Vinden vänder i Mjölhult

Mjöhult ligger i Kullabygdens utmarker, långt från de pittoreska gatorna runt hamnarna i Arild och Viken. När järnvägen lades ned på 1970-talet försvann nästan alla företag, butiker stängdes och byns glansperiod var förbi. Men vindarna har vänt. Idag är Mjöhult en plats som attraherar barnfamiljer, konstnärer och företag med hela Sverige som marknad.

Jag känner mig privilegierad som får leva så här. Man når det mesta på en kvart samtidigt som man verkligen är på landet. Jag uppskattar alltid att komma hem till lugnet här i byn och på Svedberga kulle har vi fantastisk natur alldeles runt hörnet, säger Lennart Andersson, ordförande i Mjöhults byaförening.

Lennart är född i en familj som bott i Mjöhult i generationer. Han är en av författarna till Mjöhultsboken, som skildrar byns utveckling till ett jordbrukscentrum i Kullabygden efter att järnvägen drogs fram 1885.

På 1960-talet var Mjöhult fortfarande ett blomstrande samhälle med värdshus, hantverkare och ett brett utbud av butiker. 1990 nådde Mjöhult botten befolkningsmässigt med 242 invånare, men idag bor närmare 300 personer i byn.

– Många entreprenörer och barnfamiljer väljer att flytta hit och flera som bott här tidigare flyttar tillbaka. Vi har aldrig varit så många som nu, säger Lennart och visar flera hus i byn som länge stått övergivna, men som nu håller på att renoveras.

Man kan se bröderna Carlssons köp av Kulla­must 1994 som ett startskott för en mer positiv utveckling i byn. Några år senare började Antonio Grifó och Maria Montelius-Grifó renovera och förvandla Oscarsgården i utkanten av byn till en italiensk krog. Idag är det fullsatt alla dagar de har öppet. Även Lantmännens nya ägare One4event bidrar till mer liv och rörelse i byn, liksom flera konstnärer och andra företag som flyttat hit de senaste åren.

2006 satsade Älvsbyhus på att bygga sexton nya villor längs Byggmästarvägen i centrala Mjöhult. Idag har William Nordén, som äger Lönhults gård och marken intill, planer på att bygga ytterligare ett tjugotal nya bostäder.

– Kommunen är positiv till utbyggnad och tycker att det är bra att det byggs även i de mindre byarna. När det gäller Mjöhult har vi ett pågående planärende, men det återstår en del arbete inför ett utställningsförslag. Sen kan vi tillsammans med exploatören gå vidare med detaljplanen, säger Daniel Axelsson, planarkitekt på stadsbyggnadskontoret i Höganäs.

När man talar med mjöhultsborna är det nästan bara de usla kommunikationerna de klagar över. De dagliga bussturerna till Höganäs eller Hjälmshult kan man räkna på ena handens fingrar och på helgerna går de inte alls.

– Som läget är nu är vi helt beroende av bilen när vi till exempel ska handla eller våra barn och ungdomar ska till sina aktiviteter. Vi skulle vilja ha en förbindelse med Ängelholm och en ny linje från Jonstorp till Helsingborg, säger Lennart Andersson.

En Skånsk Zeppelinare

När du plötsligt blir sugen på zeppelinare eller andra litauiska specialiteter, då har du inte mycket att hämta i Sveriges krogvärld. Om du inte är i Kullabygden, förstås. I Gunnestorp finns nämligen landets enda litauiska restaurang.

– Vi öppnade för tre år sedan och satsar på både svensk och litauisk mat, berättar Virgis Sauklys som driver Gunnestorps Gård utanför Mjöhult tillsammans med sin familj. Jag hade jobbat i Farhult i tio år, drömde om att starta eget och slog till när den här gården blev till salu.

Efter omfattande renovering och ombyggnad är krogen nu en populär träffpunkt för många av de litauer som arbetar i bygden och man planerar även att öppna en butik med litauiska livsmedel inom kort. På vardagarna serveras hemlagad lunch och i festlokalen i det gamla stallet finns det plats för 250 personer. Här firas allt från stora kalas och bröllop till svensk midsommar och äkta zeppelinarkvällar.

– Zeppelinare är vår nationalrätt, förklarar Ugne Sauklyte, Virgis 18-åriga dotter som hjälper till i restaurangen. De påminner om avlånga kroppkakor med deg av kokt och råriven potatis och köttfärsfyllning. Vi serverar dem med hackad bacon och crème fraiche och de kvällarna har vi nästan alltid fullt i restaurangen.

