespelare utan också regissör, manusförfattare och under flera år konstnärlig ledare. Det stora konstnärliga genombrottet kom 1982 när hon regisserade Blodsband som var en bearbetning av Gabriel Garcia Márquez roman Hundra år av ensamhet. Teaterkollektivet turnerade i hela Europa och USA och fick lysande recensioner.
– Framgången var enorm och vi fick många priser. Helt enkelt för att vi hade så bra föreställningar.
Parallellt med Jordcirkus som erövrade gaturummet med sitt engagemang för fred, rättvisa och miljöfrågor fick Marika andra uppdrag. 1979 föddes hennes och Chris Torchs dotter Moa och dagen efter nedkomsten fick hon erbjudande om att spela huvudrollen, Indras dotter, i August Strindbergs Ett drömspel.
– Det var kultureliten; bland andra Börje Ahlstedt, Erland Josephson, Sven-Bertil Taube och så jag, en gatuartist. Porträtt av mig tapetserade sen hela stan. Det var fantastiskt, men oerhört tufft. Jag ammade min dotter, åtta månader, på lunchen när vi började repetera, och var som nybliven mamma mycket känslig. Jag minns att regissören, Johan Bergenstråhle, under en repetition sa ”Män behöver ett krig för att kunna utvecklas i sin manlighet” och jag började gråta. Han sa det säkert av någon bra anledning, men jag som var aktiv fredskämpe mot kärnvapen tyckte det var förfärligt.
Solen gassar genom fönstret, Marika svettas med yllekläder närmast kroppen och vi lämnar kaféet för en fotosession i Sofiero slottsträdgård där sommarens vandringsteater, regisserad av Martha Vestin, utspelar sig.
Scenografen Yvonne Ericsson följer med och inne i slottet, på andra våningen där gamle kungen brukade vistas om somrarna, hjälper hon Marika att klä sig i en gammal scenkostym från 1921, närmare bestämt från Shakespeares Trettondagsafton som invigde nuvarande stadsteatern.
– Scenkläderna inför sommaren är inte klara, men jag tänkte att den här kunde passa, säger Yvonne och rättar till den vita så kallade pipkragen.
Marika är mån om att Kullalivs fotograf även ska fånga Yvonne, ”en oerhört duktig scenograf”, med kameran.
– Som skådespelare blir man inte sin roll utan scenografi, masker och kostymer. Det individuella behövs men alla är lika viktiga. Alla har betydelse för berättelsen samtidigt som alla är underställda den. Det är som att bygga ett demokratiskt samhälle, säger hon.
Teaterscener i hela Norden och film har varit ett ständigt växelbruk genom hennes långa skådespelarkarriär.
– Jon Lindström är den filmregissör som betytt allra mest för mig och gett mig stora roller till exempel i Drömmen om Rita, Kronvittnet och Emma åklagare. Hans fru Rita Holst skriver manus och de jobbar verkligen som ett team, säger Marika vars starka porträtt av Viola i Bo Widerbergs Lust och fägring stor nog annars är hennes mest kända filmroll på vita duken.
– En fördel med film gentemot teater är att filmerna finns kvar. Min stora sorg i livet har varit att teatern är en dagslända och att jag inte förmått skydda verken vi gjorde med Jordcirkus. Varje sista teaterföreställning är ett slags sorg – det uppstår alltid en stor tomhet efteråt. I grund och botten tror jag teater handlar om att träna sig inför döden.
Marika lämnade Jordcirkus 1987 och hade då separerat från Chris Torch och blivit tillsammans med nuvarande maken, Peter Bergehed, även han medlem i kollektivet och vän till Marika sedan hon var 17 år.
– Jordcirkus var min familj och hela mitt liv. Det var ett stort brott, men jag kände att jag inte kom längre rent konstnärligt.
När Marika fotograferas förvandlas hon plötsligt till den narr hon i sommar ska spela i Som ni vill ha det. Med en stämma som liknar Gollums i Sagan om ringen svansar hon runt en kungabyst och spelar en trudelutt på en flöjt.
