Vinbönder på frammarsch
Sommar 2012: några av landets främsta vinskribenter samlas för en exklusiv provning i en vinkällare strax utanför Arild. De är en liten skara utvalda som har kommit för att doppa sina känsliga luktorgan i kupade glas med svenskt vin. Ja, just det: svenskt vin.
Bara att bjuda in dem är förstås modigt. Rentav på gränsen till dumdristigt. De flesta av dessa bistra smakfantomer har de senaste åren varit tämligen hänsynslösa i sina omdömen om svenskt vin. Med dräpande fyndigheter har de i sina spalter raljerat över svenska vinmakare och deras produkter. ”Hellre än bra”, har varit en av de mest välvilliga beskrivningarna.
Och faktum är att vinskribenterna inte är ensamma. Den allmänna uppfattningen bland en stor skara förståsigpåare är att drickbart vin helt enkelt inte kan odlas norr om den 50:e breddgraden. Denna magiska linje som delar Tyskland på mitten i höjd med Frankfurt, och som förpassar det nordligaste av Frankrike till brännvinsbältet. Söder om linjen finns möjligheterna, norr om bara omöjligheter.
Men: där i en svensk vinkällare på Kullahalvön händer något. Kartan ritas om en aning. Vinskribenterna lyfter sina näsor ur glasen, ser lite villrådiga ut, smakar, smackar, och så reser de hem till sina redaktioner och skriver att de har skådat ljuset. De har fått en uppenbarelse om att det omöjliga kanske trots allt är möjligt. Att den 50:e breddgraden verkar har klättrat norrut. Att Sverige kan producera riktigt hyggligt vin och att det bästa odlas på Kullahalvön i nordvästra Skåne.
Göteborgs-Postens Thomas Grehn, en man som ensam kontrollerar vad hela Västsverige dricker på fredagkvällarna, skriver: ”Svensk (läs: skånsk) vinodling har en framtid och framtiden är ljus (läs: vit).” För så är det; även om det odlas röda druvor också så är det vitt vin som allmänt bedöms vara Sveriges vinframtid – åtminstone inom överskådlig tid.
Att vinprovningen ägde rum på Arilds vingård är förstås inte någon slump. Det är den största av de tre kommersiella vinproducenter som finns inom mindre än ett par kilometers radie på Kullahalvön; tre gårdar som alla producerar vin som finns till försäljning på lokala krogar, på Systembolaget, eller på egna serveringar och evenemang. Annette och Jonas Ivarsson är paret bakom Arilds vingård, två entusiaster som för bara tio år sedan inte hade en aning om att de skulle börja odla vin. Men så köpte de en gård mellan Arild och Brunnby där det råkade finnas en gammal vinranka och eftersom deras vinintresse var stort så ledde det ena till det andra.
– Annette är vinmakaren och jag är vinbonden, säger Jonas. Det är hon som har en gedigen utbildning och som håller i våra provningar.
Det har gått över ett år sedan provningen med vinexperterna och vi sitter i det lilla konferensrummet som är iordningställt i vinkällaren. Utanför står några tomma tankar som snart kommer att fyllas med årets skörd. En anställd brottas med några bångstyriga flaskor mousserande vin som ska få kork, och längst in skjuter två välvda tegelgångar in i underjorden – lagringskällaren – byggd av överblivet tegel från en gammal skorsten på Höganäsbolaget.
– Det har varit en brant inlärningskurva under de första åren, säger Anette. Vi pluggade, planterade och byggde om vartannat, och 2010 gjorde vi vårt första vin. Det fick en lite för hög syra, så vi bestämde oss för att göra mousserande av det, men faktum är att det sedan låg till sig riktigt bra. Sedan dess har vi hittat fram till en betydligt bättre balans och ett vin som vi är riktigt nöjda med.
Hon berättar att klimatet på Kullahalvön lämpar sig väl för vinodling. Närheten till havet ger en mildhet under vår och höst, vinden torkar upp, sluttningarna och jordmånen är utmärkta. Allt det där som vinmakare brukar kalla för terroir, ett uttryck som gärna omhuldas med en viss mystik. Annette och Jonas är däremot mer pragmatiska.
– Det går lite till överdrift med snacket om terroir. Det är inte konstigare än vilket lantbruk som helst, det handlar bara om att lära sig vilka förutsättningar som gör att det växer bäst, säger Annette.
En av hemligheten bakom en framgångsrik svensk vinproduktion är att inse att många av de druvor som vi känner till från etablerade vinländer, inte lämpar sig för vårt svenska klimat. Det krävs något annat. Och druvan framför andra heter solaris. De flesta svenska vinproducenter använder den till sitt främsta vita vin, däribland alla tre gårdarna på Kullahalvön.
På vingården Villa Mathilda, bokstavligt talat uppför vägen från Arilds vingård, huserar Marie-Louise och Carl-Magnus Hedin. Deras vingård är mindre än de lokala kollegornas, men passionen är enorm.
– Vår filosofi är att småskaligheten passar oss, för då kan vi lägga all vår energi på att jobba med kvaliteten. Vi är väldigt hårda mot oss själva på den punkten och vi gallrar hårt, med resultatet att produktionen blir mindre än om vi varit lite mer generösa med vilka druvor som får gå med, säger Carl-Magnus.