Från fläsk till upplevelser

Lönhults gård, strax utanför Mjöhult, var en gång i tiden en av Sveriges största producenter av griskött. Nu satsar man på hästar, upplevelser och på att bygga nya bostäder.

Varje dag passerar många bilister Mjöhult på väg till Helsingborg utan att reflektera över byns historia. Hur såg byn ut när järnvägen fortfarande gick förbi, vad levde man av och vad hände på gårdarna?

En som har tillgång till Mjöhults historia är William Nordén, sedan 1973 ägare till Lönhults gård, som ingår i företaget Spargodt AB. Den pampiga gården ligger inbäddad i bördig jordbruksmark på alla sidor. En av de vackra gårdsbyggnaderna med tjocka stenmurar och välvda fönster har anor från 1500-talet.

– Min morfar köpte gården 1918. Då var Mjöhult en blomstrande by med mejeri, affärer, värdshus – en metropol för agrikultur där betor, spannmål och boskap lastades på järnvägen, berättar William.

I den innehållsrika Mjöhultsboken, kan man läsa om hur det gick till på bangården i Mjöhult. Under skördetid kunde det långt in på 1920-talet vara ett 40-tal män som lastade betor för transport till Ängelholm och Hasslarps sockerbruk. Vid högsäsong var det inte ovanligt att åtta-tio vagnar med färskpotatis lämnade stationen med destination Stockholm.

William Nordéns morfar William Weibull köpte Lönhults gård för att använda den i växt- och fröförädling, men ägnade sig även åt mjölkproduktion.

– Mjölken transporterades i rostfria tankar till mejeriet i Mjöhult där den pastöriserades, minns William.

1966 byggdes stallarna om för grisar. Grisproduktionen utökades successivt till att bli en av de största i landet. När den avvecklades på grund av den hårda konkurrensen från utländska producenter fanns 6 000 grisar i stallen.

– Idag är basen växtodlingen, men vi måste fundera på vad morgondagen vill ha och investera nu. Man kan säga att vi går från fläsk till att satsa på upplevelser, säger William.

Sedan några år bor dottern Charlotte och svärsonen Gustaf Lewenhaupt på gården och arbetar med utveckling av verksamheten.

– På sikt vill vi bli ett centrum för hästintresserade. Vi kommer att hyra ut boxar, anordna kurser och tävlingar. Vi bygger också om en lokal som ska kunna användas till fester, konferenser och vernissager, berättar Gustaf.

Det är avskildheten och den vackra naturen som ska locka företagen ut till Lönhult på möten och dagkonferenser. Och visst är det vackert. Bakom gården finns en tre hektar stor anlagd damm där hästar – i en savannliknande terräng med insprängda lövträd – går och betar. Har man tur kan man se både rådjur på marken och rovfåglar kretsa i luften.

Lönhults ägare har ännu ett projekt på gång – att bygga nya bostäder inne i Mjöhults by utanför Byggmästarvägen. De hårdare lånereglerna vid bostadsköp har gjort att marknaden svalnat, men William och Gustaf tror att det kommer att lossna.

– Platsen är excellent, bygden väldigt attraktiv och kommunen är positiv. Men vi behöver bättre kommunikationer hit.

Guldost i Mjöhult

Mjöhult kanske är långt från Italien, men här kan du köpa en av de finaste parmesanostarna som görs i Emilia-Romagna. I fem år har Catharina Engholm sålt den prisbelönta osten som produceras av mjölk från den egna dotterns gård.

– Mejeriet har vunnit guldmedalj för den godaste parmesanen bland 400 små osttillverkare i regionen, berättar Catharina, som driver Kulla­Gourmet och började med att baka och sälja knäckebröd för tio år sedan.

I en av Mjöhults vackraste trädgårdar, där klematisen klättrar i äppelträden och nävorna får breda ut sig nedanför, har Catharina sin lilla butik i ett uthus. Efter ett helt yrkesliv som hushållslärare fick hon till sist sin affär och säljer idag flera ton äkta Parmigiano Reggiano varje år.

– Jag lekte alltid antingen skola eller affär när jag var barn och till slut blev jag ju både lärare och affärskvinna och även om jag inte gör någon jättestor förtjänst, så har jag roligt och blir glad över att folk tycker om det jag säljer.