– Den här manlige narren är just nu min drömroll. Faktiskt har jag spelat narr en gång förut. Det var när Louise Hoffsten, Karin Wistrand och jag gjorde rockteatern Rockens kvinnor om Big Mama Thornton, Janis Joplin, Patti Smith med flera. Vi gav tillbaka Hound Dog från Elvis till Big Mama Thornton som gjorde originalversionen. Låten handlar egentligen om en man som doppar kuken lite överallt, ursäkta språket.
Under årens lopp har hon samarbetat med många musiker, till exempel Jerry Williams, och gjort musikaliska tolkningar av lyrik, inte minst Olof Lagercrantz.
– Alla frågade mig jämt om pappa så tillsammans med musikern Nils Personne gjorde jag en personlig föreställning som vi turnerade med, bland annat till Helsingborg.
I april gästar hon åter Helsingborg med en annan lyrisk konsert, nu med Elise Einarsdotter, pianist och kompositör.
– Jag har på sistone snöat in på gamla svenska och finlandssvenska sånger, faktiskt en del tyska också. Tidigt fick jag också lära mig att det var bra att kunna dikter utantill ifall livet blev hårt, säger Marika som trots att hon som ung ville lämna böckernas värld ändå alltid varit en storläsare.
Nyligen har hon avslutat Ebba Witt Brattströms Stå i bredd – 70-talets kvinnor, män och litteratur och just nu läser hon Tiden second hand: slutet för den röda människan av Svetlana Aleksijevitj.
År 2011 tog yrkeslivet en dramatisk vändning då Marika blev utsedd till Sveriges kulturråd i Berlin.
– Jag såg en annons i tidningen och sökte tjänsten helt enkelt. Visst, jag hade bred erfarenhet och kunde tyska, men blev ändå smått chockad när jag fick jobbet.
Som kulturråd var hon 57 år gammal anställd för första gången i sitt liv och kunde ta ut betald semester. I nästan fyra år var hon statens tjänsteman som skulle främja svensk kultur i Tyskland och agerade bland annat för att näringslivs- och politikerbesök skulle innehålla kulturinslag.
– I Tyskland, liksom nästan alla andra länder är kulturen en integrerad del av samhället och ett ständigt samtalsämne. Eller se bara på en tidning som Die Zeit, min favorittidning: om det så är en lång artikel om teknik innefattar den även humanistiska perspektiv. Men Sverige är ett kulturellt undantag. Det är som om renässansen aldrig nådde hit. Jag myntade uttrycket ”Det är tråkigt att äta middag med en svensk” medan jag var i Berlin, men försökte göra något åt det, till exempel genom att bilda de svenska näringsidkarna och besluta att alla officiella konferenser skulle innehålla kulturinslag.
Kunskaperna från Tyskland tar hon med sig när hon nu, som nyutsedd ordförande i Klys, Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd ska företräda kulturutövares intressen runtom i landet.
– Det är ingen tjänst utan ett hedersuppdrag som ligger mig varmt om hjärtat. Det är så många som ägnar sig åt konst, men har det otroligt tufft, inte minst ekonomiskt.
I år väntar annars skådespelarroller på teatrar i både Estland och Norge. Marika, idag mamma åt tre vuxna döttrar och mormor åt tre pojkar, skulle gärna se fler bärande roller för äldre kvinnor.
– Ungdomskulten är förfärlig – att det läggs en sådan vikt vid att vara ung och lovande. För vi blir ju bara bättre och bättre med åren, säger hon och citerar Francesco Petrarca:
”Att så många gubbar äro narrar kommer sig av att de var narrar redan som unga. Anklaga inte ålderdomen…”
* * *
Marika Lagercrantz i Helsingborg och Höganäs i vår och försommar
Samtal i Saluhallen – Marika Lagercrantz i teatersamtal med Ulf Dahlström från -Helsingborgs stadsteater.
Var: Höganäs saluhall
När: 19 april klockan 18
Soppteater: En kort resa tur och retur – musik och poesi med Marika Lagercrantz & pianisten Elise Einarsson.
Var: Helsingborgs stadsteaters foajé
När: 21 april
Som ni vill ha det – William Shakespeares lantliga komedi i regi av Martha Vestin, ett sam-arbete med Sommarteater på Krapperup.
Var: Sofieros slottspark
När: 12 maj till 11 juni.