Både han och Marie-Louise är utbildade i vinkunskap, oenologi, och de planterade sina första vinstockar på gården 2006. Först fyra år senare tog de, enligt konstens alla regler, sin första vinskörd. Förra året var en ganska dålig säsong vädermässigt, men i år är de hoppfulla.
– Det ser mycket bättre ut. På våra breddgrader måste man ha respekt för klimatet och det är viktigt att anpassa sig till det. Vår uppfattning är att man inte ska hålla på med chardonnay och andra druvor som lämpar sig bättre för sydligare breddgrader. Därför är solaris perfekt.
Marie-Louise konstaterar att det är roligt att inte mindre än tre gårdar i bygden producerar vin. Hon är själv uppvuxen i trakten och säger att det känns bra att kunna ge något tillbaka, genom att bidra till det spirande mat- och dryckeshantverket på Kullahalvön. Någon konkurrenssituation tycker hon och Carl-Magnus inte att det finns, utan varje gård har sin profil.
– Förhoppningen är att vi gemensamt kan etablera det här som en egen, erkänd vinregion, en appellation. Alla förutsättningar finns, för är det någonstans i landet man ska göra vin så är det här på Kullahalvön. Lagarna har inte riktigt hängt med, men vi känner att intresset sakta börjar vakna, så vi är optimister.
Marie-Louise och Carl-Magnus tycker att det är lite problematiskt att svenska viner ofta drar iväg i pris. Det skapar en onödig barriär mot konsumenterna. Själva har de valt att försöka hålla en så låg prisnivå som produktionen medger.
– Svenskt vin kan inte längre rida på nyhetens behag och exklusivitet, vi måste konkurrera med kvalitet och prisvärdhet. Där ligger vi i mittsegmentet på restauranger och det har visat sig vara en bra modell för oss, säger Carl-Magnus.
Och precis som när vinskribenterna provade de svenska vinerna förra sommaren så har restaurangbranschen varit positiv. Den stjärnbeströdde krögaren Ulf Wagner, som sedan 2011 driver anrika Sjömagasinet i Göteborg, släppte nyligen in Villa Mathildas Solaris 2011 i sin erkänt förstklassiga vinmeny. Ett erkännande som Carl-Magnus och Marie-Louise givetvis är mycket stolta över.
Bygdens tredje kommersiella vinproducent, Kullahalvöns vingård, har en dramatisk historia som få i bygden har kunnat undgå. Den tidigare ägaren dog under tragiska omständigheter för ett par år sedan och när dagens ägare, Lillebror Fridh, tog över så tvingades han mer eller mindre att börja om från början.
– Hela skörden hade gått förlorad och vingården låg i förfall. Men jag kände att här fanns en potential och eftersom jag i tio års tid hade letat efter en vingård att köpa och driva så passade det mig perfekt, säger han.
Det har hunnit bli oktober och Lillebror håller på att avsluta årets skörd. De vita druvorna är redan plockade och endast några rader återstår av de röda. Solen kikar fram mellan strimmor av blygrå moln och värmer välkommet när han och några vänner sitter på pallar och klipper klasarna med sekatör. Ranka för ranka, rad för rad.
– Jag har ingen formell vinutbildning, men har länge haft ett stort intresse och min svärfar hade vingård i Ungern så jag var ganska väl bekant med hur vinproduktion går till redan innan jag drog igång, berättar Lillebror.
Han odlar bland annat solaris och den röda druvan rondo, och han producerar såväl rosé, som vitt, som mousserande vin. Och för att bättre utnyttja sina lagringstankar maximalt, så använder han dem även till ölproduktion. Vinet ligger där nämligen bara i fyra–fem månader innan det buteljeras, så istället för att tankarna ska stå tomma större delen av året så brygger han öl i dem.
– Det har varit intressant att se hur utvecklingen snabbt har gått från att vi svenska vinmakare var nästintill hånade och bespottade, till att folk idag är väldigt nyfikna på vad vi håller på med. Förr kunde man höra att ”det är bra för att vara svenskt vin”, något som alltid sas med lite nedlåtande tonfall. Idag påstår jag att vissa svenska viner håller hög klass även i en internationell jämförelse.
Och det är med en stolthet över sina egna produkter som han rycker på axlarna åt frågan om varför svenska viner ofta betingar ett förhållandevis högt pris.
– Varför ska vi inte mäta oss med de bästa i världen?, frågar han. Visst handlar prislappen delvis om att produktionen är begränsad, men jag anser att mitt vin är värt pengarna. Och det verkar faktiskt många konsumenter också tycka, även om svenska alkohollagar gör det svårt att få ut produkterna på ett bra sätt.
Han är inte särskilt optimistisk när det gäller att få till stånd gårdsförsäljning av vin inom överskådlig framtid. Tror att det snarare kommer att dröja tio–femton år innan förslaget har tragglats genom alla instanser och det eventuellt kan bli tal om att få sälja direkt till konsument på gården. Så tills vidare är det krogar, Systembolaget och provningar för slutna sällskap på gården som gäller.
Utanför huset drar en västlig vind genom de avplockade rankorna. Vinbladen har gulnat. Det är slutet på det kanske bästa odlingsåret hittills för vingårdarna på Kullahalvön.