Det finns parmesanost och parmesanost, men den enda som får kallas Parmigiano ­Reggiano är den som produceras på Po-slätten i regionen Emilia-Romagna i norra Italien. I den lilla byn Vezzano utanför Reggio Emilia har Catharinas dotter och hennes man sin gård med 80 kor och morgon och kväll levereras mjölken till ortens mejeri. Framställningen av den här typen av ost har anor från 1100-talet och eftersom Parmigianon bara får innehålla opastöriserad mjölk, vassle och salt står allt och faller med mjölkkvaliteten.

Därför blir omsorgen om korna och vad de äter lika viktigt för slutresultatet som den kontrollerade processen i mejeriet. Korna får inte äta någonting annat än gräset hemma på gården och mjölken måste vara på mejeriet inom två timmar. Efter ystningen väntar tre veckor i saltlake och sen är det bara att ge sig till tåls i två-tre år, innan Parmigianon är färdig att rivas över nykokt pasta eller bara skäras i generösa bitar och ätas rakt upp och ner.

– Jag tar en rejäl bit varje kväll och det är rena hälsokuren. Parmesan är bra för magen, den är full av nyttigt omega 3-fett och den som är lagrad 36 månader innehåller inte längre laktos, så mjölkallergiker kan äta den utan problem.

Numera gör Catharinas ost inte bara succé på små lokala matmarknader, utan exponeras även på de stora matmässorna. Att hon i år också har börjat sälja olivolja från en liten producent i Toscana, känns som en helt naturlig utveckling av Kulla­Gourmet. Det ensamma knäckebrödsbakandet hemma i köket har förvandlats till ett livskraftigt företagande med italienska delikatesser i världsklass.

Vi försöker alltid arbeta lokalt

När bröderna Carlsson tog över det gamla äppel­musteriet 1994 fick man bara handla färdig must om man själv levere­­­r­ade äpplen till den. Idag finns Kullamust i hela Sverige.

När bröderna Carlsson tog över det gamla äppel­musteriet 1994 fick man bara handla färdig must om man själv levere­­­r­ade äpplen till den. Idag finns Kullamust i hela Sverige.

Varför bestämmer man sig för att köpa ett gammalt äppelmusteri i Mjöhult?

– Det som lockade var nog att utveckla en gammal produktion, blåsa nytt liv i den och förädla processen, svarar Peter Carlsson, vd för Kullamust och berättar nästan lite drömmande om hur han tog sig till musteriet och stod i givvakt framför den gamle musterimästaren halv fem på morgonen. På den tiden eldade man med stenkol. Det fanns inte ens en termometer. Bara hantverket som satt i fingrarna.

– Det gällde att titta, känna och smaka för att få syra, sötma och arom i balans.

Då för sjutton år sedan handlade verksamheten om att serva odlare, bönder och privatpersoner som kom hit med egna äpplen. Hade man inga äpplen att leverera fick man inte handla någon must.

Under de sjutton år som gått har produktionsanläggningen byggts ut, kapaciteten ökat och sortimentet breddats. Idag kan man köpa musten i hela Sverige – även på Systembolaget. Men den lokala tanken lever kvar i produktionen.

– De äpplen som används i musten skördas inte längre bort än på tio mils avstånd, vilket innebär Båstad, Lund och Halmstad. Det roliga är att vår must ligger så rätt i tiden idag när allt fler letar efter produkter där man vet var råvarorna kommer ifrån.

På väggarna i den nyöppnade butiken och caféet hänger färgstarka målningar av konstnären Jennifer Rahfeldt, som bor ett stenkast härifrån. Tre av hennes konstverk har också blivit etiketter på en del av sortimentets flaskor.

– Vi försöker alltid arbeta lokalt. När vår must ska synas i olika sammanhang samarbetar vi gärna med lokala hotell och restauranger.

Har Kullamust varit en motor i den positiva utvecklingen i Mjöhult?

– Vi har nog bidragit en del, säger Peter Carlsson lite försiktigt.

– De senaste åren känns det i alla fall som att det har gått upp för kommunledningen att Mjöhult finns. Det finns en större vilja att lyssna. När vi invigde vår butik i påskas kom en stor delegation hit. Det kändes roligt och positivt.

Här skapas unika föremål

I ett gammalt hönshus strax utanför Mjöhult arbetar Hans och Monica Ekbladh med betong. Efter flera decennier med materialet lär de sig fortfarande nya saker.

För att komma till KIB, Konst- och inredningsbetong, får man köra genom hela byn förbi idrottsplatsen fram till Höghults gård. För tio år sedan började Hans och Monica Ekbladh förvandla en av gårdens vackra gråstenslängor – tidigare ett hönshus – till ateljé och showroom.

– Vi letade länge och föll för den lantliga miljön. Det är en underbar plats att arbeta på. På sommaren kan man se ormvråkar flyga ovanför fälten och rådjur utanför fönstren. På vintern är det så kallt att vi knappt ser varandra för att vi är så invirade i kläder, säger Hans och skrattar.

Längst in i det gamla hönshuset pågår produktionen. På en lastpall ligger säckar med den speciella cementblandning Hans och Monica använder – framtagen efter många års experimenterade för att få bra flyt vid gjutningen och fina ytor.

– Vi använder en helt ofärgad vit cement som vi sedan pigmenterar för att få olika nyanser. Genom att arbeta med olika syror kan man till exempel få betongen att likna andra stenmaterial. Vi lär oss av att experimentera och får hela tiden nya idéer, säger Monica och berättar att hon själv funnits i företaget sedan 2005, då hon sade upp sig från Ikea och satsade fullt ut på betongen.

Inne i ateljén där ett behagligt ljus strilar in genom stallfönstren ligger vackra bänkskivor i olika storlekar och färgnyanser. Några ska bli restaurangbord, andra ritbord till en reklambyrå i Stockholm. Här finns också flera skivor med uttag för vask och kökskranar som ska monteras i kök.

– Vi levererar till kunder i hela Sverige och har även skickat upp betongskivor till Tromsö i Norge.

– Folk i alla åldrar gillar betong. Den fungerar till alla stilar. Vi arbetar till exempel med ett företag som platsbygger lantkök som gärna vill ha våra bänkar.

Innan skivorna levereras slipas, impregneras, vaxas och poleras de, berättar Monica. Efter tre veckor har betongen fått nittio procent av sin styrka, men blir bara starkare och starkare med tiden.

Monica och Hans har båda rötterna i Ängelholm. Efter en lång period i Stockholm och många resor över världen återvände de till Skåne när första barnet hade fötts. Hans som har en bakgrund som murare hade då i många år arbetat med kuliss- och dekorbyggen på lång- och reklamfilmer. Den som har sett Gevalias reklamfilmer ”Oväntat besök” har antagligen sett Hans fejkade takbjälkar, som någon faller igenom.

Filmarbetet har han inte släppt utan har de senaste åren jobbat med bland annat ”Arn”, Lars von Triers ”Melancholia” och den amerikanska versionen av ”Män som hatar kvinnor”.

– På inspelningar brukar de kalla mig Hasse fix. Jag har alltid varit intresserad av att experimentera med material. När vi flyttade hit ner började jag först försöka intressera folk för platsbyggda stenväggar, skulpteringar och vattenfall. Men intresset var för litet så jag gick över till bänkskivor och har sedan utvecklat produktionen bit för bit.

Inspirationen kom framför allt från Kalifornien där så kallade ”countertops” blivit mycket populärt och spridit sig över hela USA. Även i södra Europa är betong ett ofta använt material i olika typer av inredning och i Sverige ökar intresset för betonginredning hela tiden.

Lusten att experimentera och pröva nytt har bland annat lett till att en del av familjens hem byggts i korsvirkesstil med betong. Flera husbyggare bland annat utanför Jonstorp har inspirerats och gjort beställningar.

I Kullabygden har Hans och Monica också skapat spamiljöer på Rusthållargården och Brunnby gård. Den senare är en orientalisk dröm med pelare, mosaik och väggutsmyckningar.

– Det är kul att bygga på plats, att skulptera med puts och bruk och att få ut grejer i verkligheten och inte bara i film, säger Hans.

vackra pardörrar med frostat glas – en gång i tiden satt de i pensionat i Ängelholms Havsbad – leder in i den ljusa utställningslokalen. Här inne ser man hur betongen kan varieras i det oändliga när det gäller form, ytstruktur och kulör på möbler, vaskar, skålar och ljusstakar. Det går också att trycka bilder och fotografier på betongen.

– Det är ett fantastiskt material att arbeta i. Efter trettio år har jag gått igenom alla väderförhållanden och lärt mig hur betongen fungerar. Men fortfarande händer det nya saker vid gjutningarna, så det är alltid lika spännande när vi öppnar formarna, säger Hans.

Just nu rullar verksamheten på så bra att Hans och Monica beslutat att bli en till på företaget. En av döttrarnas gamla klasskamrater, Anton Samuelsson, har antagit utmaningen och har nu prövat på yrket i två månader.

– Det är fantastiskt att få möjligheten att lära sig arbetet av någon som har så lång erfarenhet och lärt sig genom eget experimenterande. Det roligaste är att jobbet är så varierat och att allt vi gör här är unikt.

Eventföretaget med planer för silon

För fyra år sedan köpte evenemangs­företaget One4event Lantmännens gamla fastighet. Företagets ägare tror på en spännande användning av byns viktigaste landmärke – silon.

Mörka regnmoln har parkerat sig över Mjöhult. Inne i den hangarliknande byggnaden på det 25 000 kvadratmeter stora området är det full aktivitet. Stora, vita plasttält maskintvättas, viks ihop och packas på vagnar. Aluminiumprofiler och verktyg plockas från väggarna och lastas på bilar.

Vi besöker One4event under en av årets mest hektiska perioder. Almedalsveckan, World Scout Jamboree i Åhus och Malmöfestivalen är några av sommarens och höstens stora uppdrag, berättar Magnus Ovaldius, en av ägarna.

De flesta av företagets tältbyggare kommer från Slovenien och är proffs som bygger över hela världen. Men företaget bygger inte bara tält till stora evenemang. Man är med från början till slut och kan leverera allt från arkitektritade konstruktioner, design, inredning, ljud, ljus, infrastruktur och el till avlopp och sanitetslösningar.

Sedan företaget flyttade in för fyra år sedan har verksamheten vuxit mycket snabbt. I år öppnar man ett försäljningskontor i Stockholm. I Riga finns ytterligare en filial, som efter några tuffa år har börjat ta fart igen.

– Man får ta till alla minuter som finns på dygnet. Varje år har vi sagt att nu kommer vi ikapp, i år blir det bra. Men för det mesta ligger vi steget efter.

Att one4event hamnade i Mjöhult var mest en slump trots att Magnus själv sedan många år bor i Viken.

– Vi letade nya lokaler och hade först en annan fastighet på gång i Åstorp, men när vi hittade det här tyckte vi att det var mycket bättre. Stora ytor, bra lokaler och lugnare läge. Gården är perfekt.

På den del av området som ligger närmast silon står snygga, skulpturala pissoarer och vattenspolande ”bajamajor” uppställda. Här finns också toppmoderna vagnar med sängplatser, kök, toalett och dusch.

– Den här delen av företaget växer snabbast. Just nu har vi flera vagnar i Rosengård i Malmö, där de bygger om bostäder.

I mars i år var lokaltidningen på plats när en av Lantmännens gamla silos, som en gång i tiden användes för att lagra spannmål i, revs. 3G-masten högst upp på den silo som är kvar gör att den får stå orörd i några år. Planerna på att skapa en klätteranläggning och ett café med fantastisk utsikt högst upp finns kvar, berättar Magnus.

Han förhandlar med markägaren William Nordén på Lönhults gård om att köpa mark öster om det nuvarande området. Går planerna i lås skulle sanitetsvagnarna som nu är parkerade intill silon kunna flyttas till en ny del av området och skapa utrymme för parkeringsplatser till klättrarna.

– Den stora frågan är vem som skulle driva det. Jag känner verkligen för projektet, men det måste hitta sin form.

Byns Italienska dröm

En fullsatt krog i utkanten av Mjöhult – för tio år sedan var det inte många som trodde att det skulle kunna bli verklighet. Men för Antonio och Maria handlar livet om att förverkliga sina drömmar, inte drömma om ett annat liv.

– Man ångrar inte det man gjort utan det man aldrig vågade, säger Maria Montelius-Grifó. Varken jag eller Antonio vill sitta och ångra oss när vi blir gamla, så vi tog chansen och har hela tiden trott att det skulle gå vägen.

Och efter år av dubbelarbete och hårt slit måste man säga att det har gått vägen för Marias och Antonios krogdröm. Oscarsgården i Mjöhult är fullbokad varje helg och en genuin italiensk restaurang i Kullabygdens utmarker visade sig helt enkelt vara en strålande idé.

– Många upplever nog att det är exotiskt och spännande att komma hit ut. I stan finns allting, men här får man någonting mer än bara ett vanligt krogbesök, säger Antonio Grifó som tidigare drivit restaurang i Helsingborg under många år.

Maria och Antonio träffades på Sicilien 1979, efter att Maria köpt en enkel biljett från Sverige och bestämt sig för att flytta till den italienska ön. Drygt trettio år senare lever de ett ganska typiskt italienskt liv i Mjöhult istället, arbetar tillsammans och får stor hjälp av sin 14-åriga dotter Mira som när det behövs hugger in både i köket och med serveringen.

Men att flytta ut på landet handlade inte bara om att paret ville starta en annorlunda krog utanför Helsingborg. De var också ute efter en gård som skulle kunna rymma Marias olika verksamheter. För snart tjugo år sedan blev hon som första svensk certifierad kristallhealer och har sedan dess jobbat med healing och på senare år även med djurkommunikation. Dessutom är hon konstnär och har ett eget galleri på gården.

– För mig hänger allt ihop och den gemensamma nämnaren är väl andligheten, den är lika närvarande i konsten och på krogen, som i mitt arbete som kristallterapeut. Jag har alltid levt med att det finns energier överallt och i allting och när jag är på Sicilien upplever jag att den känslan har självklara kopplingar till många av de gamla traditioner som fortfarande är väldigt levande där.

Maria beskriver sig själv som en skeptisk person, hon vill vara säker innan hon tror på någonting och är väl medveten om att många tycker det låter flummigt att säga att man kan prata med djur eller jämna ut obalanser i kroppen med hjälp av stenar.

– Jag tror inte att någon litar på sånt här innan man själv verkligen har sett att det fungerar. Men jag har alltid pratat med djur och trodde de flesta människor gjorde det. Idag vet jag att alla kan lära sig kommunicera bättre med sina djur.

Att hitta den perfekta gården var inte enkelt och tog lång tid. Förutom storleken var kravet att den skulle ligga max 15 minuters bilresa från Helsingborg, eftersom Antonio skulle ha kvar sin krog där. De hade ingen aning om vad Mjöhult var för ett ställe, men när de körde upp mot huset kände de båda två att de hamnat rätt.

– Längan där restaurangen är idag var inte mer än ett skjul när vi kom hit, minns Maria. Men jag såg ett drömslott framför mig och även om det säkert varit både billigare och enklare att riva och bygga nytt, så hade det aldrig varit samma känsla som nu. Därför byggde vi i omgångar och lät det ta den tid som behövdes.

Efter flytten följde nästan tio år av omfattande renovering. Det mesta arbetet gjorde de själva och var hela tiden noga med att ha alla tillstånd och myndighetsbeslut med från början.

Resultatet är en charmig, rustik italiensk familjekrog med vällagad mat och rimliga priser. I pizzaugnen eldas det rejält hela kvällen och när det är uppåt 350 grader behöver pizzorna nästan bara in och vända för att bli optimalt krispiga och smakrika. Förutom klassikerna gör Antonio även ett par egna varianter, bland annat en med hemgjorda italienska köttbullar, smaksatta med både parmesan och rivet citronskal.

– Jag trodde aldrig att jag skulle bli pizzabagare, säger Antonio. Men med den här riktiga vedugnen blir det något helt annat än vanliga pizzor och jag är fruktansvärt noga med råvarorna. Där är det omöjligt att tumma på kvaliteten och jag köper vad jag kan från lokala odlare och producenter i trakten.

Efter några timmar på Oscarsgården inser man att det förmodligen inte är så långt mellan Mjöhult och Sicilien som man tror. Och att väldigt många av oss har något viktigt att lära av människor som tar de där okända stegen och vågar det vi andra ofta bara drömmer om. Eller som Antonio och Maria säger:

– Man måste vara medveten om vad man vill i livet och då är det lika bra att önska sig något riktigt fint, för många gånger händer faktiskt just det man önskar ska hända.

Musik från roten av Kullabygden

När Jennifer Rahfeldt, Sveriges ledande soundpainting-kompositör, flyttade till Mjöhult blev byn snabbt både en viktig förutsättning och stark drivkraft för hennes skapande.

Soundpainting är en viktig del av livet för Jennifer och hennes man Walter Thompson. De är båda verksamma som livekompositörer och i år är det tio år sedan Jennifer startade The Swedish Soundpainting Orchestra, en grupp på tio medlemmar som regelbundet repeterar i Helsingborg och som spelat både på Dunkers och Malmö Konsthall.

– Varje framträdande är en total urladdning. Ingen av oss vet vad som ska hända, allt sker i nuet, man handlar utan att tänka och det är en oerhört befriande känsla.

En soundpainting-kompositör kommunicerar med sin orkester genom ett eget teckenspråk, kompositionen görs i stunden och repetitionerna handlar till stor del om att träna på de 1 200 tecknen och tillsammans skapa en miljö där allt kan hända och ingenting kan misslyckas. I Jennifers orkester finns musiker, dansare, skådespelare och visuella konstnärer, språket utvecklas hela tiden och alla deltar med sitt eget uttryck.

– I soundpainting finns inget ramverk, allt går snabbt och man måste ha tillit till ögonblicket och till varandra. Det finns ingenting som heter misstag, blir något fel måste man bara ta det till sig och genast gå vidare. En föreställning är ett äkta och riktigt livsmöte, både med artisterna och publiken, alla ger något av sig själva och det innebär en utmaning som jag älskar.

Efter flera år i USA bestämde sig Jennifer och Walter för att bosätta sig i Kullabygden. Efter några år i Höganäs hittade de för två år sedan sitt paradis i Mjöhult och även om paret fortfarande har kvar ett hus i Woodstock dit de åker ibland, lämnar Jennifer ogärna sin by.

– Här lever vi i roten av Kullabygden, nära fälten och med hav på två sidor, bara några minuter bort. Himlen är nära och i norr sträcker Kullaberg ut sig längs horisonten. Det är en väldigt bra plats att leva på.

Jennifer beskriver sitt liv som en lång resa, både mellan flera olika konstdiscipliner och mellan Sverige och USA. Med svensk mamma, barndomsår i Strandbaden, amerikansk pappa som var folkmusiker och ungdomsår i USA landade hon så småningom i Mjöhult. Men det var som dansare i Austin, Texas, hon för första gången mötte sin blivande man och lärde känna soundpainting.

Walter Thompson uppfann soundpainting-språket och bildade den allra första orkestern i Woodstock i mitten av 70-talet. 1999 var han i Austin för att genomföra en föreställning på en bro som skulle invigas. Jennifer var en av många dansare som uppträdde och upplevelsen av soundpainting kom att förändra hennes liv.

– It knocked me out och jag kände med en gång att det här var någonting jag ville lära mig mer om. Jag har alltid hållit på med en massa olika saker, bland annat regisserat teater, dansat, jobbat med mosaik och glas – men alltid velat ha någonting mer. Soundpainting är så underbart komplext, man bryter ner alla ismer i molekyler och sätter ihop det till något nytt och okänt.

När vi sitter i Jennifers hus i Mjöhult, med dottern Kaylee som far omkring och hellre är i köket med oss än med farmor i det andra rummet, då växer bilden av en ovanligt mångsidig, egensinnig och hängiven konstnär fram. En kvinna som ser sitt liv som en resa där hon aldrig kunnat eller velat välja det ena framför det andra, utan helt enkelt låtit allt vara en ”himla röra”, ett slags skenbart kaos där de olika uttrycken vuxit ihop och utvecklats tillsammans, istället för att spreta åt skilda håll.

Måleriet har blivit viktigare och viktigare för Jennifer under senare år. Förutom stora, detalj­rika och ofta väldigt suggestiva tavlor har hon även designat Kullamusts premiumflaskor och skrivit en dikt till varje bild. De dikterna tonsätter hon nu och tillsammans med sin bror Jason har hon börjat uppträda med sång och gitarrspel.

– Min pappa spelade mycket bluegrass och jag har hållit på med fingerpicking sen jag var ung. Sen vi flyttade hit ut har jag börjat igen och tränar min röst varje dag, för att kunna djupdyka på riktigt och verkligen sjunga på skånska.

Under hela vårt samtal är Mjöhult ständigt närvarande – för Jennifer en lugn punkt i världens brus, en plats där hon kan vara sig själv och därför skapa förutsättningar för sin kreativitet.

– Bara en sån sak att tågen gick precis här utanför, det är som att leva mitt i historien. Att veta att när jag sätter mig på cykeln och följer den gamla banvallen, då leder mig landskapet hela vägen från roten här i Mjöhult ända ut till Kullahalvöns spets. Det är en mycket speciell känsla.